Ska ni skicka tillbaka mig till barnhemmet? Tant sa att ni skyndade er och tog mig för att ni inte visste att ni skulle få ett eget barn. Men jag är ju inte er
Malin stod vid spisen och stekte pannkakor. Snart skulle hennes man komma hem från jobbet, och hela familjen skulle äta middag tillsammans.
Konstigt att Emil var så tyst i sitt rum idag? Vanligtvis när Malin gör hans älsklingspannkakor springer han runt i köket, tittar henne i ögonen och frågar:
Mamma, kan jag få en pannkaka till?
Malin ger honom en, Emil verkar redan mätt, men snart kommer han tillbaka och drar ut varje stavelse med uppenbar njutning:
Maaaaa-mma, kan jag få en till?
Malin förstår att Emil egentligen inte är hungrig längre han vill bara säga det där varma, underbara ordet om och om igen: mamma. Brukligtvis brukade Malin lägga ifrån sig stekspaden och lyfta upp honom, han är inte så tung än, Emil är bara fem. Hon brukade fråga: Ska vi gå och möta pappa nu?
Och Emil brukade jublande upprepa:
Ja, mamma, vi ska möta pappa! och i hans ögon lyste det av glädje. Han var inte van vid de här underbara orden än, förr hade han aldrig haft en mamma eller pappa, men nu nu hade han båda.
Och nu har Emil sitt eget rum och sin egen säng. Och en klättervägg med gungor det var pappa som köpte den! Och bilar, en robot, en byggsats och massor av andra leksaker, allt bara för honom, Emil, och ingen annan. Och på kvällen läser mamma böcker, klappar honom på huvudet och säger att hon älskar honom. Emil är nästan helt fylld av den här kärleken och har nästan glömt hur det var förut.
Malin tänkte ropa på honom, men plötsligt sparkade lilla flickan i hennes mage.
Malin lade handen på magen och flickan sparkade igen.
Herregud, Malin ber varje dag för den här oväntade gåvan, hon hoppas bara allt blir bra med dem. De har redan bestämt sig för ett namn Fredrik sa att hon ska heta Lovisa, efter hans farmor.
Malin fick veta att hon inte kunde få egna barn, så hon och Fredrik adopterade Emil från barnhemmet, och nu tänk, snart kommer deras dotter!
Malin drömde sig bort och höll på att glömma att vända pannkakan. Hon ropade på Emil:
Emil, lilla vän, kom hit nu, varför är du så tyst idag?
Men inget svar. Hörde han inte?
Malin stängde av spisen och gick till hans rum.
Konstigt, lampan var släckt var var Emil?
Plötsligt hördes en rörelse. Malin tände ljuset och såg Emil sitta på soffan i jacka och mössa. I handen höll han en ryggsäck, fullproppad med hans favoritbilar.
Varför sitter du i mörkret? undrade Malin skrattande. Kom nu, klä av dig, vad håller du på med? Ska du resa bort? Kom, vi ska äta pannkakor med sylt och grädde!
Men Emil log inte ens, han stirrade rakt fram med vuxna ögon och frågade plötsligt:
Får jag ta med mig leksakerna? Hon behöver väl inte bilarna?
Vad pratar du om, Emil, vad har hänt? Vart ska du? Malins armmuskler slappnade av. Var hon en dålig mamma? Kände han inte hennes kärlek? Kanske var han svartsjuk på sin lillasyster? Fast igår var han ju så glad.
Ska ni skicka tillbaka mig till barnhemmet? Tant sa att ni skyndade er och tog mig för att ni inte visste att ni skulle få en egen bebis. Jag är ju inte er
Emils ögon var blanka av tårar, han höll på att bryta ihop.
Emil, älskling, vilken tant? och då kom Malin ihåg. Hon hade träffat granntanten för några dagar sedan. Den där kvinnan hade sagt: “Så bra att ni snart får ert eget barn”, och sen tittade hon menande på Emil. “Ni kanske skyndade er lite, Malin?”
Malin trodde att Emil var för liten för att förstå. Hon avslutade snabbt samtalet och gick därifrån. Men Emil hade förstått allt.
Och nu trodde han att han inte tillhörde här.
Malin kramade honom, han knuffade undan henne först, men sedan brast han i gråt.
Älskling, den där tanten vet ingenting. Pappa och jag älskar dig så mycket, vi skulle aldrig lämna ifrån dig!
Hon tog av honom mössan och jackan, och de satt länge tysta, omfamnade, på soffan.
När Lovisa föddes var Emil och pappa hemma och höll i ordning allt. Sen åkte de och hämtade mamma och lillasyster.
Emil var nervös tänk om hans syster inte gillade honom?
Men när han såg hur liten hon var, skrattade han bara. Mamma, hon behöver ju en storbror! Jag ska lära henne leka med bilar, det blir jätteroligt!
Nu håller Emil alltid ett öga på Lovisa. Väntar tålmodigt tills hon blir stor nog att flytta in till honom.
Tills dess är han mammas lilla hjälte
I kväll ropade mamma: Emil, jag har packat ihop Lovisa, vi ska möta pappa!
Emil stod redan klädd i hallen: Mamma, jag håller upp dörren, kom med vaggan!
De åkte hissen ner, och plötsligt kom samma tant in i trapphuset.
Emil tog hårdare om mammas hand, men såg sedan tantens tunga kassar.
Emil, du är ju en stor kille, hjälp tanten med hissen.
Visst, mamma! Emil såg stolt på tanten, tryckte på hissknappen och sprang efter mamma.
Imorgon är det helg, och de ska alla gå till parken. Synd att Lovisa är för liten än, men snart ska de åka karusell tillsammans. Och Emil kommer att hålla henne hårt om hon blir rädd. För de är syskon för alltid!
