Sitt kvar! Vi är inte hemma! – sa Peter lugnt.

Sitt ner! Vi är inte hemma! sa Per lugnt.
Men det ringer ju på! sa Maja, halvt uppe från soffan.
Låt dem, svarade Per.
Tänk om det är någon viktig? undrade Maja. Eller något tjänsteärende?
Det är lördag, klockan är tolv, sa Per stilla. Du har inte bjudit någon, och jag förväntar mig inte besök. Slutsats?
Jag ska bara kika genom titthålet, viskade Maja.
Sätt dig! Pers röst var hård som stål. Vi är inte hemma. Vem det än är får de traska vidare!
Men, vet du vem det är? frågade Maja.
Jag misstänker, därför säger jag till dig att inte ränna runt vid fönstret!
Om det är som jag tror, kommer de ändå inte ge sig! sa Maja och ryckte på axlarna.
Det beror på hur länge vi vägrar öppna, svarade Per lugnt. Förr eller senare ger de upp.
Ingen kommer ändå att sova i trapphuset. Och vi har ändå inga ärenden ut. Sätt dig nu med hörlurar och mobilen och se på film.
Per, mamma ringer, sa Maja och visade displayen.
Då står din moster Anna därute med sin odåga till pojk, konstaterade Per.
Hur vet du det? undrade Maja förvånat.
Om det vore min kusin (Per drog ut på ordet så det blev riktigt surt) då hade min mamma ringt.
Tänker du inte på fler alternativ? frågade Maja.
Om det är grannar har jag inget att säga dem. Är det våra vänner hade de ringt eller sms:at först och hört om det passade. Ingen riktigt vän ringer så många gånger. Såhär besvärligt och påträngande kan bara våra släktingar vara!
Per, det är min moster, stönade Maja. Mamma skickade sms: Var är ni någonstans? Moster Anna ska stanna i stan några dagar.
Skriv att det finns gott om hotell i Stockholm, Per flinade.
Per! sa Maja förebrående. Det kan jag inte skriva!
Vet, han funderade. Skriv att vi är borta, vi bor på hotell för vi sanerade mot kackerlackor hemma!
Rätt! Maja skrev snabbt meddelandet.
Per, nu säger hon vi ska boka två rum för henne och Linus! sa hon förbluffad.
Skriv att vi inte har råd. Skriv också att vi hyrt två bäddar på vandrarhem, delar rummet med femton byggjobbare, Per skrattade åt sin egen fantasi.
Mamma frågar när vi kommer hem, sa Maja och tittade på sin man.
Svara: om en vecka, Per viftade bort frågan.
Dörrklockan tystnade. De suckade av lättnad.
Per, mamma sa just att moster Anna kommer om en vecka, Maja lät resignerad.
Då är vi borta igen, log Per snett.
Per, det här löser ingenting! Vi kan ju inte gömma oss för dem jämt? Tänk om de dyker upp en vardag? Eller står och väntar efter jobbet? Både min moster och din kusin de är kapabla till det mesta!
Jo, Per blev dyster. Hade vi inte köpt den där trean i Hammarby?
Men Per, den var ju för vår framtida stora familj, sa Maja.
Dags att skaffa barn! sa Per allvarligt. Helst två på en gång!
Tror du jag är emot? Maja blev arg. Du vet ju att vi måste undersökas! Vi har försökt!
Blir bättre när vi slipper psykisk stress, menade Per allvarligt. Det är ju våra släktingar som alltid driver oss till vansinne!
Jag önskar vi kunde sända dem dit där pepparn växer Annars får vi aldrig till det!
Maja sa inget. Hon visste att Per hade rätt.
***
När Maja och Per gifte sig gick de igenom dyra undersökningar, genetik och fertilitetsprov. Allt såg fint ut. Men direkt efter bröllopet fick de skjuta upp barnplanerna för att spara till bostad.
Något arv var inte att räkna med. Före giftermålet delade både Per och Maja en etta med sina mammor. De var tvungna att förlita sig på sig själva.
Fem år av sparsamhet och slit gav dem möjligheten att köpa en stor lägenhet.
Visserligen var det andrahand, äldre hus, men de la arbete och pengar på renovering och möbler från noll. Men oj, vilken lycka!
I huvudet gick en melodi från en gammal svensk revy om folkhemmet.
Men knappt hade de firat inflyttningsfesten förrän Majas moster Anna och hennes son Linus stod på tröskeln.
Och som för säkerhets skull hade Anna tagit Majas egen mamma med sig.
Här får ni plats, inte som vi fick trängas! log moster Anna.
Perfekt, Anna nickade, jag tar ena rummet och Linus får eget!
Vi sover inte i vardagsrummet, sa Per. Det är för avkoppling.
Jag kom inte hit för att jobba! skrattade Anna. Maja, förklara nu för din make, Linus snarkar!
Och förresten, gäster i huset och inget fika framdukat!
Eh, vi väntade inte gäster, viskade Maja generat.
Och kylskåpet är tomt, höll Per med.
Nåväl, Anna vinkade försonande, Per, fixa handlingen och Maja ut i köket!
Ni står ju bara där! röt Majas mamma. Är det så man behandlar gäster?
Är ni kloka började Per, men Maja drog med honom ut ur rummet.
Så snart Per slet bort Majas hand från sin mun väste han:
Maja, har de helt tappat vettet? Jag slänger ut dem till din mamma! Tillsammans!
De är ju gäster! Ska de inte bete sig så också? Vad är det här egentligen?
Per, snälla Hon är ju från landet. De är så där.
Det där är inte landsbygd, det är ohyfs! muttrade Per.
Snälla älskling, börja inte bråka. Min mamma sliter ut mig! Och då blir du fiende nummer ett!
Bryr mig inte. Behandlar de mig illa, kan jag ignorera dem för gott! Jag gråter inte efter dem!
Per, snälla! Tänk på mig! Om vi stöter ut moster Anna, förbannar mamma mig. Hon är ju min enda släkting!
Det argumentet bet. Per bet ihop tänderna och gick till butiken.
Anna blev kvar inte tre dagar utan två veckor. Per var redo att leva på valeriana redan andra dagen.
När Anna och Linus äntligen åkte firade Majas och Pers frihet med städning och pizza i flera dagar.
Men då dök nästa släktbesök upp.
Brorsan, jag stannar bara kort, Erik kramade Per så det knakade Behöver fixa några saker, sedan drar vi!
Behöver du hela familjen för det? undrade Per.
Vadå? Vi är ju en familj! Ska jag lämna dem i byn? Om jag hittar på bus? Erik skrattade. Och då har jag frugan som kontroll!
Därför drog du med ungarna? frågade Per.
Klart! Med vem ska jag annars lämna dem? Ungarna gillar ju att busa! Vi får röja som förr i tiden!
Erik! skrek Karin så det skallrade Rör du på dig rör jag om på riktigt!
Efter bara halvannan timme av Pers kusins familj var Maja halvdöd av huvudvärk.
Ungarna for runt och väsnades, Karin skrek mest hela tiden.
Erik ville dra ut på nattliga äventyr, vilket fick Karin att vråla ännu högre.
Per, du är väl ändå enda barnet, jämrade Maja från kudden.
På mammas sida, suckade Per. Kusin, som sagt.
Kan du inte ändå få honom att dra?
Hade gärna gjort det, Per la handen på hjärtat, men exakt samma sak som med din moster. Min mamma hämnas som en iller.
Knapp hann de återhämta sig från ett släktbesök förrän nästa dök upp. Anna med Linus använde ständigt förevändningar. Erik med fru och barn kom för att ordna saker. Och så förstås mammor som inte lät sina barn vara ifred. Svärmor anklagade svärsonen, svärmor tryckte på svärdottern.
Stress och oro slet på den unga familjens nerver och själ.
Så länge stormen aldrig lade sig, var barn något av en omöjlighet. Hur då, mitt i allt?
***
Vi byter lägenhet? föreslog Maja.
Mot ett dårhus? flinade Per. Då får vi väl erbjudande om det snart!
Nej, log Maja. Byt mot likadan i annan stadsdel! Någon vill ju alltid byta. Så flyttar vi och berättar aldrig vart!
Fördröjning bara, nickade Per. Min kusin och din moster får tag på de nya hyresgästerna och får veta adressen. De hittar oss ändå!
Då kanske vi har tid att bli gravida, sa Maja hoppfullt.
Vi hinner inte bara bli det vi måste föda också. Det stoppar dem inte ändå!
Vi kan ju nästan flytta ut, sa Maja sorgset. Kan vi bo hos vänner en vecka? Bara för att gömma oss!
Menar du Mats och Katrin? log Per.
Just det. De har ju ett rum ledigt!
Men deras hund Tara bor där, Per log bredare. Glömt?
Jag bor hellre med en schäfer än släktingarna! suckade Maja.
Vänta! Per plockade fram mobilen. Mats, kan vi låna din hund?
Men självklart! Mats jublade. Vi ska ju till Båstad och ingen kan vakta henne. Tara älskar ju er! Mat, korg, leksaker ordnar jag och jag kan betala för besväret!
Ta hit henne! sa Per lyckligt.
Han log mot Maja som om solen bröt igenom novembermolnen:
Ring din mamma, säg att moster kan komma imorgon! Jag ringer min kusin och föreslår samma sak!
Är du säker? sa Maja.
Självklart tar vi emot dem! Att de inte gillar vår familjemedlem det är ju deras problem!
Det räckte med ett enda voff från Tara för att Erik och hans familj snabbt bokade hotell i city.
Stäng in det odjuret! pep Karin och gömde sig bakom sonen.
Moster Anna, du skojar va? log Per. Fyrtiofem kilo ren kraft! Inte en knähund precis! Hon spränger en dörr!
Men varför blänger hon på mig? sa Anna skrämt.
Gillar inte främlingar, log Maja.
Gör er av med hunden! Jag bor inte med den besten!
Vad menar du med göra av? protesterade Per. Hon är min ögonsten! Vi har ju inga barn än, och någon måste man ju älska! Och vi älskar henne!
Aldrig lämnar vi bort henne! sköt Maja in.
Sen ringde båda mammorna och undrade varför de nekat släkten husrum.
Vi har inte nekat någon! sa Maja och Per till båda. Men av någon anledning ville de inte stanna! Är så välkomna!
Och hunden?
Men mamma, vi säger ju aldrig nej till någon!
Men då blev det tyst på besöksfronten även från mammorna.
En månad senare återvände Tara till sina ägare, redo att återvända när som helst.
Behövdes inte. Maja var gravid med tvillingar.
Det gäller att aldrig neka hjälpen som finns, på något sätt.