Det var en kväll på kirurgavdelningen som kändes oändligt lång, som om tiden stått stilla och luften blivit tjock och tung, fylld av lukten från antiseptika och mediciner. I hörnet av sköterskerummet, där en svag lampa spred sitt sken, satt Elsa Andersson smal, med intensiva ögon och rufsigt ljust hår. I knät höll hon en öppen bok Strindberg, hennes tröst, hennes flykt från verkligheten.
Hon tillbringade dagarna med studier på sjuksköterskeskolan, nätterna med att jobba som undersköterska, och dessa sällsynta stunder av tystnad var hennes enda frid. Att läsa var inte bara en vana det var hennes sätt att överleva, att bevara en del av sin själ bland hinkar med skräp och städning efter patienterna.
“Vad är det här då? Har vi startat en bokklubb?”
En skarp, irriterande röst bröt tystnaden. Elsa ryckte till. Boken var plötsligt borta. Hon tittade upp där stod Lars-Erik Berg, avdelningschefen. Han hade kommit in tyst, som om han smög för att fånga någon på bar gärning. Kortväxt, med glesnande hår och ett ansikte som alltid såg irriterat ut, höll han hennes bok mellan fingrarna som om den var smutsig.
“Strindberg?” Han fnös. “Fint att du inspireras av klassiker. Men Elsa, du är inte i någon fin salong du är på ett sjukhus. Du är här för att arbeta, inte för att läsa. Eller tror du att vi betalar dig för att dagdrömma?”
Elsa reste sig långsamt. Hon var inte rädd. Bara arg, på ett sätt som växt inom henne i åratal.
“För det första får jag så lön att jag knappt har råd med bröd. För det andra har jag gjort allt avdelningen är ren, patienterna är omhändertagna. Har jag inte rätt till en paus?”
“Åh, så det är så det ligger till!” Hans röst blev högre. “Tänker du bråka med chefen också? Ett ord till, och du är ute härifrån så fort att du inte hinner blinka!”
Just då öppnades dörren. Linnea, Elsas vän och kollega, stod där. Hon fattade situationen direkt.
“Elsa, skynda dig till rum sex! Gubben där mår inte bra, han behöver hjälp!”
Hon tog Elsa i armen, drog henne ut i korridoren och sa med påtvingad artighet:
“Ursäkta, Lars-Erik, vi ordnar det direkt!”
När de kommit undan, suckade Linnea.
“Elsa, har du tappat förståndet? Varför bråkar du med honom? Han kommer krossa dig! Du vet vad han är kapabel till bara för att behålla sin makt. Håll dig lugn, för guds skull!”
“Jag kan inte tiga när någon trampar på människor,” sa Elsa lågt men bestämt. “Han är ingen läkare. Han är en fångvaktare.”
“Dina ord ändrar inget. Men det blir värre för dig. Var försiktig.”
Orden hängde i luften. Försiktighet… Elsa log bittert. För henne hade det ordet för länge sedan tappat sin betydelse. Sedan hon var femton hade hon levt efter en annan lag lagen om att handla, riskera, kämpa. Hon blundade och för ett ögonblick var hon inte längre i sjukhuskorridoren framför hennes inre öga dök barndomshemmet upp.
Solsken som strömmade in i vardagsrummet. Hennes pappas skratt starkt, självsäkert. Han lyfte upp henne, gav henne en stor docka med porslinsansikte och sidenhår. Den dockan blev en symbol för en värld full av kärlek och trygghet, där allt verkade varaktigt.
Men den världen kollapsade på en kväll. Hennes pappa blev misshandlad i trapphuset inte för att råna honom, utan som en varning. Konkurrenter. Läkarna räddade hans liv, men en ryggradsskada gjorde honom till invalid. Från en livsglad man blev han arg, lidande och hatisk och tog ut sin smärta på dem han älskade.
Mamman, Margareta, klarade inte pressen. Efter pappas död drabbades hon av en hjärtinfarkt läkarna pratade om nervsammanbrott och utmattning. Femtonåriga Elsa blev ensam. Hon sålde dockan, sedan allt av värde, för att köpa medicin. Sedan började hon arbeta först som städare, sedan som undersköterska.
Hon såg hur patienter led, hur läkarna gick förbi likgiltigt, hur människoliv blev värdelösa. Då, med mammas smärta och pappas lidande i tankarna, svor hon: hon skulle bli läkare. En riktig en. Som hörde, som såg, som inte vände bort blicken. Inte som Lars-Erik. Dessa minnen var hennes styrka, hennes vapen. De höll henne stark.
Sent på natten, när sjukhuset låg i tystnad, somnade Elsa återigen med boken i knät. Plötsligt hördes röster och bråk i akuten. Hon rusade dit.
På britsen satt en man trasiga kläder, smutsigt ansikte, håret fullt av skräp. Han luktade svett och alkohol. Han höll sig om höger sida, och mellan fingrarna sipprade blod.
“Vad har hänt?” frågade Elsa.
“Kniv… i sidan,” stönade han. “För en tom plånbok…”
Lars-Erik kom ut från sitt kontor, lockad av oväsendet. Han såg på mannen med avsky.
“Vem är det här? En luffare från soptunnan?”
“Han har ett knivsår,” sa sköterskan. “Han behöver akut operation.”
Avdelningschefen gick inte ens nära. Han tittade bara, skakade på huvudet.
“Ska jag städa efter såna nu? Han är smutsig, full, har inga papper, ingen försäkring. Vem ska betala? Jag tänker inte smutsa ner operationssalen för en uteliggares skull.”
“Men han kan dö!” utbrast en ung sköterska.
Lars-Erik log kallt.
“Låt honom. Naturligt urval. Såna människor väljer själva sitt öde. Ring polisen. Jag slösar inte resurser på avskum.”
Han vände och gick. Personalen stod som förstenad. Mannen på britsen stönade, blev blek, tappade medvetandet. Tiden rann iväg.
Plötsligt brast något inuti Elsa. Det kändes så bekant. Pappa. Den långa ambulansväntan. Den likgiltige läkaren. “Vi väntar tills vi druckit klart kaffet.” Tanken brände som eld. All varning, all rädsla försvann. Bara raseri kvar. Rent, rättfärdigt.
Hon höll just i en ren emaljerad urinflaska en “anka”. I det ögonblicket kändes den inte som en behållare, utan som något tungt, nästan som ett vapen. Linnea rusade fram:
“Elsa, sluta! Tänk på din mamma!”
Men Elsa hörde inte. Hon vände sig om och gick snabbt mot Lars-Eriks kontor. Dörren slogs upp utan knackning. Lars-Erik satt vid sitt skrivbord, blädd
