Sjukhusrummet kändes tryckande och irriterande. Jag, Anna, höll händerna hårt mot öronen för att slippa höra spädbarnens gråt från rummet bredvid. Jag önskade bara en sak att få lämna allt det här bakom mig så fort som möjligt, glömma allt som en ond dröm
Annika, snälla lilla, kan du inte ens titta på henne? bad den äldre barnmorskan, tant Ingrid. Hon är ju precis lik dig, som två droppar vatten!
Nej! Be mig inte, snälla! Jag har redan skrivit på pappret, eller hur? Vad vill ni mer av mig? nästan grät jag. Jag har ingenstans att ta henne. Förstår du inte vad jag menar?!
Tyst nu, skräm henne inte. Vadå ingenstans? Är du hemlös? frågade Ingrid smalt. Har du varken mamma eller pappa?
Jo, jag har en gammal mamma. Hon behöver själv hjälp! Jag kan inte dyka upp i byn med ett barn. Folk kommer bara skratta åt mig.
Låt dem skratta då! De behöver nog lite att le åt! log tant Ingrid. Men på allvar, folk pratar och glömmer, men du kommer ångra dig hela livet! Du kommer aldrig glömma att du lämnade en sån liten tös.
Jag gömde ansiktet i händerna och brast i gråt. Ingrid märkte att hon nästan övertalat mig, bara lite till nu
Titta på henne! Hennes lilla näsa, precis lik din. Och ögonen, ser du hon kommer bli en blåögd skönhet, precis som mamma.
Men jag har inte ens blöjor. Och hur ska jag ha råd att resa hem med henne? började jag nästan ge upp.
Det löser sig! Vi ordnar pengar från stiftelsen och samlar ihop allt hon behöver. Jag följer dig ända till stationen. Nå, vad ska din dotter heta?
Maja
Underbart namn! Det passar henne. Ta din lilla Maja nu, mata henne, så kommer jag förbi om en stund.
Tant Ingrid höll andan när hon räckte mig min dotter. Jag tog henne motvilligt men försiktigt i famnen. Tårarna forsade ner för mitt ansikte. När jag höll henne tätt intill mig förstod jag direkt jag kunde aldrig lämna henne.
Hur gick det? frågade doktorn.
Hon tog tillbaka pappret! sa Ingrid med ett leende och torkade bort en tår.
På perrongen kändes det som om jag vaknat ur en mardröm. Jag höll Maja hårt intill mig, rädd att någon skulle ta henne ifrån mig. Ingrid, som lovat följa med, stod bredvid.
Tack. Jag skäms för att jag ens funderade på att lämna min dotter, sa jag tyst.
Du har det svårt nu, men onda tider går över, medan ett sånt beslut hade förföljt dig livet ut Jag gjorde själv ett misstag en gång, och betalar fortfarande, sa Ingrid lågt.
Vilket misstag då? Jag trodde ni var världens mest godhjärtade.
Liknande situation som din. Fast jag hade varken hem eller mamma. Jag beslutade jag ville inte ha det barnet. Läkarna vägrade hjälpa, och till slut gick jag till en klok gumma. Hon hjälpte, men sen dess har jag inte kunnat få barn.
Åh, oj fanns det inget att göra?
Nej, svarade Ingrid och skakade på huvudet. Min dåvarande man var snäll, men lämnade ändå när han insåg att vi aldrig skulle få egna barn.
Jag blev alldeles tagen av hennes sårbarhet.
Jag är så ledsen. Du som hjälpt så många barn till världen men dina egna fick du aldrig hålla i famnen.
Annika, vårda din Maja. Och minns, om du någon gång har det riktigt svårt, du vet var du hittar mig.
Vi kramades, som om vi verkligen var släkt. Tåget kom till slut. Länge satt jag och tittade ut ur fönstret och vinkade till Ingrid, som stod ensam kvar på perrongen, torkande tårarna i smyg.
Resan hem var lång och tung. Jag närmade mig vårt lilla hus, med Maja i ena armen och en stor påse kläder och babyutrustning från BB i den andra. Hur skulle mamma ta emot oss nu, undrade jag nervöst.
Annika? Är det verkligen du? grannfrun Britta stack ut huvudet bakom häcken.
Ja. Hej, tant Britta. Är mamma hemma?
Vadå? Har du inte hört? Din mamma gick bort redan för ett halvt år sen, sa hon tyst.
På ett sätt kanske det var skönt att mamma aldrig behövde uppleva den här skammen!
Är det där ditt barn, nickade hon mot Maja.
Ja, mitt! svarade jag stolt.
Med benen som spaghetti gick jag in på gården. Jag ville bara skrika och gråta av smärta och rädsla, men jag höll ihop för Majas skull. Så länge vi har varandra, klarar vi allting, viskade jag till henne.
***
Tio år gick. Snart var det jul. Jag stod vid spisen och bakade, medan Maja satt vid fönstret och tittade ut på de snötäcka stigar som gått genom vår lilla trädgård.
Mamma, varför har jag ingen mormor? Alla mina kompisar går till sina mor- och farföräldrar på julen. De får alltid fina presenter och blir så glada av att träffas, sa Maja.
Tyvärr, din mormor gick bort länge innan du föddes, svarade jag med sorg i rösten.
Och farmor då?
Farmor? Tja De flesta har ju två mormödrar, men vet du vi har en till. Hon heter Ingrid, och hon är alltid så snäll och varm. Ska vi inte baka bullar och åka och hälsa på henne? Hon jobbar på BB i stan, minns du?
Sagt och gjort, nästa dag åkte vi in till staden. Jag bad i receptionen efter Ingrid.
Hon jobbar inte längre, blev sjukpensionär för två år sen, sa damen i luckan torrt.
Men vi har åkt hela vägen, snälla, har ni hennes adress eller telefon? bad jag.
Det är egentligen inte tillåtet men vem är du för henne?
Jag är hennes brorsdotter, sa jag snabbt, annars skulle vi aldrig få veta något.
Okej, jag ska se vad jag kan göra, sa damen tveksamt.
Efter femton minuter kom hon tillbaka med en lapp. Hälsa henne från oss, sa hon.
Tack! utbrast jag.
Vi tog taxi till adressen. Hjärtat bultade, bara hon skulle vara hemma. Dörren öppnades nästan direkt. Där stod Ingrid, frisk och levande.
God kväll! vinkade jag glatt.
Den lilla damen tittade misstänksamt på mig, försökte minnas.
Annika?!
Ja! Visst har du inte förändrats mycket! Kommer du ihåg Maja? frågade jag.
Såklart! skrattade hon. Kom in, mina flickor.
Efter en halvtimme satt vi och småpratade om livet. Maja lekte med katten på soffan och tittade på tecknade filmer.
Stanna hos mig, Annika, bad Ingrid. Jag är ju ensam här, ni är också ensamma. Vi fixar skola för Maja, och du kan skaffa jobb i stan.
Jag vet inte tänk om vi flyttar till oss på landet istället? Du får frisk luft, vi kan köpa en ko och börja på riktigt. Du har alltid velat ha trädgård!
Det vore en dröm, skrattade Ingrid och ögonen glittrade. Jag har alltid önskat en egen trädgård. Ko har jag aldrig vågat drömma om!
Då gör vi det! jublade jag.
Ingrid, är du min riktiga mormor nu? frågade Maja och kramade henne.
Ja. Jag har alltid önskat mig en sån fin liten tjej som du!
Nästa morgon packade vi våra stora väskor och reste tillsammans till byn. Lyckan strålade ur oss alla. Jag var tacksam över att vi fått en riktig familj. Ingrid, som aldrig vågat hoppas på familj så sent i livet, log och andades in den friska luften. Maja var lycklig för nu hade även hon en mormor att älska.









