Skuggor av förgångna år: en dramatik i Tallbacken
– Så fort livet har flygit förbi, alla dessa år. Och hur onödiga vi har blivit för våra vuxna barn, – Elins röst darrade, och hennes ögon fylldes av tårar. Hon orkade inte lyssna mer, hjärtat värkte av sorg.
Elin hade uppfostrat tre barn som länge sedan lämnat hemmet i Tallbacken. Den äldste sonen, Erik, hade flyttat utomlands med sin familj redan som ung. Sedan dess hade han inte besökt sin mor en enda gång. Bara fotografier, enstaka brev och högtidshälsningar påminde om honom. Elin förvarade noggrant varje vykort, varje bild. På vinterns långa kvällar gick hon igenom dem och läste sina egna brev: »Kära Erik, pappa och jag saknar dig så, kom och hälsa på oss en gång, låt oss träffa din fru och barnen…« Men Erik hade aldrig tid – sitt eget liv, sina egna bekymmer.
Den mellersta dottern, Moa, hade gift sig med en militär. De flyttade ofta och hade bara ett barn. Ibland kom Moa till Tallbacken, men besöken var sällsynta och korta. Elins man, Bertil, respekterade svärsonen, Anton, och var glad åt dotterns skull – hennes glänsande ögon avslöjade att hon var lycklig. Elin var också lugn för Moas skull – det hade gått bra för henne.
Men den yngsta, Lova, stod ensam. Efter bröllopet i byn fick hon en son, men äktenskapet gick i kras. Elin sa då: »Åk till stan, kära Lova. Vad väntar dig här på landet? Du är ung och vacker, du kan skapa ett nytt liv.« Lova lyssnade, lämnade den lille Ville hos sin mor, gick en sömnadskurs och fick snabbt jobb i staden. Senare hämtade hon sonen. »I stan är det bättre för honom«, sa hon. »Skola nära, olika fritidsaktiviteter, han kommer inte att ha tråkigt.« Ville, som klamrade sig fast vid mormodrens kjol, grät, men vem vågade säga emot sin mor?
»En vecka klarar du dig utan mig«, sa Elin till sin man. »Jag orkar inte längre, hjärtat gör ont, jag måste hälsa på Lova.« Bertil tänkte följa med, men när hösten kom mådde han dåligt. Elin packade resväskan och fyllde den med godsaker från byn. Bertil följde henne till tåget före gryningen. Tre år hade gått sedan de senast träffades – Ville måste ha blivit stor nu.
– Mamma, varför sa du inte att du skulle komma? – mötte Lova henne, knappt dold irritation i rösten. – Du kunde ju ringa! Jag fick ta ledigt från jobbet, hämta Ville från skolan, springa och handla. Hela dagen har gått åt efter ditt meddelande!
– Förlåt, älskling, jag ville göra en överraskning, – ursäktade sig Elin medan hon gick från busstationen. – Du vet hur dålig täckningen är här ute på landet…
– Har något hänt? Något du vill berätta? Hur mår pappa?
– Allt är som det ska, han är lite förkyld, hösten är ju här. Men vi klarar oss.
Dörren till lägenheten öppnades av Ville. Herregud, vilken stor grabb han blivit! Axlarna breda som farfars och händerna lika starka.
– Hej, lilla gumman! – ropade Elin glatt och sträckte ut armarna.
– Hej, mormor, – Ville slank ur hennes famn och betraktade henne noga.
– Varför kom ni inte och mötte mig? Jag fick nästan bära väskorna ensam, – sa Elin förebrående och tittade på dottern.
– Vi förberedde oss för din ankomst, – svarade Lova. – Lagade mat, du måste ju få något varmt efter resan.
Elin suckade – ja ja, låt gå. Efter några minuter ropade hon i telefon till sin man:
– Allt är bra, Bertil! De hälsade på mig och hjälpte till! Oroa dig inte, vi sätter oss och äter nu, Lova har lagat något gott. Alla hälsar!
Vid bordet hällde Lova upp soppa och frågade:
– En köttbulle eller två, mamma?
Elin, som var hungrig efter resan, kunde ha ätit alla fem, men när hon såg på dottern sa hon:
– Ställ fram på bordet, jag tar själv.
På fatet låg fem små köttbullar. Alla tog en var. Elin sträckte sig efter en till, men vågade inte ta en tredje – det kändes genant. Hon mindes hur hon brukade laga berg av mat åt barnen, särskilt på helgerna, så att alla fick äta sig mätta. Men här… Kanske LovHon såg sig om i lägenheten igen och tänkte att kanske fanns det ändå en liten plats kvar i deras liv för henne.
