**Sjunde juli! Det här kan inte stämma! Bara en tillfällighet. Men namnet också, Andreas…**
Hon stirrade länge på mannens porträtt, som om hon hoppades upptäcka något bekant.
Kvinnan på personalavdelningen i stadshuset hade klarat av papperen för den nya anställda. Sedan ringde hon:
“Anna Andersson, kom in hit! Din nya kollega är här.”
Snart dök hon upp i dörren och vände sig genast mot den nykomna, en kvinna i medelåldern:
“Är du den nya städaren?”
“Ja!”
“Jag är fastighetsskötaren. Mitt namn är Anna Andersson,” presenterade sig chefen och frågade direkt: “Och du heter?”
“Vera,” svarade kvinnan, men när hon såg den tysta frågan i Annas blick korrigerade hon sig. “Vera Alexejevna.”
“Kom, så visar jag dig din arbetsplats,” sa Anna när de lämnade kontoret. “Du ska sköta hela tredje våningen…”
***
Vera var lycklig över att ha fått jobbet. Med ett leende på läpparna såg hon sig omkring på sitt nya område:
“Två år kvar till pensionen. Men här kan jag jobba även efter det. Lön på åttatusen kronor, plus eventuell bonus. Då kan Dmitrij och jag leva gott. Barnen är vuxna och har flyttat. Åh, jag vet inte ens vad vår borgmästare heter! Skämmigt om någon frågar. Snart lunch – på första våningen finns bilder på alla borgmästare. Varför har jag inte kollat?”
***
På väg tillbaka från matsalens gick hon förbi anslagstavlan och läste namnet på stadschefen: **”Andreas Bergman… född 1983.”**
“Åh, han är ju ung. Inte ens fyrtio,” flög det genom Veras huvud, och plötsligt kom hon ihåg. **”Andreas? 1983?”**
Hon vände sig om och läste födelsedatumet igen:
**”Sjunde juli! Det här kan inte stämma! Bara en tillfällighet. Men namnet också… Föräldrarnas namn är annorlunda. Adoptionen kan ha ändrat allt… till och med hans förnamn.”**
Länge stirrade hon på mannens ansikte, som om hon hoppades se något igenkännbart.
***
Det nya jobbet fyllde hennes tankar, och andra funderingar hamnade i bakgrunden.
Hemma pratade hon hela kvällen med Dmitrij. Sedan gick han till sitt rum för att se på fotboll, och Vera till sitt.
Lägenheten var stor – tre rum. Barnen hade flyttat, så det var gott om plats. Dmitrij sov ibland hos henne, men allt mer sällan.
Nu låg hon i sin säng, och tankarna snurrade. Tankar om ungdomstiden. Och om hemligheten hon aldrig avslöjat för sin man.
Hon hade en son innan Dmitrij. Och sonen hette Andreas. Hon var bara nitton då – inga pengar, inget jobb. Studentbostaden var inte gjord för ett barn. Hon höll ut i ett halvår innan hon lämnade honom till ett barnhem.
Tre år senare gifte hon sig med Dmitrij. De pratade aldrig om det som varit innan. Snart fick de två döttrar.
Barnen växte upp. Den ena studerade i Göteborg och gifte sig där. Den andra bodde nu i Stockholm.
Själv hade Vera aldrig fått någon bra utbildning. De senaste tjugo åren jobbade hon som städansvarig på en fabrik. Nyligen gick fabriken i konkurs, och alla fick gå. Men en väns dotter erbjöd henne städjobb på stadshuset. Hon tackade ja.
Och nu… borgmästaren, Andreas Bergman, född 1983. Nej, Vera klagade inte över sitt liv. Men hon tänkte ofta på sonen hon en gång hade. Han dök upp i hennes drömmar ibland. Hon ville bara veta att det var han – och att han mådde bra.
***
Några dagar gick.
Vera städade på sin våning när hon hörde röster. Där stod Andreas Bergman, mitt i en konversation med en kollega. När han såg Vera, nickade han och gick förbi.
Plötsligt såg hon för sin inre syn en ung man – Viktor, pojken hon älskade för fyrtio år sedan. Han var glad och charmig, men hon hade alltid önskat se honom allvarlig och ansvarsfull. Nu, när hon såg Andreas, förstod hon att det var sådan hon velat att Viktor skulle bli.
Men Viktor försvann när han fick veta att hon var gravid. Först sa han att han skulle arbeta utomlands. Sen insåg hon att han bara flytt.
**”Kan Andreas Bergman verkligen vara min son?”**
“Om jag inte lämnat honom på barnhemmet, hade han kanske inte blivit så här. Men mina döttrar har det bra. Den ena har en fin lägenhet, bil… Den andra också. Men min son… fanns inte.”
“Hade jag ens gift mig med Dmitrij då? Nej, livet hade blivit helt annorlunda. För mig, för honom… för Andreas. Fast… kanske är han inte min son. Finns det inte tusen slumpmässiga likheter?”
“Men vad spelar det för roll? Han har föräldrar – han var bara sex månader när de tog honom. De har säkert aldrig berättat att han är adopterad. Ett annat mellannamn. Han måste ha haft en lycklig barndom. Det är inte ofta en vanlig pojke blir borgmästare.”
***
Efter lunchen kom en yngre kollega fram till Vera:
“Hej, tant Vera!”
“Hej!”
“På fredag firar vi Loves födelsedag. Hon städar på sjätte våningen. Fyller fyrtiofem. Kommer du?”
“Självklart!” log Vera.
“Då blir det tvåhundra kronor av dig. Plus någon rolig liten rätt, typ en speciell sallad eller nåt.”
“Okej,” sa Vera och tog fram plånboken.
“Vi firar alla födelsedagar här.”
“Eva, kalla mig bara Vera. Vi är ju kollegor.”
“Visst, Vera!”
***
På fredagen samlades de efter jobbet på sjunde våningen. Ett kontor stod tomt, och de dukade fram mat.
Sedan gick det som det alltid gör på kontoret. Alla höll tal, och efter varje skål tog de en klunk rödvin.
Plötsligt öppnades dörren, och in steg… Andreas Bergman. Han log:
“Love Olsson, grattis på födelsedagen!” sa han och räckte fram en liten present.
“Tack, Andreas!” snyftade Love.
“Andreas, sitt ner hos oss!” föreslog Anna.
“Bara en stund,” sa han och satte sig bredvid Vera.
Hon la genast upp en ren tallrik med lite av allt, och de hällde upp mer vin. Någon höll ett tal.
Men Vera såg bara på honom. Inuti skakade allt. Det här var hennes son hon tvivlade inte längre.
***
Andreas stannade i tjugo minuter, sa adjö och gick.
“Vilken människa!” suckade Karin, som jobbat längst på stadshuset och visste allt om alla. “Den förra borgmästaren skulle aldrig sitta med oss.”
“Andreas, har han varit här länge?” frågade Vera.
“Ett år. Minns du inte valet förra året?”
Vera mindes faktiskt inte. Dmitrij brukade
