Skengifte.
Jag och Wilhelm har ett skengifte.
Det har liksom blivit så, mest för Wilhelms skull han jobbar nämligen på en respekterad koncern i Stockholm där chefen, Lennart Gustafsson, är något av en kulturpersonlighet när det gäller kärnfamiljen. Lennart själv är överhuvud i ett släktträd med fler grenar än en midsommarstång. Han har fem vuxna döttrar, lika många svärsöner och hela nio barnbarn som han förser med kroppkakor och fingerfemman.
Och han är löjligt stolt över sin stora klan. För Lennart är begreppet singel ett skällsord på samma nivå som vegan vid julbordet. En ogift anställd? Snäppet värre än att glömma att köpa fredagsfika, oavsett hur briljant man är på jobbet.
När Wilhelm insåg detta, fattade han direkt att ett äktenskap var något han behövde ungefär lika mycket som kaffe en måndagsmorgon, om han skulle ha en chans att få den där efterlängtade chefspositionen som passar hans begåvning och ambition.
Efter att ha vägt för och emot, föreslog han ett skengifte för mig. Han hade ju noll att förlora vi har känt varandra sedan förskolan. Våra mammor gick till och med på vattengympa ihop då och då och gör det än faktiskt. Vi satt bredvid varandra under alla skolår: han hjälpte mig med multiplikationstabellen, och jag förbarmade mig över hans nödrim och dialektala särskrivningar i uppsatserna.
Kort och gott: han känner mig utan och innan och vet att jag är totalt ointresserad av att sno hans hörnsoffa vid eventuell skilsmässa, eller norpa åt mig något sparat kapital, än mindre göra anspråk på hans tvåa vid Odenplan.
Och jag sa ja till skengiftermålet utan större betänketid. Hade precis gjort slut med min pojkvän efter tre sega år och behövde för mitt mentala välmående rikta fokus mot något nytt. Och visst sved det att tänka på att mitt ex kanske trodde att han var oersättlig, så jag ville hemskt gärna hamna på plus i hans ögon: Ja du, jag har gift mig med en intressant, lovande typ med tjänstebil och trerumslägenhet vid Vasaparken kan du slå det? Lite status bland väninnorna ville jag ju också ha: Jomen visst är jag lyckad!
Så våra intressen rimmade fint, och vi släpade oss ned till Stadshuset och registrerade vårt låtsasäktenskap en grå tisdag utan tärnor, limousiner, duvor eller spektakel. Inget bröllopstårtskaos, ingen vit klänning, ingen slipsknut som vägrade bli snygg. Bara en snabb sväng på lunchen, raka vägen till vigselförrättaren för några kråkor i kommunens protokoll. Men ringar satte vi ändå på fingret, folk är ju nyfikna.
Jag till och med bytte efternamn tillfälligt Lundberg klingar ju ändå lite bättre än min gamla Svensson.
Och det måste sägas: det hela gick över förväntan. Redan en månad senare blev Wilhelm utsedd till avdelningschef och det med rätta.
Min nya status som gift lyfte mig till molnen i släkt- och vänkretsen. Jag njöt extra när mitt ex skickade småsura sms i stil med: Lycka till, men hade ändå hoppats… du vet.” Precis, tänkte jag, för sent att ångra sig nu, grabben tugga på den!
Alltså, våra förväntningar infriades till fullo. Faktum är att jag till och med flyttade in hos Wilhelm ett tag, hans bottenplan för trovärdighetens skull.
Lördagsmorgon. Jag slänger ihop frukost i köket: omelett, pannkakor och rejält bryggkaffe med mjölk. Wilhelm är morgonhungrig, han äter som om han inte sett mat sedan studenttiden.
Ute är det en härlig aprilmorgon över stan lite sol, björkarna börjar slå ut. Våren är favoritsäsongen. Idag är det mycket på schemat: besöka mamma i Sollentuna, dammsuga, tvätta tvättade trosor, göra nåt ordentligt till lunch kanske pannbiff, ärtsoppa, pizza eller en svensk tolkning av ceasarsallad. Typiskt lördagsbestyr. Livet som vardagshustru kräver koordination på Nobelprisnivå.
Fast nu är det faktiskt tretton år sen vi gifte oss på låtsas, Wilhelm och jag. Dottern Ylva ska börja första klass i höst och grabben Oskar slutar femman med bländande betyg, allt efter sin pappa. Jo, Wilhelm är smart, det går inte att komma ifrån.
Och så smyger den där lilla tanken fram: men ändå min “man” är ju egentligen en bluffhur blev det såhär? Kanske var det bara spelets regler från början två praktiskt lagda pragmatiker som gjorde det som behövdes. Men ibland, när jag ser Wilhelm flina över morgonkaffet med gröt i mungipan, tänker jag att skendet blev verklighet. Vi blev äkta bortom skengifte och fasader. Inget stormande, inget Hollywoodskräp; bara tusentals små tysta stunder, morgnar och trista dammsugningar, oskyldiga lögner över middagsbordet när barnen frågar hur vi blev kära. Och varje gång svarar vi olika så att våra historier ringlar ihop sig likt björkrötter under sommarens första regn.
Kanske kan man fejka sig till kärleken och ändå snubbla över den på vägen. Eller så fanns den redan där förklädd till samarbete och nostalgi och sliten tvättstuga. Vi har inga bröllopsfoton på väggen, men Oskar har ritat oss som två superhjältar, giftisar, i färgpennor ovanför köksbordet. Så, mitt i denna låtsaslek blev livet på riktigt.
Wilhelm säger ibland att vi aldrig haft något äktenskapligt bråk bara förhandlingar, som vuxna människor. Men så såg jag honom i spegeln igår, när han trodde att jag tittade bort, och det där lilla leendet fick mitt hjärta att hoppa till, som om jag var sexton igen.
Så, visst, vårt äktenskap började på låtsas. Men fan vet om det inte är det riktigaste jag någonsin varit med om.
