Vårt låtsasäktenskap.
Jag och Viktor har ett rent låtsasäktenskap.
Det blev så att Viktor absolut behövde vara gift för att ta sig uppåt på karriärstegen han jobbar på en fantastisk gammal Stockholmsfirma där chefen, Bertil Einarsson, är en fanatiskt trogen förespråkare av storfamiljen. Herr Einarsson är patron för sitt eget klan, far till fem vuxna döttrar, därmed svärfar till fem utvalda svärsöner och farfar/morfar till ofattbara nio barnbarn (och tydligen är han stormförtjust i samtliga).
Ordet singel är för Bertil synonymt med både lättja och slarver. Ogifta medarbetare räknas knappt in som människor de är snarast någon sorts utspädd stekpannebotten för honom, oavsett om de är bäst på jobbet eller ej.
När Viktor insåg detta faktum och äntligen begrep att äktenskap var den magiska dörröppnaren till befordran förstod han att det var hög tid att göra något åt saken. Efter några nätter med surrande tankar och Starbuckskaffe bestämde han sig för att fria till… mig! Som tur var vågade han vi har känt varandra sedan vi nästan gick vilse i samma snödriva på förskolan. Våra mammor är bästa vänner än idag, för övrigt.
Hela grundskolan satt vi bänkgrannar han hjälpte mig med matten, och jag rättade hans särskrivningar. Kort sagt, han vet exakt vad han får: noll girighet, noll starry eyes på lägenheten mitt på Södermalm eller hans bankkonto. Vid en eventuell skilsmässa skulle mitt främsta krav vara rättvis delning av dammråttorna.
Jag övervägde inte länge mitt eget treåriga förhållande hade just kraschat, och jag behövde akut räddas från att maraton-kolla gamla Wallander-filmer i total depression. Dessutom såg jag framför mig minnesvärda instaposter (Gifte mig visst med intressant kille med fräsig elbil och trea på Kungsholmen! Snyggt va?). Att reta upp mitt ex och få mina vänner att höja på ögonbrynen ja, det lockade.
Alla bitar föll på plats och vi kilade in på stadens rigida folkbokföringskontor för att gifta oss så tyst att till och med fritidsgårdens porlande fontän utanför lät som festivitet. Ingen vit limousin, ingen duvsläppning, ingen slöja eller frack mest jeans och golfregnjacka. Men vi bytte ringar! Trevlig gest, ändå.
Till och med efternamnet passade jag på att byta ut. Björkström tyckte jag lät lite häftigare än mitt gamla Eriksdotter.
Det visade sig både förväntat och oväntat att vårt avtal var en fullständig succé.
Redan efter fyra veckor utsågs Viktor till avdelningschef. Helt rimligt, ändå.
Och plötsligt såg världen annorlunda på mig också gift kvinna, javisst! Mina kompisar började jämföra mig med någon slags modern drottning, och när mitt ex skickade meddelanden i stil med Önskar dig lycka till, men trodde alltid att vi skulle hitta tillbaka till varandra… ja, då kändes livet onekligen rättvist på ett väldigt svenskt sätt. Surt sa räven, du!
Vi överträffade våra egna förväntningar och mer därtill.
För trovärdighetens skull flyttade jag till och med in hos Viktor.
En helt vanlig lördagsmorgon. Jag steker frukost i köket: äggröra, kesoplättar och kaffe med mjölk. Viktor är hopplös på fastande mage.
Jag spanar ut över Hornstull en klassisk, krispig aprilmorgon. Våren är min tid!
Idag ligger mycket på att-göra-listan. Hälsa på föräldrarna. Städa. Tvätta. Laga något riktigt trevligt till lunch: kanske pannbiff, ärtsoppa, pizza eller varför inte en egen svensk caesarsallad? Sinnet snurrar runt sysslor som vanligt det är väl sådant vi hobbyfruar är programmerade till, eller?
För övrigt har Viktor och jag varit låtsasgifta i tretton år nu. Vår dotter, Linéa, börjar i ettan till hösten. Sonen Nils avslutar nu femte klass. Och hör och häpna han har alla rätt på nästan varje prov! Han har nog ärvt sin fars intelligens ändå.
Vilket är mer än man kan säga om min man… som ju egentligen bara var låtsas.
