**Skäms i bussen**
Annika Larsson skyndade sig mot hållplatsen med en liten väska tryckt mot bröstet. Regnet hade precis upphört, och asfalten glänste av våta fläckar under den grå oktoberhimmeln. I väskan låg tvåhundra kronor allt hon hade kunnat skrapa ihop till medicin åt sin man. Lars-Åke klagade igen över ryggvärk, och läkaren hade skrivit ut så dyra tabletter att hennes pension inte räckte till ens en halv förpackning.
Bussen kom fram med ett gnisslande bromsljud. Annika klev ombord och räckte föraren en tjugokrona.
“Trettiofem”, muttrade han utan att ens titta på henne.
“Hur så trettiofem? Igår var det trettio”, sa hon förvirrat.
“I dag är det trettiofem. Priserna har gått upp”, svarade föraren otåligt och trummade med fingrarna mot ratten.
Annika tvekade. Trettiofem kronor innebar att det skulle bli ännu mindre till medicinen. Kanske borde hon gå? Men apoteken låg tre kilometer bort, och Lars-Åke väntade hemma, plågad av smärtan…
“Dam, vill ni flytta på er?” hördes en röst från mitten av bussen. “Kön står och väntar.”
Annikas kinder rodnade. Hon rotade i väskan och fick fram ytterligare en tjuga och en femma.
“Tack”, mumlade föraren fortfarande utan att se på pengarna.
Hon gick längre in i bussen och såg sig om. Inga platser var lediga. En ung kille med hörlurar satt framåtlutad över sin telefon. En tjej bredvid honom skickade sms utan att lyfta blicken. Mitt i bussen stod en kvinna och vaggade en gråtande bebis i famnen, med trött blick.
“Sitt här”, sa kvinnan plötsligt och nickade mot sin plats. “Jag måste stå ändå, han vill inte sitta still.”
“Nej, tack, jag står gärna”, protesterade Annika.
“Men sätt er nu”, envisades mamman. “Ni ser trött ut.”
Tacksamt sjönk Annika ner på sätet. Bebisen tittade på henne med stora nyfikna ögon och log plötsligt.
“Vilken fin liten pojke”, sa Annika ofrivilligt rörd. “Hur gammal är han?”
“Åtta månader. Han får tänder, därför är han grinig”, svarade mamman trött. “Vi åker till doktorn, hoppas han kan hjälpa.”
“Jag ska också till apoteket, köpa medicin åt min man. Han har ont i ryggen.”
“Jag förstår. Min svärmor lider också, hon har artros.”
Bussen stannade vid nästa hållplats. En äldre kvinna med käpp klev långsamt ombord. Föraren tittade otåligt i backspegeln.
“Skynda på, gumman, tid är pengar!”
Kvinnan med käppen såg sig hjälplöst om. Alla platser var upptagna. Killen med hörlurar tittade inte ens upp från telefonen.
“Unga man”, sa Annika till honom, “kan du inte ställa dig upp för den här damen?”
Han tog motvilligt ut en av hörlurarna.
“Va?”
“Ställ dig upp för den äldre damen”, upprepade Annika och nickade mot kvinnan med käppen.
“Jaha, jo…” Han reste sig långsamt utan att släppa telefonen med blicken.
Kvinnan tackade och satte sig försiktigt.
“Tack, snälla du”, sa hon till Annika. “Det finns fortfarande goda människor.”
Annika kände sig generad av tacksamheten. Hon hade själv inte märkt den äldre kvinnan direkt, upptagen som hon var av samtalet med den unga mamman.
Bussen tvärbromsade vid ett trafikljus. Passagerarna vacklade framåt. Bebisen började gråta.
“Försiktigt!” utbrast mamman. “Det finns barn ombord!”
“Vägarna är så dåliga, man kan inte undvika att skaka”, morrade föraren. “Om ni inte gillar det, åk taxi.”
“Ingen har råd med taxi”, sa kvinnan med käppen stillsamt. “Jag måste till vårdcentralen, men jag orkar inte gå.”
“Vi sparar alla på småmynt”, instämde Annika. “Priserna stiger, men pensionerna är desamma.”
“Precis”, nickade den unga mamman. “Jag är föräldraledig, min man jobbar ensam. Varje krona räknas.”
En känsla av samförstånd spred sig i bussen. Passagerarna utbytte blickar, nickade tyst. Alla förstod att de andra också hade det knapert, att alla försökte spara där de kunde.
“Jag minns när det fanns konduktörer på bussarna”, suckade kvinnan med käppen. “Alltid artiga, gav dig en biljett, rätt växel…”
“Det var tider det”, sa Annika. “Och priserna ändrades inte varje dag.”
“Inte bara priserna”, sa en kvinna i fyrtioårsåldern vid fönstret. “Folk var mer hövliga. Det fanns respekt.”
Killen med hörlurarna lyfte blicken och lyssnade intresserat.
“Jag tror vi själva blivit likgiltiga”, sa han plötsligt. “Alla sitter i sina telefoner, ser ingen annan.”
Annika såg förvånat på honom. Hon hade inte väntat sig sådana ord.
“Du har rätt”, sa kvinnan med käppen. “Min sonson är likadan, sitter bara vid datorn. Har aldrig tid för mig.”
“Berätta något intressant, farmor”, föreslog killen och stoppade telefonen i fickan. “Om förr i tiden.”
Den äldre kvinnan lyste upp.
“Vad ska jag berätta… Nåväl, vill ni höra hur jag träffade min man? Det var också på bussen.”
“Berätta”, bad flera röster i korus.
“Det var 1957. Jag åkte spårvagn, och han stod bredvid, så ståtlig i sin uniform. Plötsligt stannade vagnen tvärt, jag snubblade, och han fångade mig. Så började det.”
“Romantiskt”, log den unga mamman och gungade barnet.
“Romantiskt”, nickade kvinnan. “Vi var gifta i sextio år, tills han gick bort.”
Det blev tyst i bussen. Alla tänkte på sitt.
“Jag träffade min man i brödkön”, berättade Annika. “Han stod framför mig, vände sig om och log. Sen erbjöd han sig att följa mig hem.”
“Det är fint att ha någon att dela livet med”, sa kvinnan vid fönstret stilla. “Jag är ensam nu, barnen bor långt borta.”
“Var inte ledsen”, sa mamman och bytte arm på barnet. “Barnen kommer tillbaka när de blir äldre. Min mor klagade också att jag sällan hälsade på, men nu tar jag med mitt barn ofta.”
“Barnbarn är en välsignelse”, sa Annika. “Min dotter bor i annan stad, men min sondot kommer på sommaren. Hon är så nyfiken, frågar alltid om när jag gick i skolan, hur vi levde.”
Bussen närmade sig centrum. Annika skulle snart gå av. Hon reste sig och gick fram
