Jag föddes i en liten by på Västmanland. Idag är jag tjugotvå år gammal. Mina föräldrar, Erik och Karin, gick bort för bara några månader sedan, så jag kunde utan skuldkänsla lämna min hemtrakt. Begravningarna var enkla; nästan ingen av den stora släkten kom, trots att de hade många syskon.
När ceremonierna var över skyndade alla släktingar iväg med sina egna angelägenheter. Må Gud vaka över dem! Efter begravningarna bestämde jag mig för att resa bort, för minnena var för smärtsamma.
Det hade inte gått så bra i mitt hemtrakt. Redan på gymnasiet blev jag utnyttjad av klasskamraterna. Efter studierna och första jobbet var jag ständigt den som får göra de tunga jobben för cheferna. Jag tänkte efter ett tag och bestämde mig för att pröva lyckan någon annanstans. Jag sålde föräldrahemmet, packade ihop och satte kurs mot kusten vid Östersjön. Där köpte jag en liten tomt och byggde ett hus på 150 kvadratmeter.
När bygget var klart fotograferade jag huset och la upp bilderna på olika sociala medier. Under byggtiden ringde jag många släktingar för råd, men de påstod att de inte hade någon aning. Ingen erbjöd någon hjälp eller ens ett gott råd.
När sommaren kom började släktingarna ringa och säga att de ville tillbringa semestern vid havet och önskade bo i mitt hus. Jag kunde ha sagt ja, men varför?
När mina föräldrar begravdes hann släkten inte komma, och ingen gav mig ekonomiskt stöd de berättade att de knappt klarade sig själva. Nu skulle de komma på semester till mig, en kostnad som inte var billig alls.
Den sommaren fick jag veta att jag faktiskt hade en stor familj som älskade mig och saknade mig. Till och med gamla klasskamrater började skriva, berömma mig och be om besök.
Jag tröttnade på deras hyckleri. Jag skrev på sociala medier att det var ett oskyldigt drömspel, eller hur man än ville kalla det. Sedan lade jag upp en bild på den gamla stugan och påstod att jag förlorat alla pengar på föräldrahemmet och därför bara kunnat köpa den lilla stugan. Jag skrev att jag såg fram emot besök och kanske lite hjälp med reparationer. När jag gjort det försvann släktingarna och vännerna igen, med sina akuta ärenden. Alla visade sig vara lika fattiga som möss.
Nu funderar jag: varför är människor så tvåmodiga och världen så grym? Jag ligger på stranden i solen och funderar på att lägga upp fler bilder. Men jag bestämmer mig för att inte flamma med röda fanor inför tjuren. Kanske nästa år visar jag en bild på mitt riktiga hem och ser vad min familj verkligen har att säga.
Livet lär oss att äkta stöd inte kommer från dem som bara dyker upp när det är bekvämt, utan från de som står kvar när stormen blåser. Det är den sanningen som räknas.
