Själavandring

Själavandring.

Malin kunde inte förklara det, men det kändes som om hennes mammas själ hade tagit plats i den lilla flickan. Normalt sett trodde hon inte på övernaturligheter, men här var det för många sammanträffanden för att ignorera.

Flickan föddes åtta månader efter mammans bortgång – hade själen vandrat omkring lite och sedan återvänt till jorden? Även om själva födelsen inte var det märkliga, så föddes hon på sin mormors födelsedag, exakt fyrtiosex år senare.

Sammanträffandena slutade inte där. Malin hade fått jobbet som barnvakt åt flickan. Det var hennes andra barnvaktsjobb – första gången tog hon hand om sin klasskamrats lillasyster, och nu detta. Malin siktade inte på att alltid arbeta som barnvakt; hon hade försökt komma in på psykologprogrammet, men misslyckats två gånger. Hon var säker på att hon skulle klara det nästa gång.

Att arbeta som expedit eller servitris lockade henne inte, och barnvaktsjobbet kändes mer som ett nöje. Tack vare ett lysande rekommendationsbrev blev hon erbjuden jobbet, dock med prövotid, och Malin var ärlig om sina universitetsplaner inom ett år. Flickans mamma, Cecilia, var ungefär fem år äldre än Malin och föreslog snabbt att de skulle dua varandra.

– Det blir bra, Malin. Snart börjar Saga i en särskild förskola, – sa Cecilia lugnande. – Hon är så duktig, kunde egentligen börja tidigare, men jag är lite orolig och hon har speciella lektioner varje dag. Hon är speciell – det har jag inte nämnt tidigare. Jag hoppas att det inte blir något problem. Många barnvakter blir skrämda av diagnosen eller kräver en lön som jag inte kan betala.

Malin föreställde sig något hemskt, kanske att flickan hade gomspalt och väntade på en operation, eller kanske epilepsi.

– Saga har sensorineural hörselnedsättning, det är ärftligt…
Malin log och avbröt henne.

– Ingen fara, jag vet vad det är, det finns också i min familj.
– Det var därför jag anställde dig, vår gemensamma bekant sa att din mamma hade samma sak, så du kanske inte skulle bli rädd.

Malin kände ingen rädsla och det var egentligen inte så svårt – moderna apparater kunde nästan helt återställa hörseln, men det var svårare för hennes mamma, de kommunicerade med teckenspråk.

Det sista sammanträffandet var att flickan såg mycket lik ut – samma mörka ögon, markerade ögonbryn, alltid aningen höjda som om hon ständigt blev förvånad, och ostyrigt lockigt hår. Malin letade fram sina mammas gamla fotoalbum – visst, flickan var en exakt kopia av mamman som barn! När hon sa detta till sin pappa skakade han bara på huvudet.

– Du saknar bara mamma så mycket, lilla vän. Vilka mystiska påhitt. Du behöver egna barn snart!

Malin rodnade – hon hade faktiskt träffat en kille på förberedelsekursen, Hugo, och de hade varit på tre dejter. Men det var för tidigt att prata om barn än. Pappa verkade förstå allt när han såg hennes rodnande kinder.

– Har du frågat om det finns hörselnedsättning i hans familj?
– Men pappa då!

Deras föräldrar hade alltid tjatat på henne och hennes bror Erik om att fråga potentiella partners om de bar på det recessiva gen som kunde leda till hörselnedsättning, eftersom både Malin och hennes bror var bärare.

– Vadå, pappa…?! Det kostar ingenting att fråga.
Hon drog sig snabbt ifrån samtalet.

Kanske var det hela bara hennes påhitt, eller så var flickan verkligen så duktig och charmig, men Malin blev väldigt fäst vid henne och ville inte tänka på att behöva skiljas åt. Kanske hade pappa rätt, och det var dags för henne att skaffa egna barn? Men hon var så ung och ville så gärna skaffa en utbildning… På något sätt kom hon fram till detta med Cecilia, som försvann på jobbet hela dagarna för att kunna försörja sig och dottern.

– Du måste studera! – insisterade Cecilia. – Jag tvingades hoppa av universitetet när jag var gravid, och nu kan jag inte avancera förbi en viss position, trots att jag har mer erfarenhet och kunskap än de nyexaminerade de anställer.

– Och barnets pappa? – frågade Malin försiktigt. Under de fyra månader hon arbetat som barnvakt hade barnets pappa aldrig synts till.
– Han är inte med i bilden, – svarade Cecilia.
– Hur kommer det sig?
– Så är det bara. Han vet inte ens att han har en dotter. Vi träffades i en annan stad när jag var på besök hos en vän. Kärlek vid första ögonkastet! Vi skulle ses snart igen, men saker och ting blev inte som planerat. Han gjorde slut över e-post. Ni vet, “du förtjänar någon bättre” och så vidare.

– Det är hemskt… Visste du inte att du var gravid?
– Nej, jag fick veta det en vecka senare och bestämde mig bara för att behålla barnet, – Cecilia log. – Jag har aldrig ångrat det.
– Ja, Saga påminner faktiskt mycket om min mamma, – erkände Malin plötsligt.
Cecilia skrattade.
– Du och Saga har en karmisk koppling, jag märkte det för länge sedan.
– Det sa jag till min pappa, och han bara skrattade åt mig. Sa att jag behövde egna barn.
– Plugga klart först, barnen kan vänta, – påminde Cecilia. – Annars hamnar du i min situation.

Vid nyår skulle Malin och hennes pappa flyga till hennes bror i en grannstad – han ledde en avdelning på en resebyrå och kunde inte resa bort för länge. Malin hade bara besökt honom en gång tidigare och gillade hans fantastiska lägenhet med den underbara utsikten från femtonde våningen. Hon hade köpt en julklapp till Saga – efter att länge ha letat och hittat en nalle som liknade den hennes mamma en gång haft. Flickan älskade nallen och förklarade att hon skulle sova med den.

Sittandes i den mysiga köket hos sin bror, och medan de förde ett avspänt samtal, fick Malin ett meddelande från Cecilia med en bild på en sovande Saga som höll om nallen. Malin blev tårögd och visade fotot för Erik, berättade den hela historien om den karmiska kopplingen och själaringningen.

– Malin, menar du allvar? Vilken själaringning?
– Men lyssna – Saga är mer lik vår mamma än sin egen! Titta här.

Hon letade fram ett selfie från gårdagen hon tagit med Saga och Cecilia och räckte över mobilen till sin bror. Han tittade länge, sedan frågade han med en förändrad röst:
– Vad heter hon?
– Saga, som sagt. Men jag antar att du menar Cecilia.
Erik svalde hårt.
– Och hennes hörsel, är det bra med henne?

– Har inte jag förklarat att hon har en hörapparat? Till och med det har våra familjer gemensamt! Cecilias pappa har samma sjukdom som vår mamma, så det handlar väl mer om gener än om själaringning, men tänk ändå…

Erik flög upp och började gå fram och tillbaka i rummet.
– Hur gammal är hon? När föddes hon?
– Varför frågar du det? – började Malin, och sen blev hon skrämd, täckte för munnen med händerna. Med en darrande röst, som att hon var rädd för att förstöra sin teori, viskade hon: – Cecilia säger att han gjorde slut via mejl och inte visste om barnet. Kan det vara du?

Dagen efter flög alla tre tillbaka, mirakulöst nog fick de de sista biljetterna. Pappa torkade tårar medan han tittade på bilderna av sitt nyfunna barnbarn, Erik bet sig i läppen som han gjorde som barn, och frågade Malin gång på gång om Cecilia och Saga. Malin var den enda som var lugn – hon visste att allt skulle bli bra. Och själaringningen var fortfarande inte utesluten.