När jag byggde mitt hus vid havet dök släktingarna upp.
Jag föddes i en liten by i Västergötland. Idag är jag tvåtjugofem år gammal. Mina föräldrar, Lars och Märta, gick bort för bara någon månad sedan, och jag kunde utan bitterhet lämna mitt lilla hemtrakter. Deras begravningar var enkla och tysta; nästan ingen av den stora släkten kom, trots att de hade många bröder och systrar.
När begravningarna var över skyndade sig alla släktingar iväg med sina egna brådska. Må Gud vaka över dem! Efter allt det hade jag bestämt mig för att resa bort, för minnena var för smärtsamma.
Mitt hemtrakter hade aldrig varit särskilt gott. Redan i gymnasiet utnyttjades jag av klasskamraterna. Efter universitetet och den första anställningen blev jag ständigt “den store mannen” för mina chefer. Jag funderade ett tag och bestämde mig för att pröva lyckan någon annanstans; jag sålde föräldrahemmet och begav mig mot kusten för ett bättre liv. Där köpte jag en liten tomt vid Östersjön och byggde ett hus på hundra femtio kvadratmeter.
När bygget var klart tog jag bilder på huset och lade upp dem på olika sociala nätverk. Under bygget ringde jag många släktingar för råd, men de svarade att de inte visste nåt. Ingen av dem hjälpte mig, inte ens med ett bra tips.
När sommaren kom började släktingarna ringa och säga att de tänkte tillbringa semestern vid havet och bad om att få bo i mitt hus under helgerna. Jag kunde ha sagt ja, men varför?
När mina föräldrar låg i jord, hann släkten inte fram, och ingen ställde upp ekonomiskt för mig. De berättade att de knappt klarade sig själva. Nu ville de komma på semester till mig, vilket, ärligt talat, inte var en billig nöjesflykt.
Den sommaren fick jag lära mig att jag faktiskt har en stor familj, att alla älskar mig och saknar mig väldigt mycket. Även gamla klasskompisar började skriva, lovorda mig och be om besök.
Jag tröttnade på deras hyckleri. Jag skrev på sociala medier att det var min oskyldiga dröm, eller vad man nu vill kalla det. Sedan postade jag en bild på en gammal radhus och sade att jag hade förlorat alla pengarna från föräldrahemmet och bara kunnat köpa detta lilla hus. Jag skrev att jag såg fram emot besök och att de kanske kunde hjälpa mig reparera huset. När jag gjort det försvann släktingarna och vännerna igen. De hade “brådskande ärenden” och, som det visade sig, var alla lika fattiga som kyrkormusar.
Nu funderar jag: varför är människor så dubbla och världen så hård? Jag ligger nu och solar på stranden, tänker på att lägga upp bilderna på min sida. Men så bestämde jag mig för att inte “vifta med den röda fanan framför tjuren” och väcka avund. Kanske nästa år lägger jag upp en bild på mitt egentliga hus, för att se hur det står till med min familj.
