– Linda, har du tappat förståndet? – skrek Nastja i telefonen. – Hur kan du skilja dig i hemlighet? Varför sa du inget?
– Tyst nu, – Lena höll luren lite från örat och kastade en blick mot köksdörren. – Barnen är hemma.
– Vilka barn? De är väl över trettio! Linda, fattar du vad du gör? Tjugoåtta års äktenskap, och plötsligt – skilsmässa!
– Nastja, skrik inte. Det är redan jobbigt nog.
– Varför höll du tyst? Vi har varit vänner sedan högskolan! Jag kunde ha hjälpt dig, stöttat dig…
Lena tryckte luren mot bröstet och slöt ögonen. Herregud, hur trött hon var på alla dessa samtal. Först ringde Marina från jobbet, sedan moster Klara, och nu Nastja. Det var som om alla bara väntat på en anledning att skvallra.
– Linda, är du kvar? – hördes det ur luren.
– Ja, jag är här, – hon förde luren till örat igen. – Jag vill helt enkelt inte prata om det.
– Hur kan du inte vilja? Det här är ju en stor grej! Du är den första i vår kompisgrupp som skiljer sig. Berätta något. Var han otrogen?
– Nej, inte det.
– Drack han?
– Inte det heller.
– Vad då? Linda, säg något!
Lena suckade tungt. Hur skulle hon förklara för Nastja att hon bara var trött? Trött på den grå vardagen, på samma samtal om och om igen, på känslan av att leva någon annans liv.
– Jag är trött, Nastja. Förstår du?
– Trött på vad? Viktor är ju en bra man, super inte, slår inte, har ett stabilt jobb.
– Just det. En bra man. Bara inte min.
– Vad pratar du om? Hur kan han inte vara din? Ni har levt ihop i tjugoåtta år!
Det hördes ljud från hallen. Lena avslutade snabbt samtalet och lade på. Dottern Anna kom in i köket med en kasse matvaror.
– Hej mamma, – hon ställde ner kassen på bordet och såg fundersamt på sin mor. – Du ser blek ut.
– Åh, bara lite huvudvärk.
– Var det Nastja som ringde? Jag hörde hur du satt och försvarade dig.
Lena nickade. Anna började plocka upp matvarorna ur kassen och ställa in dem.
– Mamma, ångrar du dig? – frågade dottern utan att vända sig om.
– Ångra vad?
– Att du skilde dig från pappa.
Lena såg på dottern. Anna liknade henne mycket som ung – samma mörka hår, samma grå ögon. Bara att dottern hade en beslutsamhet som Lena själv aldrig haft.
– Jag vet inte, Anna. Inte än.
– Ångrar pappa sig?
– Vi har inte pratat om det.
Anna vände sig mot modern.
– Mamma, får jag fråga en sak?
– Självklart.
– Älskade du verkligen aldrig pappa?
Lena stelnade till med koppen i handen. Varifrån kom frågan?
– Varför undrar du det?
– Jag har ju sett er hela mitt liv. Ni kramades aldrig, kysstes aldrig. Inte ens höll hand. Ni levde som två grannar i en och samma lägenhet.
– Anna, säg inte så. Pappa är en bra människa.
– Bra, ja. Men du älskade honom inte. Och han älskade väl inte dig heller.
Lena ställde ner koppen. Dottern hade rätt. Hon hade aldrig älskat Viktor. Hon gifte sig med honom för att det var det man gjorde, för att alla vänner redan var gifta, för att föräldrarna insisterade.
– Mamma, vem älskade du då? – frågade Anna lågt.
– Varför vill du veta det?
– Bara nyfiken. Alla bör väl ha upplevt kärlek i livet.
Lena vände sig mot fönstret. Naturligtvis hade det funnits kärlek. Anders, från trapphuset bredvid, medicinstudent. Vacker, intelligent, drömmande. De träffades i smyg, för Lenas föräldrar tyckte inte han var rätt parti.
– Läkare är inte bara ett jobb, det är en kall, – sa Anders. – Jag ska rädda liv.
– Och jag ska stötta dig, – svarade Lena.
Men föräldrarna tvingade henne att gifta sig med Viktor. Stabilitet, lägenhet, en bra familj. Anders flyttade till en liten stad i norr efter examen. Skrev brev, ringde, kom till och med på besök några gånger. Men Lena var redan gift, väntade sitt första barn.
– Mamma, gråter du? – Anna lät orolig.
– Nej, bara trött i ögonen.
Dottern lade armen om hennes axlar.
– Vet du vad, mamma, jag förstår dig. Hellre ensam än olycklig i ett äktenskap.
– Tycker du så?
– Självklart. Titta på dig nu – du har gått ner i vikt, klippt dig, köpt nya kläder. Som om du vaknat till liv.
Lena såg på sin spegelbild i fönstret. Det stämde, hon hade förändrats. Förr gick hon alltid i samma grå tröjor, håret i en trist knut. Nu vågade hon ljusa färger, en modern frisyr.
– Hur reagerade Petter på nyheten? – frågade Anna.
– Inte så bra. Han sa att jag var självisk, att jag förstörde familjen.
– Struntprat. Petter har alltid varit pappas pojke. Men han kommer att förstå med tiden.
Lena nickade. Sonen var verkligen mer bunden till sin far. De åkte på fisketurer, lagade bilen, tittade på fotboll tillsammans. Dottern hade alltid stått modern närmare.
– Mamma, har du tänkt på att gifta om dig? – undrade Anna medan hon satte på vattenkokaren.
– Anna, jag är femtiotre år. Vem gifter sig vid den åldern?
– Så vadå? Moster Valborg gifte sig när hon var femtiofem. Och hon är lycklig.
– Moster Valborg är ett undantag.
– Varför ett undantag? Mamma, du är en vacker kvinna. Och fri nu.
Fri. Ordet som Lena varit rädd att säga högt. Fri från att laga frukost åt Viktor klockan sju. Fri från hans strumpor som låg överallt i sovrummet. Fri från eviga samtal om jobb, fotboll, grannarnas nya bil.
Men med friheten kom ensamheten. På kvällarna satt hon ensam framför TV:n, ingen att klaga till om trötthet, ingen att dela glädje med.
– Anna, tycker du inte jag gjorde fel?
– Nej, mamma. Du gjorde rätt. Äntligen.
Dottern hällde upp te och satte sig bredvid.
– Vet du, mamma, jag drömde hela min barndom om att ni skulle skilja er.
– Va?! – Lena höll på att tappa koppen.
– Lugn. Ni var ju båda olyckliga. Det syntes ju. Pappa gick runt arg hela tiden, du var alltid ledsen. Stämningen hemma var som på en begravning.
– Vi försökte dölja det…
– Barn känner allt, mamma. Allt.
Lena teg. Så alla dessa år trodHon hörde hur hjärtat slog snabbare när Anders svarade med sitt varma skratt: “Jag har väntat på det här samtalet i trettio år.”
