Fiktivt äktenskap.
Jag och Erik har ett fiktivt äktenskap.
Det blev så att Erik behövde gifta sig för att kunna avancera i sin karriär han arbetar på ett ansenligt svenskt företag, vars VD, Lennart Bergström, är en övertygad förespråkare för familjelivet. Lennart är själv patriark av en stor familj: far till fem vuxna döttrar, svärfar till fem mågar och farfar till nio barnbarn. Han är oerhört stolt över sin stora släkt. För honom är singel nästan ett skällsord, och en ogift anställd är oavsett talang och arbetsinsats mindre värd i hans ögon, knappt ens någon, bara en rest.
När Erik insåg detta förstod han snabbt att ett äktenskap var ett måste om han skulle ha chansen att komma upp till en position som motsvarade hans kapacitet och ambitioner. Efter moget övervägande och långa funderingar, föreslog han ett fiktivt äktenskap för mig. Han riskerade inget, vi har känt varandra sedan förskolan våra mammor har varit väninnor sedan ungdomen, och är det fortfarande. Vi satt alltid vid samma bänk genom hela grundskolan; han hjälpte mig med matten, och jag rättade hans svenska texter.
Han känner mig utan och innan och vet att jag aldrig skulle vara girig eller kräva hans lägenhet, pengar eller annat vid en eventuell skilsmässa. Å min sida gick jag med på ett fiktivt äktenskap utan större tvekan, eftersom jag just då gick igenom ett jobbigt uppbrott efter ett tre år långt förhållande. Jag behövde verkligen någon sorts förändring, något att fokusera på för att inte fastna i en utdragen depression. Dessutom ville jag visa för mitt ex att jag gift mig med en intressant, lovande man med en schysst bil och en trea mitt i Stockholm mycket bättre än han! Egentligen ville jag skryta lite inför vännerna också: kolla, allt är under kontroll!
Våra syften och önskningar föll alltså samman, och vi registrerade diskret vårt fejkade äktenskap på Stadsdelsförvaltningen, utan något ståhej, inga fanfarer, inga vittnen eller bröllopsklänningar bara lite tidigare från jobbet en vardag för att skriva under vigselpappren. Men ringarna satte vi iallafall på varandras fingrar. Jag bestämde mig till och med för att byta efternamn ett tag: Holmberg klingade bättre än mitt gamla Johansson.
Det måste sägas att våra förväntningar på det här äktenskapet helt och hållet infriades. Redan efter en månad blev Erik befordrad till avdelningschef helt välförtjänt.
Min status som gift höjde mig ofantligt i andras ögon, både hos väninnor och släktingar. Den största tillfredsställelsen kände jag när några sms från exet dök upp, typ: önskar dig lycka, men trodde vi skulle hitta tillbaka igen. Haha, det är först när man förlorar nåt man saknar det, vännen. Skyll dig själv.
Våra förhoppningar om detta äktenskap har alltså överträffats med råge.
Till och med flyttade jag tillfälligt hem till Erik, på hans initiativ, så att allt skulle verka trovärdigt.
En lördagsmorgon. Jag står i köket och fixar frukost omelett, plättar med kvarg, kaffe med mjölk. Erik gillar rejäl frukost på morgonen. Jag tittar ut genom fönstret. Det ser ut att bli en riktigt vacker aprildag. Våren är min favoritårstid.
Idag är det full rulle, besöka föräldrarna, städa, tvätta, laga något extra till lunch, kanske fläskkotletter, gryta, pizza, eller en klassisk caesar-sallad. I huvudet snurrar bara alla sysslor som hör till hemma precis som det är för alla som har ansvar för ett hushåll.
Vi har nu varit i vårt fiktiva äktenskap i tretton år. Vår dotter Märta börjar första klass till hösten och lilla sonen Algot går ut femman, och dessutom med toppbetyg precis som sin pappa, som är smart och, faktiskt, riktigt på riktigt.
Inte som min man han är ju trots allt bara fiktiv.
Och vad har jag lärt mig av allt det här? Nog för att många äktenskap kan börja av olika anledningar, men ibland kan även de mest otippade arrangemang ge värme, vänskap och, ja, lite lycka i vardagen även om allt bara var på låtsas från början.
