En skrämmande upptäckt kom av en ren slump. Min fyraåriga syster, Lova, hade fått en navelbråck. Läkarna sa att det var viktigt att inte väntaju tidigare operationen skedde, desto bättre. Lova vägrade tvärt att åka till sjukhuset utan pappa. Vi väntade tills han kom hem från sin tur, och han följde henne ända till operationssalen.
“Pappa, väntar du på mig här?” snyftade hon.
“Vart skulle jag ta vägen, älskling? Naturligtvis väntar jag. Varför gråter du? Du är ju så modig.”
“Jag gråter inte, jag bara suckar!”
Och så försvann hon in. En enkel rutinoperation, men föräldrarna bads donera blodett krav.
“Men hon borde väl bara matcha med en av oss,” sa pappa. “Kan ni inte ta prover först? Så vi inte donerar i onödan.”
“Blod kan aldrig vara onödigt!” sa läkaren bestämt.
Mamma och pappa gav blod. Mamma var blek, som om hon skulle svimma när som helst. Hon kunde inte sitta still, sprang in till sköterskan, pratade nervöst. Till slut kom Lova ut, och pappa gick och hämtade henne, som han lovat. Han satt hos henne hela helgen. Mamma verkade lugnare, hälsade på och tog med mig hem, trots mitt protester.
“Jag kan också sitta med henne,” envisades jag.
Jag var elva då. Lova, min ljuslockiga lillasyster, var den jag älskade mest i hela världen. Kanske mer än mamma och pappa. Hur kunde man inte älska henne? En ängel. En ljus ängel i kött och blod.
Tänk dig en liten småstad med ett litet sjukhus. Nya, välutrustade, till och med ett blodbankmen en håla är en håla. Tre dagar senare var Lova hemma, och pappa skulle åka på tur igen. Han gick för att köpa cigaretter. Men han kom tillbaka mörk som ett oväder.
“Pappa” skrek Lova från barnkammaren (hon hade fortfarande sängvila), “Har du med dig marshmallows?”
Pappa lät kassen stå i hallen. Han beordrade mig gå till Lova, tog mamma i armen och drog in henne i köket.
“Kalle Kalle vad händer?”
I köket fördes ett samtal jag inte förstod förrän år senaredå begrep varken jag eller Lova. Hon var för liten, och jag lydde pappa. Lova gnällde och krävde pappa och godis, så jag erbjöd mig att läsa för henne. Tack och lov gick hon med på det.
I köket stegrade sig Kalle, ögonen vilda, och pressade sig mot Zita så hon knuffades mot väggen. Inget ställe att fly.
“Är det sant? Att Lova inte är min?”
“Va Kalle, är du inte klok? Vad pratar du om?”
“Jag ska säga vad jag pratar om. Jag har blodgrupp A+, du har O+. Men hon”han nickade mot dörren”har B-. Om det är fel kan vi ju alltid testa om.”
Zita knuffade undan honom, sjönk ner vid bordet, gömde ansiktet i händerna och stönade:
“Avundsjuka svin. Jag bad dem! Varför kan de inte låta oss vara? Allt vi har och så fina barn.”
“Du bad dem jaha, då vet jag.”
Han lämnade köket, där Zita grät. Bara en enda gång hade hon svikit av ren tristess med en ingenjör på besök. Hennes man var alltid borta. I filmer är lastbilschaufförer romantiska. I verkligheten är det ensamt och kallt. Zita trodde hon måste göra någothan var väl inte trogen heller? Hon rusade efter Kalle, men han var redan borta. På bordet låg en ensam påse marshmallows.
Efter turen pratade pappa allvarligt med mig. Han ville att jag skulle följa med honom.
“Pappa men Lova då? Mamma? Kan du inte stanna?”
Det kändes som om en sten pressades ner över mig. Stenar består av bergarterjag hade sett en dokumentär. Och stenen på mina axlar var också olika lager. Rädsla för att förlora pappa. Rädsla för att välja. Oavsett förlorade jag någon. I mitt huvud räknade jag ut att Lova + mamma var fler än en pappa. Fast en enda syster kunde väga tyngre än allt annat.
Pappa träffade mig ofta. Lova verkade han ha glömt. Jag förstod inte, men visste: kunde han förklara, så hade han gjort det. Lova saknade honom, grätdet var svårt att se. Men så småningom frågade hon mindre. Hon drog sig undan, lekte ensam. Jag visste inte varför hon straffades, men jag kunde gissa. Och mamma
Mamma tappade det. Hon började samla skräp från soporna. Först användbara saker, sen allt möjligt. Hon brydde sig inte om oss längre. Satt bara och muttrade för sig själv. Hur en vacker kvinna kunde bli så här på ett och ett halvt årjag fattade inte. Men jag sa inget till pappa. Grannen, tant Maja, tog hand om oss ibland. Med pappas underhåll klarade jag maten. Men lukten i lägenheten i skolan skrattade de, men jag bråkade inte.
“Tant Maja, kan du lära mig stryka?” knackade jag på.
“Göran, du borde lära dig tvätta först” sa hon och vek näsan.
“Det hjälper inte. Jag tvättar. Men jag ska träffa pappa imorgon”
“Men han vet han inte om Zita?” flämtade hon.
“Jag säger inget. Han lämnade ossdet är inte hans problem!”
Hon släppte in mig, tänkte efter, och sa:
“Ta med Lova också. Jag fixar er. Och kom hit med era kläderni kan byta här.”
Så blev det. Jag stank inte längre i skolan. Men tant Maja gick längre. Hon konfronterade pappa. Han väntade på mig efter skolan.
“Varför sa du inget?”
“Spelar det någon roll? Hade du kommit tillbaka?”
“Nej. Men du kan bo hos mig.”
“Och Lova?”
Pappa teg. Jag skakade på huvudet och vände mig mot hemmet.
“Vänta! Lova kan bo hos mormor.”
“Hon har en ny man. Hon bryr sig inte.”
“Jaha, nu förstår jag varför” började pappa och tystnade.
Han försökte prata med sin före
