— Ska han slicka igen nu, eller?! Max, ta bort honom! Med irriterad min såg Anna på Ture, som hoppade planlöst vid fötterna. Hur hamnade de egentligen med en sådan virrpanna? De hade funderat så länge, valt ras, rådfrågat hundtränare. Förstod verkligen ansvaret. Till slut bestämde de sig för att skaffa en schäfer – en trogen vän, vakt och beskyddare i ett. Som ett schampo, tre-i-ett. Men den här beskyddaren måste de rädda från katterna… – Han är ju fortfarande så liten. Vänta du bara tills han växer till sig. – Jovisst, jag bara längtar tills den här hästen blir stor. Har du märkt att han äter mer än oss båda? Hur ska vi ha råd att mata honom? Och sluta stampa så där – du väcker ju barnet! muttrade Anna medan hon samlade ihop skorna Ture hade släpat runt. De bodde på Götgatan, på första våningen i ett stort gammalt funkishus med låga fönster, nästan i gatunivå. Ett perfekt läge, om det inte vore för en sak – fönstren vette mot en återvändsgränd där skuggor rörde sig om kvällarna, gubbarna hade sina sittningar och ibland blev det till och med slagsmål. Nästan hela dagen var Anna ensam hemma med lilla nyfödda Karin. Max gick till jobbet på Moderna Museet tidigt varje morgon och tillbringade all ledig tid på loppisar och antikvariat. Med sitt tränade öga – ’ögat-skärpt som en hök’, skämtade Anna – fiskade han ur mängden små konstverk, sällsynta böcker och gamla prylar. Max var en passionerad samlare. I lägenheten samlades en fin liten konstsamling, och i vitrinskåpet stod Rörstrandstallrikar, små statyetter från folkhemmets glansdagar och bestick i silver från seklets början… Det gjorde Anna orolig att vara ensam med allt värdefullt och en liten dotter, särskilt som det då och då varit inbrott i huset. — Max, när tycker du att det är bäst att ta ut Ture? Nu eller efter lunchen? — Ingen aning. Det är faktiskt inte mitt hundgöra! Vid ordet “gå ut” for Ture iväg mot hallen – så ivrigt att han gled i svängen – grep kopplet och kom studsande tillbaka, fortfarande lika glad. Jodå, en häst och ingen hund! Han älskade alla, ville krama alla, hämtade bollen till alla – men när det kom gäster var det stopp i dörren. En öppen själ, genomsnäll – men de tog ju hem honom för att få skydd! Han jagade inte ens gårdens katter. Sprang bara fram med bollen, lycklig, och tänkte leka. Inte konstigt han fått några smällar på nosen – katterna i deras kvarter var ju tuffa, sådana man borde haft som väktare istället… Imorgon blir hon ensam hemma hela dagen igen. Mannen ska till Sundbyberg på konstfestival och vad ska hon göra? Vaka över porslinet och ta ut den där stora öronfladdraren? Som om hon inte hade nog med bekymmer… I gryningen gick Max upp tyst för att inte väcka hustrun. Men hur då? Anna hörde hur tekannan satte igång i köket, hur kopplet klirrade, hur Max fräste åt Ture att inte gnälla och inte trampa runt. Till det lugna morgonklimaktet nickade hon till, och när dottern väckte henne var Max redan borta. Dagen började som vanligt. En hederlig, fridfull, vanlig dag. Är inte det lycka? Väninnorna suckade: “Anna, du gifte dig så tidigt, lyfter mellan man och barn, hela dagen i köket, vardagen suger musten ur en…” Men är det inte mycket charm i vardagen? Kanske blev inte allt som hon drömt; hon störde sig på trängseln, makens frånvaro, bristen på pengar. Och mest av allt: hans glödande samlarpassion där pengarna snabbt gick upp i rök… Och nu den där stora öronfladdraren, som Anna fick ta hand om. Men hon visste: de man älskar, älskar man med både deras förtjänster och brister. Ingen har lovat dig perfektion… När Anna väl förstod det enkla förblev hon lugn och bestämde sig för att glädjas åt det hon har istället för att sörja det som saknas. Hon satt i barnkammaren och matade dottern, som brukade somna vid bröstet så det var bara att vänta tills hon vaknade för att amma färdigt. Det ringde på dörren, men Anna tänkte inte öppna. Ingen väntades, och i Stockholm åker ingen över hela stan oannonserad. De dyrbara morgontimmarna – de var hennes favorit! I huset var det tyst, bara moraklockan tickade i hallen och genom fönstret hördes stan: spårvagnarnas dova sus, bilar som snörvlade, sopkvast mot asfalten, barnröster … Men var var öronfladdraren? Han hade inte synts till på ett tag, konstigt nog. Och ändå är Ture inget öronbarn – öronen står ju rakt upp – det är mest sättet han är på. Blyg och dumsnäll. Han får väl bo här nu, matas och rastas, men till nytta är han inte. En liten vit pudel hade varit bättre. Anna tittade ömt på sin dotter, som nu släppte bröstet och somnade riktigt. Vilken guldklimp vi fått, viskade hon, och bäddade om henne. Väx på bara… Man behöver ju egentligen ingenting mer. Just då hördes ett konstigt ljud från vardagsrummet. Inte riktigt ett brak, inte ett pip, ett knäpp. Anna lystrade. Ljudet kom igen. Hon höll andan, tog av sig tofflorna och tassade ut. Första som fångade blicken var Tures rygg. Han såg ut att gömma sig bakom draperiet mot hallen, i märklig anspänd ställning, med tungan ute, stirrande rakt in i rummet. Anna följde hans blick – och blev iskall. I fönstret, eller rättare sagt i vädringsluckan, hängde halva en man. Ett typiskt kriminellt rakat huvud, armarna och axlarna var inne i rummet och mannen stånkade, kämpande för att pressa in sin seniga kropp. Anna kunde inte fatta att det där hände henne. Sådant händer inte! Vad skulle hon göra? Skrika? Mannen var redan snart inne! Om ett ögonblick… Hon ryckte till av ett vrål. En svart skugga kastade sig mot fönstret – det tog en stund innan hon förstod att det var Ture. Upp på fönsterbrädan, så bet han inkräktaren i nacken! “A-a-a!” ylade mannen med hes basröst, ögonen rullade bakåt. Anna rusade ut i trapphuset, ropade på grannarna – och sen var det inte särskilt farligt längre. Folk kom springande, polisen blev tillkallad, alla försökte hjälpa så gott de kunde. Utan folk runt sig, vad skulle hon gjort? Ture höll tjuvens krage stadigt, men utan att släppa taget eller göra honom illa. Inte en droppe blod! Bara när mannen försökte fly blev greppet hårdare. När han blev still förstärktes greppet inte längre. Hur kunde Ture fatta så mycket? Värsta professionella polishunden, den där vimsiga bollen! Först kollade han vad som stod på, utan att skälla – varför? Istället låg han i bakhåll bakom draperiet, väntade tills mannen fastnade ordentligt och slog sedan till – och höll på exakt rätt sätt. “Vår sak är att hålla fast – rättvisan får ta över sen,” som det brukar heta. Inte ens de äldsta poliserna kunde minnas att en inbrottstjuv varit så glad över att bli gripen. Mannen var halvt skräckslagen och lycklig över räddningen från Tures käkar, medan hunden stolt höll kvar festet. Han njöt så att det krävdes övertalning och polisen själv innan han släppte. När hundföraren gav kommandot släppte Ture genast! Sen satte han sig på fönsterbrädan, blickade trofast mot officern, nästan som han ville göra honnör. — Det var tur ni hade en sådan hund, suckade polisen och klappade Ture. En sådan skulle vi behöva på span! Max kom hem sent på kvällen. Han öppnade dörren försiktigt och blev stående av förvåning. Och visst fanns det saker att höja på ögonbrynen för: För det första, Ture låg på soffan, vilket var absolut förbjudet och aldrig tillåtet. För det andra, han låg helt fräckt framsträckt på rygg, och Anna kliade honom på magen, kelade, smekte och pussade honom nästan på nosen: “Du är min stjärna, lillpojken, ponnyn min – väx dig stor nu och gör mamma och pappa glada! Förlåt mig för att jag varit orättvis mot dig…” Den här historien berättades för mig på en konstfest i Sundbyberg av huvudpersonen själv – jag menar konsthistorikern. Ture hade säkert kunnat berätta ännu roligare: hur han spejade, slog till och överlämnade tjuven till polisen. Det här var länge sedan. Men minnet lever – det är som om Ture krafsar på dörren till mitt hjärta och vill ut på papper. Och nu fick ni höra…

Author Viral clipsReading 9 minViews 36

Men Torbjörn, ta bort honom nu! Adam, gör något!
Jag blängde frustrerat på vår valp, den stackars Sigge som hoppade förvirrat omkring vid mina fötter. Hur kunde vi ha hamnat med en sådan toka? Vi la ändlöst med tid på att välja ras, rådfrågade kennlar och läste på om ansvar. Tanken var att skaffa en tysk schäferen vän, väktare och trygghet i ett, lite som schampo: “tre-i-ett”. Fast den här väktaren måste snarare räddas själv från grannarnas katter
Men han är ju bara liten än. Vänta, du kommer se när han vuxit på sig.
Ja, det lär jag få göra Har du märkt att han äter mer än både dig och mig? Hur ska vi ha råd med hans mat? Och tysta ner dig för sjutton, du väcker ju Agnes! Jag muttrade över Sigges utspridda tofflor medan jag samlade ihop dem.

Vi bodde på Kungsholmen, i en gammal funkislägenhet på första våningen, med fönster nästan i gatunivå. Fint område, om det inte var för en sak. Vårt fönster låg i en liten återvändsgränd där det om kvällarna samlades halva grannskapet, ofta med bråk in på småtimmarna. I princip hela dagarna var jag ensam med nyfödda Agnes, eftersom Adam försvann tidigt till jobbet på Nationalmuseum och sedan gärna besökte loppisar och antikvariat. Hans tränade ögaen riktig expert, brukade jag sägalyckades alltid hitta konst, böcker eller gamla vardagsföremål. Han var samlare ut i fingerspetsarna. Tavlor samlade damm i hallen medan skåpet i köket fylldes med Rörstrandporslin, 50-talsfiguriner och nysilver. Det kändes oroligt att sitta där själv bland dyrgriparna och vår lilla flicka, särskilt när vi faktiskt haft inbrott i huset tidigare.

Adam, du … när ska vi gå ut med Sigge? Nu eller efter lunch?
Jag vet inte, och ärligt talat: det är inte min grej!
Direkt Adam sa det magiska ordet ut, kastade sig Sigge som ett yrväder ut i hallen, greppade kopplet, kom tillbaka och hoppade nästan upp i taket av lycka. Verkligen mer häst än hund! Han ville alla väl och bar bollen till samtliga, men gästerde var suspekta. Stort hjärta, men nån väktare var han knappast; inte ens katterna i kvarteret brydde han sig om, han tänkte mest: Tänk om man kunde få leka! Han hade redan fått ett par klor i nosen för det. Vår innergård hade tuffa katter; dem borde man kanske ta till skydd i stället. I morgon är jag ensam en hel dag igen. Adam drar iväg till Dalarö på konsthelg, och vad ska jag göra? Passa porslinet och valla vår stora, fladdriga valp. Det är väl själva ödets ironi.

Vid gryningen smög Adam upp så tyst han kunde, men jag hörde ändå vattenkokaren, koppelklinget och hans dämpade röst när han hyssjade på Sigge. De trygga ljuden fick mig att slumra om, men när Agnes väckte mig senare var Adam redan iväg. Dagen började, som alltid. Lugn, lite småtristoch precis vad jag behövde. Vännerna ojade sig: Ebba, du gifte dig så tidigt, sliter ut dig mellan make och barn, står vid spisen hela dagarna Men visst finns det något vackert i vardagen? Allt blev inte som jag drömt. Adam var ofta borta, trångboddheten tärde, och ekonomin var ansträngd. Hans brinnande passion till samlandet slukade oändliga summor Och nu hade han släpat hem en till vår öronfladdrande vän, som mest blev mitt ansvar. Men jag var kär, och hade förstått: man får älska även det som skaver. Perfektion är inget någon någonsin lovat.

Med den insikten njöt jag plötsligt av nuet istället för att jaga det ouppnåeliga. Jag satt i barnkammaren med Agnes vid bröstet, hon slumrade mitt i amningen och jag väntade tills hon vaknade och ville ta ett tag till. När det ringde på dörren orkade jag inte gå och öppna. Vem skulle hälsa på oss utan att förvarna? Morgonstunden var helig: stilla, bara det tysta tickandet från arvegodsklockan i hallen och det dova surret av staden utifrånslamrande spårvagnar, en sopbil och en barnröst långt nere på gården Men var var Sigge nu? Märkligt tyst var det allt. Han var ju knappast öronfladdrig direkt, öronen stod rakt ut, men hans själ, den var rund och fridsam. Vad han bidrog med egentligen? Jag började tänka att en liten bichon kanske passat oss bättre ändå.

Jag betraktade Agnes, min lilla stjärna som släppt taget och somnat, mätt och trygg. Min ögonsten. Vad mer skulle jag kunna önska mig …?

Då hörde jag ett underligt ljud från vardagsrummet. Knappt en smäll, mer som ett knarr blandat med ett gällt pip. Jag spetsade öronen. Ljudet kom igen. Jag klev tyst, utan tofflor, mot rummet. Det första jag såg var Sigges ryggtryckt mot väggen bakom draperiet ut mot hallen. Halvt hukande, stel som en ryttare inför hoppet, med tungan ute, stirrade han in mot fönstret. Blicken ledde mig dithjärtat frös till is. I vädringsfönstret hängde halva kroppen på en man, typiskt rakad skalle, armar och axlar inne i rummet medan han kämpade med att pressa sig igenom fodret. Jag trodde knappt det var sant. Vad skulle jag göra? Skrika? Han var ju nästan inne! Ett ögonblick till och

Ett vråloch en svart skugga som kastade sig rakt mot inkräktaren. Jag insåg inte på en gång att det var Sigge. Han tog sats upp i fönstret och högg tjuven i kragen! Åååååh! skrek mannen och stirrade vilt. Jag rusade ut i trapphuset och ropade på hjälp, folk kom från alla håll, ringde polisen. Någon riktig hjälp fanns inte att ge, men deras närvaro gjorde all skillnad. Vad hade jag gjort ensam? När folksamlingen började lugna sig vågade jag smyga närmare: tänk om Sigge gått för hårt åt, det hade bara saknats! Men vår hund var ett riktigt snille; han tog tjuven i jackan, höll ställning och slet inte upp en enda bloddroppe! Försökte tjuven komma loss klämde Sigge åt, så fort han var lugn släppte greppet en aning. Hur kunde han veta hur man skulle göra? Den här valpiga bollen visade sig vara rena proffset. Han satte sig helt tyst bakom draperiet och väntade ut rätt ögonblick innan han slog tillvarken för tidigt eller för sent. Han lät tjuven fastna halvvägs, och höll sedan fast, precis så som polisen senare sa att man skulle.

Poliserna sa att de aldrig sett en mer tacksam inbrottstjuv; mannen bad nästan om att bli gripen när han väl var i Sigges käftar! Men Sigge släppte inte, han njöt fantastiskt av sitt kap och tog i ända tills hundföraren kom och kommenderade loss honom. Då satte han sig lydigt vid fönstret och väntade på nästa uppdrag.

Ni är lyckligt lottade med den där hunden, sa hundföraren och kliade Sigge bakom öronen. Vi skulle gärna låna honom till span!

Adam kom hem sent på kvällen. Han öppnade dörren försiktigt och stannade förvånat i hallenoch det var fullt rimligt. För det första såg han Sigge utslagen på soffan, något som annars var strikt förbjudet. För det andra låg Sigge där, alla fyra benen rätt ut, och jag kliade honom ömt över magen, kelade, pratade och öste min kärlek över honom: Min fina pojke, min lilla fölunge, väx och må gott! Vad orättvis jag har varit mot diglåt dig inte bli ledsen

Den här historien fick jag återberättad för mig på ett konstnärskalas ute i Dalarö, direkt av Adam. Hade Sigge själv fått berätta hade han säkert gjort stor dramatik av att smyga, brotta ner och överlämna tjuven. Det är länge sen nu, men jag märker ibland hur det kliar i tassarna, som om han vill ut och hamna på papper. Och nu blev det så.