Ska ni skicka tillbaka mig till barnhemmet? Faster sa att ni brådskade, att ni tog mig för att ni inte visste att ni skulle få ett eget barn. Och att jag inte är eran
Elin stod vid spisen och stekte pannkakor. Snart skulle hennes man komma hem från jobbet, och hela familjen skulle äta middag tillsammans.
Konstigt att Emil var så tyst i sitt rum idag? Vanligtvis, när Elin stekte hans älskade pannkakor, smög han omkring henne, tittade henne i ögonen och bad:
Mamma, kan jag få en pannkaka till?
Elin gav honom en, Emil verkade redan mätt, men snart kom han tillbaka, drog ut varje stavelse med uppenbar njutning och frågade igen:
Maaaaa-mor, får jag en till?
Elin förstod att Emil redan var proppmätt han ville bara säga det där varma, underbara ordet igen och igen: mamma. Brukligtvis brukade Elin då lägga ifrån sig stekspaden och ta honom i famn. Han var inte så tung än, Emil var bara fem. Hon brukade säga: Ska vi gå och möta pappa nu?
Då brukade Emil glatt upprepa:
Ja, mamma, vi ska möta pappa! och hans ögon lyste av iver. Han var inte van vid de här underbara orden än, han hade aldrig haft en mamma eller pappa förut. Men nu hade han det.
Och nu hade Emil sitt eget rum och sin egen säng. Och en klättervägg med gungor det var pappa som köpt den! Och bilar, en robot, en byggsats och massor av andra leksaker, och allt var bara hans, Emils, och inte någon annans. Och på kvällen läste mamma böcker, strök honom över håret och sa att hon älskade honom. Emil var nästan överväldigad av all denna kärlek och hade nästan glömt hur det var förut.
Elin var på väg att ropa på Emil när hon plötsligt kände en spark i magen.
Hon lade handen på buken och flickan sparkade igen.
Herregud, Elin bad varje dag för denna oväntade gåva, hoppades bara att allt skulle bli bra. De hade redan bestämt sig för ett namn, Jonas sa att hon skulle heta Lovisa. Det var hans mormors namn.
De hade sagt till Elin att hon inte kunde få egna barn, så hon och Jonas tog Emil från barnhemmet, och ett år senare tänk, nu skulle de få en liten dotter!
Elin tänkte iväg och höll på att glömma att vända pannkakan. Hon ropade:
Emil, lilla vän, kom hit! Varför är du så tyst idag?
Men inget svar. Hörde han inte?
Elin stängde av spisen och gick till hans rum.
Konstigt, lampan var släckt. Var var Emil?
Då hördes en rörelse. Elin tände ljuset och såg Emil sitta på sängen i jacka och mössa. I hans händer låg en ryggsäck, fullproppad med hans favoritbilar.
Vad gör du i mörkret? sa Elin muntert. Kom igen, klä av dig! Har du planerat en expedition? Nu går vi och äter dina älskade pannkakor med grädde och sylt, kom nu!
Men Emil log inte. Han stirrade tomt framför sig med vuxna ögon och frågade plötsligt:
Får jag ta med leksakerna? Hon behöver väl inte bilarna?
Vad pratar du om, Emil? Vad har hänt? Vart ska du? Orden fick Elin att tappa fattningen. Var hon inte en bra mamma? Kände han inte hennes kärlek? Var han svartsjuk på lillasyster? Men igår var han ju så glad.
Tänker ni skicka tillbaka mig till barnhemmet? Faster sa att ni tog mig för att ni inte visste att ni skulle få ett eget barn. Och att jag inte är eran
Emils ögon var blanka, han höll på att brista men såg bort.
Emil, älskling, vad menar du? Vilken faster? Då kom Elin ihåg grannen hon träffat för några dagar sedan. Hon hade sagt: “Tack gode Gud att ni snart får ert eget barn”, och sen tuggat på underläppen och nickat mot Emil. “Ni skyndade er, Elin, ni skyndade er!”
Men Elin var säker på att Emil inte förstått. Hon avslutade snabbt samtalet, ville inte bråka framför honom. Men Emil hade förstått allt.
Och nu trodde han att han inte hörde hemma här.
Elin omfamnade honom snabbt. Först försökte han knuffa undan henne, men sen klamrade han sig fast och grät.
Älskling, den där tanten vet ingenting. Pappa och jag älskar dig så mycket, vi skulle aldrig lämna bort dig!
Elin tog av honom mössan och jackan, och de satt tysta en lång stund, omfamnade på sängen.
När Lovisa föddes var Emil och pappa hemma ensamma, men sen åkte de och hämtade mamma och lillasyster.
Emil var nervös tänk om systern inte tyckte om honom?
Men när han såg hur liten hon var, skrattade han överseende. Mamma, hon är ju för liten att vara utan en storbrorsa! Jag ska lära henne leka med bilarna, vi kommer ha så kul!
Nu vek Emil inte från Lovisas sida, väntade ivrigt på att hon skulle växa så hon kunde flytta in i hans rum.
Tills dess var han mammas lilla hjälpreda
Den här kvällen ropade mamma på honom: Emil, kom nu, jag har klätt på Lovisa, vi ska möta pappa!
Men Emil var redan klar och stod i hallen: Mamma, jag håller dörren, kom med vaggan!
De åkte hissen ner, och precis då kom samma granne in i trappan.
Emil tog hårdare i mamma hand, som om han blev orolig.
Emil, du är ju en stor kille, hjälp tanten med hissen, hon har ju tunga kassar.
Visst, mamma! Emil gav kvinnan en stolt blick, tryckte på hissknappen och sprang efter mamma.
Imorgon var det helg, och hela familjen skulle gå till parken. Synd att Lovisa var för liten än, men snart skulle hon växa och de kunde åka karusell tillsammans. Och Emil, som storasyster, skulle hålla henne hårt om hon blev rädd. För de var syskon för alltid!
