Det här hände mig för femton år sedan, tänk vad tiden går. Jag minns så tydligt jag var på ett barnhem här i Göteborg, och en liten flicka med stora, gröna ögon stod och tittade på mig en lång stund, sådär som bara barn kan göra. Plötsligt frågade hon rakt ut:
Har du en dotter?
Lite förvånad svarade jag:
Nej, det har jag inte.
Hon suckade djupt och gav mig en sorgsen blick, sen sa hon:
Skulle du inte vilja ha det?
Medan jag försökte förstå vad hon egentligen menade, fortsatte hon snabbt:
Jag skulle kunna vara din dotter. Om du vill förstås
Tankarna bara for runt i huvudet på mig. Jag har ju redan en son, Erik, som vid det laget var tjugo år gammal. Jag hade aldrig direkt tänkt att jag skulle ha ett till barn, men hennes ord En dotter är aldrig fel och hennes stora, nyfikna ögon gjorde något med mig.
Jag har alltid drömt om en dotter, någon att köpa klänningar och hårband till, någon att pyssla och baka bullar med, någon att sitta och rita och prata tjejsnack med. Men det blev en pojke, och jag vågade mig aldrig på att bli mamma igen. Jag tänkte bara: Vem är jag nu, en kvinna i medelåldern, ska jag verkligen klara av att fostra en liten flicka? Fast drömmen om en dotter, den levde ändå kvar.
Så utan att riktigt tänka sa jag:
Självklart skulle jag vilja det!
Och hon kastade sig om halsen på mig, som om vi alltid hade hört ihop.
Med den kramen gav hon mig all den kärlek hon sparat på under åren på barnhemmet. Hon hette Elin, och var fem år gammal. Hon hade kommit till barnhemmet i Kungälv när hon bara var ett och ett halvt, efter att hennes föräldrar och flera andra hade omkommit i en bilolycka. Elin hade väntat och längtat efter en familj i flera år, men det var alltid så snårigt det fanns fler barn än hem.
Du anar inte hur lycklig hon var när hon fick nya familjemedlemmar, och hur noga hon lärde sig alla deras namn. Alla runt oss blev genast förälskade i henne, för hon var helt enkelt så varm och kärleksfull. Min man, Anders, tyckte först att jag var galen som ens övervägde det här, men Elins charm smälte honom direkt. Det tog fem minuter, sen kallade hon oss mamma och pappa, och efter det kunde han aldrig tänka sig att vara utan henne.
Elin anpassade sig snabbt och höll jämna steg med sina klasskompisar. När hon började ettan utmärkte hon sig direkt för att hon var så smart och nyfiken. Och vet du? Nu har hon fått ett nytt intresse Elin skriver dikter! Alla älskar henne, och jag tackar verkligen ödet för att jag gick till barnhemmet den där dagen och mötte henne.
