Den rike mannen
Zacharias körde ut sin fru med dunder och brak efter otroheten. Han såg till att hon fick det bra ekonomiskt, men att prata med henne ville han inte. Inte under några omständigheter!
“Det är ditt eget fel! Zachy, förlåt mig!” sa Julia i ett försök att få ordning på kaoset.
“Har du blivit helt tokig? Att skämma ut mig på det här viset!” vrålade han. “Säg tack att jag bara lämnar dig!”
Julia var, precis som han, fyrtiosex år. Tack vare hans pengar såg hon ut som trettio, max. Och det gjorde Zacharias ännu argare. Vem skulle ens titta två gånger på en fyrtiosexårig kvinna om det inte var för alla pengar han lagt på henne?
Alla historier om livet
“Zachy, hej! Varför hälsar du inte?” ropade en granne från en annan tid, Dimitri tror jag han hette.
Zacharias Malmberg gnisslade tänder. Vilket straff! Hur många år sedan var det inte han flyttade från det här huset, och ändå – de känner igen honom. Tilltalar honom som en gammal kompis. Och inte nog med det, det måste ju vara den lokale fyllskallen. En av många…
Bilrutan på förarsidan rullades ner och chauffören Stefan frågade lågmält:
“Behöver du hjälp, Zacharias?”
Han viftade bara avvärjande. Skyndade sig in mot porten utan att ens ge Dimitri en blick. Mer än en granne… en vän en gång i tiden? Kanske. Så länge sedan nu…
“Du har inte gift om dig efter skilsmässan? Fortfarande ungkarl?” envisades Dimitri.
Eller var det inte Dimitri? Vad spelade det för roll? Zacharias hade ägnat halva livet åt att glömma. För länge sedan var de bara unga killar, då kunde de hänga i samma gäng. Dricka det billigaste vinet. När var det? Trettiofem år sedan? Och nu förväntades han hälsa på en nergången fyllbult bara för att mamma…
“Hej, mamma!” ropade han högt när han öppnade dörren till lägenheten.
“Zachy!” skrek hon glatt tillbaka.
Varför kunde hon inte bara flytta till honom, till hans stora hus? Nej, hon måste hålla fast vid deras gamla boende som om livet hängde på det.
“Hur mår du, mamma?”
Hon var fortfarande pigg för att vara sjuttioåtta. Gick med käppar och klarade femton tusen steg om dagen. Beställde mat via appar utan problem. Älskade att se moderna filmer på den ultramoderna utrustningen Zacharias köpt till henne – bara för att sedan klaga på hur konsten hade gått åt skogen, som hon uttryckte det. Reste till varma länder eller Europa två gånger om året. En modern pensionär – Zacharias var stolt över sin mamma. Glad att kunna hjälpa henne. Men hennes envishet med den här lägenheten… det begrep han sig inte på. Och varje gång hamnade de i samma obekväma samtal. Han kunde inte låta bli – det var en öm punkt.
“Mamma, har du inte ändrat dig?”
“Vad menar du?” frågade Gunilla förvånat.
Hon var skicklig på att spela oförstående när det passade henne. Zacharias älskade sin mamma… han skulle sakna henne när… nej, han ville inte ens tänka på det.
“Jag menar det vanliga! Flytta till mig! Så jag slipper åka hit hela tiden!”
“Du behöver ju inte åka hit! Jag tvingar dig inte. Vill du träffas kan vi ses i stan.”
Hur kunde hon säga sånt så nonchalant? Inte åka hit? Det var ju hans mamma! Den enda riktiga familjen han hade kvar.
“Jag kan inte låta bli att åka hit!” förklarade Zacharias bestämt. “Jag måste se så allt är som det ska. Hemma och… så vidare.”
“Och vad menar du med ‘så vidare’? Huvudet?” frågade Gunilla oskyldigt.
Zacharias kunde inte låta bli att le.
“Mamma lilla! Kan du inte sluta diskutera mitt privatliv med dina väninnor?”
“Gör jag det?” höjde hon ögonbrynen.
“Antagligen, eftersom de lokala fyllona frågar om jag gift om mig.”
“Kanske borde du göra det!” suckade Gunilla. “Då skulle du kanske kontrollera mig lite mindre.”
“Så det är så det ser ut?” rynkade Zacharias pannan. “Att jag kommer och hälsar på dig – är det kontroll, enligt dig?”
“Det är inte bara det! Jag får känslan av att du bara väntar på att jag ska bli skröplig så du kan flytta mig till din lyxvilla i Djursholm!”
Zacharias var till sin innersta kärna förnärmad.
“Mamma!”
Gunilla reste sig och stampade med foten.
“Precis! Med våld! Du förstår inte att jag vill leva mitt liv i fred här! I den här lägenheten! Där jag växte upp! Och där jag för övrigt fick upp dig, din otacksamma slyngel!”
Zacharias backade. Vad i hela friden hade tagit åt henne?
“Jag kommer tillbaka en annan gång…” muttrade han och gick mot dörren.
“Förhoppningsvis nån gång utan alla dina påhopp! Till Djursholm och dina nyrika kompisar flyttar jag inte!” ropade Gunilla efter honom.
Zacharias bodde i en villa åtta kilometer från Djursholm, men Gunilla brydde sig inte om sådana detaljer. För henne var allt likadant. Nyrika, uppkomlingar, och så vidare. Gunilla hade jobbat hela livet som universitetslärare i litteraturvetenskap. Var professor. Hade varit prefekt. Hon begravde sin man ganska tidigt, när hon var femtiotvå. Fortfarande ung och pigg, Zacharias skulle inte ha haft något emot om hon träffat någon ny, men Gunilla sa bara:
“Efter Lars är den delen av livet ointressant för mig. Det finns så mycket annat att göra! Är alla besatta av att gifta sig nu för tiden?”
Zacharias var lyckligt gift då, med Julia. Han tyckte synd om sin mamma, men vad gör man? Det var inte hans beslut. Zacharias kämpade hårt på den tiden, byggde sitt imperium. Skötte om sin son, Viktor. Som växte upp till en riktig skitunge – stack till England för att studera och kom aldrig tillbaka. Så när skilsmässan med Julia kom, för åtta år sedan, stod Zacharias helt ensam. Och det passade honom egentligen bra, men ibland undrade han: upprepar han sin mammas öde? Kanske var de mer lika än han ville erkänna. Hon vägrar flytta till hans villa i Lidingö, och han har blivit så bortskämd att han tycker det är under hans värdighet att hälsa på Dimitri. Vad är det för fel med det? De var ju faktiskt vänner en gång, eller nåt åt det hållet…
“Kör, Stefan!” sa Zacharias buttert när han satte sig i bilen.
För att fördriva tiden tänkte han på om han borde bjuda hem en ung dam ikväll. Det fanns gott om unga kvinnor som gärna tillbringade tid med Zacharias Malmberg. Vackra, vältränade, så klart. Några var till och med intelligenta. Låtsas intresserade av litteratur, studerZacharias skrattade åt sig själv, tog en klunk vin och insåg plötsligt att livet kanske inte handlade om pengar eller kontroll, utan om de små ögonblicken av ärlig glädje – som att se sin mamma skratta eller få ett hjärtligt “tack” från en gammal vän.
