Provet
Nu räcker det! Orkar inte mer! Om du inte slutar tjata på mig, så tänker jag inte skriva provet alls! Jag går bara inte dit! Vad ska du göra då?! Va?! Linn slängde ryggsäcken i hallen så det small och drog av sig mössan.
Mamma svarade inte. Hon bara skakade på huvudet och gick in i köket.
Linn hasade av sig jackan, hade egentligen tänkt slänga den efter väskan, men ångrade sig. Hon öppnade garderoben, hängde upp jackan prydligt och suckade djupt.
Alltså, herregud, nu hade de bråkat igen. Och som vanligt helt i onödan.
Varför skulle mamma alltid lägga sig i, ställa frågor, ge råd och förmaningar. Hon var väl ingen liten unge längre? Tror hon att Linn inte har koll alls?
Jo då, hon kommer visst ihåg att det är lektion med nya privatläraren idag. Behöver inte höra det varenda halvtimme!
Fast, egentligen överdrev Linn. Mamma gick henne inte på nerverna hela tiden, utan frågade mer bara om hon kom ihåg att någon tredje svensklärare för året väntade. Men Linn tog så illa vid sig, så numera flammade vreden upp allt oftare, även när det egentligen inte fanns någon anledning.
Linn tvättade händerna och stirrade på sig själv i spegeln ovanför handfatet.
Vilken snygging, eller hur! Finnar, pappas knubbiga näsa och mammas bångstyriga röda hår. Hur många gånger hade Linn inte tjatat om att få färga det? Men mamma vägrade. Menar att skönhet kommer med åren, att Linn kommer tacka henne sen.
Ja visst, som att det någonsin skulle hända! Alla andra ser ut som folk, bara hon ser ut som något katten släpat in. Flätor Vem i hela världen har flätor nu för tiden?
Linn log motvilligt medan hon i tankarna såg framför sig hur mamma reagerat när hon klippte av sig de hatade flätorna, nästan ända in till skalpen, med de slö barnsaxarna från skolans pyssellåda. Inga andra saxar gick att hitta. Hon knep ihop ögonen och bet ihop tänderna, såg framför sig mammas förfärade min:
Lilla gumman, varför?!
Varför? För att jag var less. Orkade inte mer! Det är mitt liv, mina val. Jag gör vad jag vill!
Alla säger att man ska lyssna Men varför då? Deras idéer om livet är förlegade! Linn har ju sitt eget! Hur ska de kunna förstå henne? De hade ju inte ens internet när de var unga! Hur överlevde de ens? Och det går inte att förklara för dem att allt är annorlunda nu! Man behöver inte läsa timmar i böcker eller kämpa sig igenom utbildningar. Det räcker att peka och klicka på mobilen, tre sekunder senare finns allt där. Mamma säger så klart att det inte är så enkelt, att internet inte kan lära en att vara person eller umgås, men vad vet hon? Bättre hon kollade lite på youtube själv om hur man pratar med tonåringar!
Linn petade bort en sårskorpa från en av sina “vulkaner” och grimaserade. Tur att mamma inte såg det, annars skulle det bli liv! Hon släpar med Linn till läkare för dem där, tjatar om att det blir ärr, men Linn bryr sig inte. Hon ska ju bli uppskattad för sitt inre, inte utsidan. Hur förklarar man det för mamma?
Ordvalet dök upp i huvudet: Förälder Visst, mamma födde Linn, men det betyder inte att hon äger henne! Linn är ingen egendom, och mamma har verkligen ingen rätt att behandla henne så.
Linn blinkade mot sin spegelbild.
Vad säger du nu då, mamma? Så går det när man pressar mig till läxor och extra kurser! Och att hon försöker pusha juridik som yrke löjligt. Linn vet redan mer om lagar än föräldrarna. Hade de varit hälften så pålästa hade de väl klarat skilsmässan bättre också.
Mamma har liksom ingen stolthet kvar. Förutom att pappa stack med nån yngre och delade upp allt som han själv ville, så lät mamma honom hållas. Ja, lägenheten från mormor skrevs i alla fall över på Linn, men det är ju bara rimligt! Vad får mamma? Underhållsbidrag? Och det var det?! Och hur ska de täcka alla åren som gått åt? Linn var ju ändå inte världens mest ovetande unge; hon såg och fattade exakt hur dåligt det varit mellan föräldrarna de sista fem åren. Hon var ingen “pyttelilla björnungen”, som pappa brukade säga förr. Hon såg allt, förstod allt.
Tyst hat i varje tallrik som mamma ställde på bordet. Och pappas meningslösa tack, för ännu en middag han inte ville ha. Bäddsoffan i arbetsrummet som egentligen inte hade plats för någonting. Fastheten av mamma som ställde väckarklockan för att hinna smita ut innan pappa kom och hämtade sina kläder i sovrummet. Och lättnaden när Linn blev fjorton och sa till dem att nu, nu får det vara nog skilj er och sluta plåga varann.
Vuxna är så märkliga! Ständigt: “Vi lever bara för din skull!” och “du är meningen med våra liv!”
Lögn! Det är så uppenbart. Alla tänker mest på sig själva. Linn kan rada upp bevis på det! Även när mamma och pappa låtsas tänka på hennes bästa har de bara sina egna syften. Hon är bara brickan de prutar med mellan sig.
Ta lägenheten de bor i nu som exempel. Samma hus, men annan uppgång, och mindre lya. Trea blev tvåa. Fin och fräsch, men ändå. Mamma dealade till sig denna i utbyte mot att pappas dåliga samvete skulle lastas över på Linn. “Barnet ska ju ha det bra!” Typiskt. Egentligen handlar allt om att föräldrarna ville slippa bråka. Linn var som en airbag mellan dem…
Linn såg besvärad ut, men plockade ändå ner burken med medicinsalva från hyllan; den läkaren ordinerat. Inte för att mamma har rätt, utan för att salvan faktiskt hjälper. Den torkar ut såren snabbt, behövs idag.
För ikväll… för taket…
Taket blev ett nytt inslag i Linns liv bara för några månader sen. Det började dagen då Viktor, skolans populäraste kille som Linn alltid bara vågat beundra på håll, plötsligt skrev: “Vill du hänga?”
Först trodde Linn någon skämtade. Hela klassen visste att hon var förtjust i Viktor, de brukade snällt retas lite om det. Hon var ju schysst, hjälpte gärna till om någon ville kolla på hennes prov, räckte alltid upp handen på lektionen när ingen annan vågade.
Lindvall, du svarade förra gången. Varför räcker du upp handen nu?
Men Ulla, du får säga, tyckte temat var så intressant! Tycker du Karl XIV Johan var en tyrann? Känns som ett auktoritärt styre, eller?
Just där och då slog historialäraren till och hela klassen pustade ut. Ingen utskällning idag!
När Linn visade smset för sin ärkekompis, Emelie, fnös hon bara:
Men hallå! Fråga honom! Vågar du aldrig? Vi lever inte på nittiotalet längre. Tjejer bjuder ut killar jämt ju. Vad är du rädd för?
Linn sa inget. Hon kunde inte förklara stormen som rasade inombords när hon förstod: det var verkligen Viktor som skickat.
Hon gick på mötesplatsen. Och efter det ändrades allt.
Det gamla övergivna höghustaket där skolans ungdomar brukade samlas var knappast säkert, men varje gång Viktor tog hennes hand och sa “se upp nu”, stannade andan inom henne och hon räknade tyst trapporna.
Fjorton, femton, sexton… Kom igen, trettiotvå… trettiotre… Vad är du så rädd för? Han är ju här.
På taket la Viktor armen om henne inför alla, och det var tydligt: “Det här är min tjej!”
Ingen protesterade, även om Linn såg avundsjuka blickar från tjejerna i parallellen Viktor hade känt dem hela livet, ändå hade han valt henne.
Det var där, uppe på taket, hon fick sin första kyss…
Den kvällen stannade de kvar efter att de andra gått på bio. Linn ville egentligen också se filmen, men när Viktor viskade att de skulle kunna gå själva någon annan dag så stannade hon kvar. Hon visste redan att kvällen skulle bli speciell.
Det blev den. Linn kan än idag blunda och känna hans röst i bröstet:
Linn, jag gillar dig. Riktigt mycket. Jag är inte så bra på att prata, men jag har inte träffat någon som dig förut… Får jag…?
Hans varma läppar… så oväntat mjuka…
Hon slöt ögonen, lät sig svepas iväg av lyckan tills mamma försiktigt knackade på dörren:
Linn, du kommer bli sen Maten står på bordet
Vreden exploderade i Linn igen. Hur mycket kan hon stå ut med?!
Hon rusade ut från badrummet, arg som en furie. Hennes ansikte såg ut som den där gif-bilden på nätet, kvinnan med vingar som väser irriterat åt någon.
Vad vill du mig?! Jag vet redan! Sluta vara på mig hela tiden! Jag är inte pappa! Han stack från dig! Ska du jaga mig nu? Då sticker jag! Jag flyttar till pappa! Hör du det?! Om du inte slutar…
Hon hann aldrig avsluta. Mamma suckade, och plötsligt fick Linn en örfil. Första gången någonsin. Inte för att Linn tog illa vid sig egentligen hon hade ju provocerat. Men ändå, själva faktumet att mamma slutade tåla vad som helst överraskade henne.
Fast Linn var inte den som gav sig. Ryggsäck, jacka, hörlurar… Hon ville egentligen smälla igen dörren så hela trapphuset skulle skaka, men höll tillbaka. Onödigt att ge mamma mer ammunition.
Hon sprang ut, sneglade på mobilen. Okej. En timme dit, en timme hos privatläraren. Hon kan hinna träffa Viktor vid sex. Perfekt. De kan hänga på taket mamma kan få oroa sig så länge. Det behöver hon. Och pappa svarar ändå inte mamma på första signalen längre. Kanske kan Viktor ge råd? Hans föräldrar lägger sig inte i hans liv alls. Han har eget bankkort med shyst månadspeng, bästa kläderna, men ingen styrning. Hans pappa säger att sextonåringar ska bli vuxna själva. Viktor får bestämma över plugg och extrajobb. Vissa vuxna är smarta!
Men inte hennes mamma…
Pappa ringde när Linn nästan var framme hos privatläraren.
Vad är det nu? Mamma säger att du ska flytta hit?
Men åh pappa! Lyssna inte på henne. Varför ska jag ta era problem? Din Ida får väl barn snart ska jag passa bebisen? Jag har egna grejer att göra!
Okej. Bråka inte mer med mamma. Annars drar jag in veckopengarna. Fattar du?
Där är du rak i alla fall, pappa! Jag hörde.
Så ska det låta! Sluta jävlas med mamma nu. Det har hon inte förtjänat.
Han la på. Linn suckade tungt.
Alltid samma sak! Krig sinsemellan, men när det gäller Linn håller de ihop mer än någonsin. Märkligt!
Nya privatläraren fungerade inte för henne. Han bara hummade åt hennes smarta diskussion om idiom och räckte över en roman att läsa till nästa gång. Linn blev först sur, men fattade efteråt att lite extra läsning nog var nyttigt.
Linn ville inte vara dum. Viktor är ju smart… Hon borde vara det med! Hon hade sett alla videor: “Tjejer ska vara självständiga och smarta.” Självständigheten får vänta, men smart det kan växa fram. Där kanske mamma har rätt. Mamma tog faktiskt examen på distans medan hon väntade på att skilja sig.
Mamma hoppade av universitetet när Linn föddes, tänkte att barnet var viktigare. Linn var alltid småsjuk som liten, och farmor var borta sen länge. Förskolan gick knappt alltid hemma för sjukdom. Mamma fixade sen så att grannen hämtade Linn efter skolan, och gick tillbaka till universitetet och började jobba.
Smart ändå av mamma. Nu har hon sitt lilla företag, jobbar med att inreda festlokaler. Linn tyckte om mammas jobb: vackert och kvinnligt. På jobbet var hon chef beslutsam och stark. Linn såg i henne en kraft hon själv önskade ha.
Men ändå, kontrollen det är tärande! Nu förstod hon pappa: det blir för mycket! Även om Linn vant mamma att alltid knacka innan hon går in i rummet, smyger hon ändå omkring för att se vad Linn håller på med. Inga hot som pappa, men mjukt, påtvingat intresse:
Hur går det, Linn? Vad har du på schemat idag? Hungrig?
Den där omsorgen gjorde Linn galen av frustration. Ville bara skrika:
Låt mig vara! Jag är vuxen!
Ibland gjorde hon det, skrek och stampade i golvet men mamma såg det bara som tonårsgrin.
Linn längtade snart från lektionen, ville bara möta Viktor. Bara försvinna bort från föräldrar och prov och all annan skit. Livet rinner förbi, och deras gnabb bara pågår!
Vid grinden där hon och Viktor brukade träffas var han inte där. Hon stod och såg sig omkring, väntade, letade. Ingen Viktor och han svarade inte på mobilen. Märkligt, han hade aldrig gjort så förut. Linn blev orolig.
Hon gick i trappan upp, och märkte att hon var rädd. Förut rusade hon alltid upp här med Viktors trygga hand, men nu kändes varje steg svårt.
Taket mötte henne med ett vindkast ovänlig, rå vårbris och tystnad.
Ingen där.
Linn funderade på att gå, plockade upp mobilen för att tända ficklampan. Men medan hon letade efter dragkedjan på jackfickan såg hon en rörelse vid kanten. Hon stelnade till, kvävde ett rop när hon kände igen silhuetten.
Viktor
Han satt precis på kanten, fötter dinglande utanför, axlarna hängde. Linn, som trots allt bara känt honom en kort tid, förstod nu med all tydlighet att något var riktigt, riktigt fel. Han såg mer vilsen ut än någonsin. Där och då insåg hon att han var på väg att göra något hemskt.
Rädsla för det irreparabla gav Linn mod. Hon satte varsamt ner väskan på trappan och steg ut, försiktigt, vågade knappt uttala hans namn.
Hej
Hon satte sig bredvid honom på kanten, benen kvar på taket hon vågade inte titta ned. Höjder har skrämt henne hela livet, ändå övervann hon rädslan nu för Viktor.
Hej… han såg inte på henne. Linn tog hans händer, de var iskalla.
Du fryser…
Va? han lyfte huvudet till sist, och hans ögon saknade värme, såg henne rakt igenom.
Det var just då Linn förstod sin mammas oro rädslan för att inte kunna nå någon man älskar
Hon kände greppet om hans stela hand och insåg att hon måste kämpa.
Hur är det med dig?
Linn hörde sin egen röst likna mammas; samma ömma intensitet, samma vilja att hjälpa:
Säg något! Vad är det som händer? Jag vill ju bara hjälpa dig!
Och det fungerade.
Dåligt… sa Viktor och klämde svagt hennes hand. Riktigt dåligt, Linn…
Har det hänt något?
Linn frågade inte, hon slog fast. Och det hjälpte.
Ja.
Vill du berätta? Jag fattar, vi är kanske inte supernära, men du kanske vill ändå?
Viktor såg på Linn, märkligt djupt. Hon blev rädd.
Tycker du att vi inte är nära?
Nej, du missförstod. Jag menar att du känns jättenära, men jag vet inte om det gäller åt båda håll.
Linn, det finns ingen annan för mig. Du är allt jag har.
Linns hjärta bultade hårt, nästan så Viktor borde höra det.
Ingen annan? Men dina föräldrar då?
Mina föräldrar? Viktor ruskade på huvudet, så Linn stelnade till.
Akta!
Släpp! Eller hjälp mig, putta undan mig som de gjort!
Vilka?
Jag trodde de var mina föräldrar! Men idag gav mamma mig papper sa hur jag kom till familjen. Jag är adopterad, Linn! Förstår du? Jag har alltid misstänkt, men idag… idag sa de allt! Jag har levt nån annans liv, inte mitt eget! Tagit någon annans plats, Linn! Fattar du?
Han skrek rakt ut. Linn släppte inte taget om hans hand, rädd att han skulle släppa taget om räcket.
Hon trodde honom nästan kapabel att hoppa. Han kunde låtsas vara tuff inför andra, men hon såg igenom det den riktiga Viktor fanns bara när de var ensamma, varm och öppen, och när han var så blottad blev Linn plötsligt förfärligt medveten om hur orättvis hon varit mot sina egna föräldrar.
Vilken orättvisa egentligen? Visste hon inte ens. Men nu såg Linn att allt bråk om “vuxenliv” inte betydde mycket. Framför henne satt någon som tvingats bli vuxen på en sekund, på riktigt, men inte hade någon att hålla i medan Linn egentligen alltid haft någon där för sig, trots allt.
Viktor, jag är rädd! sa Linn gråtande, och nu ryckte Viktor till.
Men, du! han tog om henne, hon slängde armarna om honom, höll fast, bad honom stanna.
Gör det inte! Även om de har svikit, jag vill inte att du går. Jag har ingen som betyder mer för mig än du!
Jag heter inte ens Viktor egentligen… hans röst var matt, Linn såg hans ansikte genom tårarna.
Vad heter du då?
Alexander. Och mitt riktiga efternamn var ett annat.
Det spelar ingen roll! Du är du, det är dig jag känner. Skiter väl i namn!
Jo men… det är inte alla som struntar i sånt. Vad ska jag göra nu? Vart ska jag ta vägen?
Kan du komma hem? Har de kastat ut dig?
Nej, mamma grät, bad mig stanna. Men pappa… jag slog honom…
Varför?
Han försökte hindra mig från att gå. Han skrek att jag inte förstod.
Okej. Men förstår du allting nu? Är du säker?
Vad menar du? Vad mer? Vad skulle jag ha missat?
Men varför berättade de det för dig idag, just nu?
Den frågan klingade ut i vinden. Viktor blev tystare, tänkte efter.
Jag vet inte… till slut släppte han ut orden. Linn andades ut.
Nu lät han inte hopplös. Han hade fått en fråga att fundera på. Och Linn kände på sig att det var en livlina.
Ska jag följa med dig hem?
Va?
Jag kan gå med dig. Så berättar de varför de sa allt nu. Sen, om du vill, går vi hit upp igen. Vill du ändå tillbaka hit, då stör jag dig inte mer.
Viktors förvånade blick stod hon ut med. Sen drog hon honom varsamt bort från kanten.
Kom, nu går vi.
Han svängde över benen på taket, nästan i slow motion, och följde henne bort från kanten. Hon höll om honom, ledde honom mot framtiden.
Jag är svag…
Det är du inte!, fräste Linn. Vem som helst hade stupat. Fattar du?
Linn snubblade på trappan; Viktor tog emot.
Akta dig!
Men det är ju du som är vild! skrattade Linn, tryckte hans hand och tände mobilens ficklampa. Kom, vi har saker att ordna!
Den kvällen skulle alltid bli kvar i deras minnen.
Samtalet med Viktors föräldrar, så tungt men så viktigt.
Försoningen, när Viktor fick veta att hans riktiga pappa snart släpps ut ur fängelset och hotar berätta hela sanningen.
Och tårarna från kvinnan som tagit på sig ansvaret för en ettåring, sonen till hennes bästa vän som dog för att hon älskat fel man.
Min riktiga mamma…
Ja, Viktor, det var din pappa…
Och nu vill han…
Han vill träffa dig.
Jag vill inte!
Det är ditt val. Vi stöttar dig.
De pratade länge. Och Linn förstod de skulle aldrig mera gå upp på taket, inte nu eller någonsin. Något hade förändrats. De hade lämnat något gammalt bakom sig.
När Linn kom hem närmare midnatt, smög hon in, tog inte ens av sig jackan, gick rakt in i det mörka köket där mamma stod vid fönstret. Linn kramade henne hårt, kände doften av mammas parfym, visste att det var hemma. Och så kom det ordet som betydde allt och sådde nytt hopp:
Förlåt
Och ekot återvände från den som aldrig värderar något högre än dotterns känslor och bekymmer:
Och förlåt själv… Är du hungrig?
Nej, mamma. Tack… Vet du, jag tror faktiskt jag klarade provet idag…
Vilket prov, Linn? Det är ju inte nationella förrän om flera veckor?
Det viktigaste av alla, mamma… Men det berättar jag imorgon.
Varför inte nu?
För att jag har övningsprov imorgon och måste sova
Sov då, älskling.
Och Linn visste: de svåra proven i livet kan man inte läsa sig till, men man kan alltid försöka förstå och förlåta. Och ibland är det den viktigaste lärdomen av alla.
