Det var en tid då hon satt hemma och ingenting verkade bli gjort.
“Mamma, ska vi inte gå och leka med bilarna? Du lovade…” ropade femåriga Vilhelm, som stack in huvudet i köket.
Birgitta såg först på sonen, sedan på den höga traven med odiskade tallrikar och kycklingen som väntade på att bli tillagad. Hon vände blicken mot pojken igen. Han stirrade envist på henne, som om han väntade på ett svar som kanske inte ens fanns.
“Vilhelm, vänta lite till, snälla. Mamma kommer snart, okej?” sa hon tyst, som om hon inte riktigt trodde på det själv.
“Nej, du säger alltid så! Sedan kommer du aldrig!” skrek han och sprang iväg till sitt rum.
Skriket väckte den lilla Agnes, som genast började gråta högt. Birgitta sjönk ner på en stol och höll för öronen. Hon blundade ett ögonblick.
…Hon hade alltid velat ha barn och älskade dem över allt. Men just nu skulle hon hellre vara någonstans helt ensam, utan ständig städning, matlagning, blöjbyten, logopedbesök, promenader, kvällsbad, middagar och godnattsagor.
Många kvinnor levde så, men de flesta hade far- eller morföräldrar som hjälpte till, eller män som stöttade dem. Birgittas föräldrar bodde tusentals mil borta, och svärmodern var för upptagen med sitt eget liv för att bry sig om barnbarnen. Och maken, Henrik, kom alltid hem så sent att barnen redan sov. Han åt, satte sig framför datorn eller tv:n och hjälpte knappt till alls. På senare tid hade deras förhållande blivit spänt, nästan smärtsamt.
“Mammaaa…” hördes Agnes sakta ropa.
“Jag kommer, älskling!” svarade Birgitta och skyndade in i barnkammaren.
Hon tog hand om barnen, städade lite grann. Efter lunch skulle Vilhelm ha logoped. Medan han var där, gick hon och Agnes till lekplatsen.
När de kom hem var det redan kväll. Birgitta badade barnen, gav dem middag. Hon åt inte själv, bara drack en snabb kopp te. Sedan tittade hon på kycklingen och sköt upp den till morgondagen. Istället kokade hon köttbullar till Henrik.
Henrik kom hem strax före nio. Han var sällan på gott humör när han kom hem.
“Jag är hemma! Varför hälsar ingen på mig?” röt han från hallen.
“Henrik, snälla, inte så högt. Agnes sover redan”, sa Birgitta med mild röst för att inte reta upp honom.
“Ja, härligt! Så här ska det vara i mitt eget hem! Kommer hem och det är dödstyst!” muttrade han och gick för att tvätta sig.
Birgitta dukade fram köttbullarna, gräddfil och färsk persilja. Hon kokade vatten och skar bröd.
“Birgitta, har du köpt köttbullar på extrapris nu igen? Får jag aldrig riktig mat?” fräste Henrik.
“Henrik, vi äter dem idag, och imorgon lagar jag kyckling, som jag lovade”, svarade hon urskuldande.
“Nej, idag är sista gången! Imorgon äter jag inga köttbullar! Vi åt dem i måndags också!” Han började äta under tystnad, utan att fråga om hon ens ätit något under dagen.
“Henrik, kan du lägga ifrån dig telefonen en stund? Berätta hur det var på jobbet?”
“Jobbet är samma skit som vanligt. Tröttnar du inte på att höra om det?” Han tittade inte ens upp från skärmen.
“Då så, god natt då. Jag går och kollar barnen.”
“Gör det”, svarade han kort.
När hon kom tillbaka till köket var han redan på väg upp.
“Jag går och lägger mig”, sa han och stängde dörren efter sig.
“God natt”, viskade hon tomheten till.
Det fanns en tid då han brukade kyssa henne godnatt och önska henne sömn. Då kunde de sitta uppe länge, dricka te och prata om allt möjligt. De såg filmer tillsammans. Nu var dessa minnen blekna.
Henrik var alltid upptagen med jobbet eller något annat hon inte fick veta. Sedan Agnes födds hade hon känt sig utmattad. De hade hoppats att Vilhelm skulle få plats på förskolan, men det fanns inga lediga logopedplatser.
Hon såg på klockan. Halv elva! Hon måste diska, tvätta sig och sova.
När hon kom till sovrummet snarkade Henrik redan. Hans telefon pep till.
*Vem skriver till honom så här sent?* tänkte hon, men tänkte inte mer på det. Kanske var det bara ett meddelande från banken.
Hon somnade nästan genast, men väcktes direkt av väckarklockan.
*Halv sex redan? Känns som om jag inte sov alls.*
Hon tvättade sig, drack en kopp kaffe och började göra frukost. Henrik kom ner vid sextiden.
“Äter vi havregrynsgröt igen?” morrade han.
“God morgon, Henrik.”
“Min mor stekte alltid pannkakor eller vispgröt till mig. Men du gör inget.”
“Henrik, jag har inte tid. Jag lagar sånt på helgerna. Och det är inte nyttigt att äta stekt varje morgon. Havregrynsgröt är bra för både dig och Vilhelm.”
“Jaså? Ska jag kvävas av gröten nu? Kunde väl i alla fall stekt ägg!”
“För det första, skrik inte. Barnen sover. För det andra, jag glömde köpa ägg igår.”
“Vad är du för fru? Glömmer, hinner inte, orkar inte! Du sitter hemma och gör ingenting. Andra kvinnor klarar av det. Du gnäller varje dag! Min mor har rätt…”
Han hann inte avsluta förrän Agnes började gråta.
“Jag misstänker att din mor uppviglar dig mot mig”, sa Birgitta kallt.
“Rör inte min mor! Gå och sköta barnen istället!” Han knuffade undan stolen och stormade ut.
När hon kom tillbaka från barnkammaren var han redan iväg till jobbet, utan ett ord.
Dagen fortsatte som vanligt: tvätt, matlagning, lekar. Barnen sov middag, och sedan gick de ut.
“Mamma, kan vi gå till den lekplatsen med gungorna?” frågade Vilhelm.
“Visst”, sa hon.
De gick till lekplatsen i grannskapet.
“Birgitta! Hej! Så länge sedan!” ropade en röst bakom henne.
“Åh, Elin! Hej!” Hon strök Elins son över håret.
“Ni har växt så mycket! Och du, du har gått ner så mycket. Är du sjuk?”
“Nej, bara mycket att göra. Två barn…”
“Du måste ta tid för dig själv också. Henrik hjälper dig väl inte? Jag får Gustav att hjälpa till. Det är ju hans barn lika mycket!” skrattade Elin.
“Henrik jobbar sent. Han har inte tid…”
“Min Gustav jobbar också, men han hjälper till ändå. Ska ni någonstans?”
“Vi går till lekplatsen där borta. Och ni?”
“Vi ska till gallerian. DeHon stod där med tårar i ögonen, men visste ändå att hon hade tagit det enda rätta beslutet för sig och barnen.
