**SJUNDE JULI!** Det här kan inte vara sant! Bara en slump. Men namnet… André. Fadersnamnet och efternamnet är annorlunda. Adoptivföräldrar kan ju ändra både fadersnamn och efternamn. Till och med förnamnet… Hon stirrade länge på mannens porträtt, som om hon hoppades se något bekant där.
Kvinnan på personalavdelningen i stadshuset skötte papperen för den nya anställda. Sedan ringde hon:
Inga Andersson, kom in hit! Här är din nya kollega.
Snart kom hon in i kontoret och vände sig genast mot den nykomna, redan medelålders kvinnan:
Är du den nya städerskan?
Ja.
Jag är fastighetsskötaren, heter Inga Andersson, presenterade sig chefinnan och frågade genast. Och du?
Vera, svarade hon och rättade sig när hon såg den tysta frågan i chefen ögon. Vera Alexejevna.
Kom, så ska jag visa dig din arbetsplats, sa de när de lämnade kontoret och fortsatte prata. Du ska ansvara för hela tredje våningen…
***
Vera var lycklig över att ha fått det här jobbet. Med ett glatt leende såg hon sig omkring på sitt nya område:
“Två år kvar till pensionen. Här kan jag fortsätta jobba efter det också. Lön på åttatusen kronor och ibland bonus. Då kan Dmitrij och jag leva ordentligt. Barnen är vuxna och har flyttat. Åh, jag vet inte ens vad vår kommunstyrelsens ordförande heter! Vad pinsamt om någon frågar! Snart lunch. Det finns bilder av alla ordförande på första våningen. Hur kunde jag missa det?”
***
På väg tillbaka från matsalen gick hon förbi anslagstavlan och läste namnet på stadens ledare: *André Borisovich… född 1983.*
Åh, han är ju väldigt ung. Inte ens fyrtio, flög det genom Veras huvud, och plötsligt kom hon ihåg. André?! 1983.
Hon vände sig om, läste födelsedatumet igen:
*SJUNDE JULI! Det här kan inte vara sant! Bara en slump. Men namnet… André. Fadersnamnet och efternamnet är annorlunda. Adoptivföräldrar kan ju ändra både fadersnamn och efternamn. Till och med förnamnet…*
Hon stirrade länge på mannens porträtt, som om hon hoppades se något bekant där.
***
Det nya jobbet. Främmande tankar försvann snart i bakgrunden.
Hemma pratade hon hela kvällen med Dmitrij. Sedan gick han till sitt rum för att titta på fotboll, och Vera till sitt.
Lägenheten var stor, tre rum. Barnen hade flyttat, så det var gott om plats. Dmitrij sov ibland med henne, men mer och mer sällan.
Nu låg hon i sin säng, och tankarna snurrade i huvudet. Tankar om ungdomstiden. Och om hemligheten hon aldrig avslöjat för sin man.
Hon hade fått en son innan hon träffade Dmitrij. Och den sonen hette André. Hon var bara nitton år då. Inga pengar, inget jobb. Studentkorridoren från yrkesskolan var inte gjord för att leva med ett barn. Hon höll ut i ett halvår innan hon lämnade barnet till barnhemmet.
Tre år senare gifte hon sig med Dmitrij. De frågade aldrig varandra om det som hänt före bröllopet. Snart fick de egna barn två döttrar.
Döttrarna växte upp. Den ena började på universitetet i regionens centrum, gifte sig där. Barnen gick redan i skolan. Den andra gifte sig och bodde nu i Stockholm.
Själv hade Vera aldrig fått en ordentlig utbildning. De senaste tjugo åren hade hon arbetat som fastighetsskötare i en av fabrikens verkstäder. Nyligen gick fabriken i konkurs och alla sparkades. Men så erbjöd en väns dotter henne ett jobb som städerska på stadshuset. Hon tackade ja.
Och nu… kommunstyrelsens ordförande André Borisovich, född 1983. Nej, Vera klagade inte över sitt liv. Men alla dessa år hade hon tänkt på sonen hon en gång haft. Han dök till och med upp i hennes drömmar ibland. Hon ville bara veta säkert att det var hennes son, och att han mådde bra.
***
Några dagar gick.
Vera städade på sin våning. När hon hörde röster såg hon André Borisovich som pratade med en kollega medan de gick. När han fick syn på henne nickade han och gick förbi, fortfarande i samtal.
Plötsligt såg hon för sig Viktor, pojken hon varit kär i för fyrtio år sedan. Han var vacker, glad, och hon hade alltid velat se honom allvarlig och bestämd. Men hon kunde aldrig föreställa sig det. Nu, när hon såg André Borisovich, förstod hon att det var precis så här hon en gång velat se sin Viktor.
Men han hade gett sig av så fort han fick veta att Vera väntade barn. Han sa att han skulle jobba utomlands. Först väntade hon, hoppades. Sedan insåg hon att han bara flytt.
*Är André Borisovich min son?*
Om jag inte lämnat honom på barnhemmet, skulle han inte blivit så här. Men mina döttrar har det bra ändå. Den äldsta är gift, de har en stor lägenhet, bil. Den yngsta har det också bra. Döttrarna… men ingen son.
Och skulle jag ha gift mig med Dmitrij då? Nej, livet skulle ha varit helt annorlunda: för mig, för honom, för André. Fast kanske André Borisovich inte är min son. Finns det inte otaliga sådana slumpar i världen?
Vad spelar det för roll? Han har föräldrar, han var bara ett halvår gammal då. De har säkert aldrig berättat att han är adopterad. Fadersnamnet är annorlunda. Och hans barndom måste ha varit lycklig. Det är inte ofta en vanlig pojke blir kommunstyrelsens ordförande.
***
Efter lunchen kom en yngre kollega, Elin, fram till Vera:
Hej, tant Vera!
Hej!
På fredag firar vi L
