Alltså, jag känner mig verkligen tacksam för att jag alltid varit så målmedveten. Redan innan jag fyllde 25 lyckades jag köpa en egen lägenhet i Stockholm, helt på egen hand.
Jag fick ingen hjälp från mamma eller pappa inte från någon släkting heller. Jag har fixat allt själv från grunden. Och när jag träffade killen jag blev kär i, var jag tillräckligt galen för att berätta att jag hade min egen bostad.
Men jag sa direkt att jag absolut inte tänkte bo i hans lägenhet. Vi kom överens om att han skulle ordna ett ställe vi kunde hyra tillsammans, och jag tänkte hyra ut min egen lägenhet för att spara pengar till en bil.
Han tyckte det lät bra och sa att han snart skulle kunna lägga undan pengar till hyran, så vi kunde flytta ihop. Men efter ett halvår dök han plötsligt upp hos mig med en väska. Han berättade att han hade blivit av med jobbet och hade inga pengar kvar.
Han bad mig att få bo hos mig ett tag. Tur att han i alla fall har föräldrar, tänkte jag. Men nej, han fick inte flytta in hos mig. Jag tror faktiskt bara att han letade efter någon att leva på, ingenting annat. Så det slutade med att jag gjorde slut med honom.
