SISTA STRIMMAN LJUS
Alla på medicinavdelningen lade märke till avdelningschefen: männen sneglade med nyfikenhet, kvinnorna kastade blickar av öppen avund. Den vita rocken passade henne, smal och mörkögd som hon var. Håret var uppsatt i en noga rullad knut, och den stärkta sjuksköterskemössan gjorde henne högre. Kanske berodde det på rätt slags klackar på skorna, kanske på den mjuka gången, men ljudet av hennes steg retade aldrig öronen. Hon såg ut som fyrtiofem, men ingen på sjukhuset visste säkert hur gammal hon egentligen var. Sträng och kompromisslös, Mia Lindström var både respekterad och fruktad bland personal och patienter.
Män försökte småprata med henne; kollegor och patienter bjöd ut henne, gav choklad och blommor, men blev stumma inför hennes svala blick. Om henne gick många rykten. Vissa sa att hon genomlevt en olycklig kärlek, att maken dött på havet eller i någon fjärran konflikt. Vissa viskade om ett förlorat barn… Sanningen visste ingen. Det enda de visste var att hon bodde ensam. Hon lät ingen komma nära och hade inga vänner, men elak kunde man ändå inte kalla henne.
I ungdomen hade Mia älskat Mats Lindström, kurskamraten med filmstjärneutseende, så intensivt att hon knappt kunde andas utan honom. Hans skrämda reaktion på hennes lojala, självuppoffrande känslor hade fått honom att lämna henne för någon annan. Sedan dess hade Mia stängt sitt hjärta, om det nu var av rädsla eller längtan, visste hon inte.
Vid sjuksköterskedisken stannade hon.
Ebba, ge mig journalen för Svensson i rum fem. Jag ordnar utskrivningen till imorgon.
Med journalen i famnen återvände hon till sitt kansli. “Nåväl, mannen är återställd. Nu hänger allt på hans egen vilja och kroppens resurser, när vi ses igen.”
Halvtimmen till arbetsdagens slut rann långsamt. Mia låste dörren om sig och stod stilla ett slag. Längst bort i korridoren såg hon en kvinna med telefonen tryckt mot örat, vänd mot fönstret. Mammans röst bar underligt långt:
Nej. Nej, han dog inte. Lika levande som sist. Bli inte arg. Jag sa det till honom… På vilket sätt då? Tror du han inte märkte något? Vi ses ikväll. Vi pratar.
Kvinnan la ifrån sig mobilen och försvann mot trappuppgången.
Mia öppnade dörren till rum fem. Vanligtvis hade hon kommentar om att sängen stod tom, men hennes blick fastnade på mannen vid fönstret med spänd rygg och hon teg.
Erik Pettersson, imorgon… började hon, men stannade när han vände huvudet med vemod i blicken.
Vad har hänt? Mia satte sig försiktigt på sängkanten, för att inte verka hotfull. Mår du inte bra? Har du ont?
Får jag stanna? Jag… jag har ingenstans att ta vägen… hackade han fram.
Hans plats är fylld, sa hon bara så: nu är det slut, jag tillhör en annan, för alltid trogen, åt dig får det vara slut, inflikade den gråhårige mannen från hörnsängen.
Är det sant? viskade Mia.
“Det var henne i korridoren det gällde. Hoppades hon på sin makes död? Men han överlevde, och nu har hon meddelat att platsen är upptagen…”
Erik Pettersson, en stor man på dryga femtio, låg vänd mot fönstret, tuggade ilsket käkarna.
Mia såg ut genom fönstret. Slutet av april i Uppsala, knoppar i sjukhusparkens träd höll på att spricka, men grå himmel hotade med snö. Ingen sol denna dag.
Finns det ingen vän du kan bo hos? Barn? frågade hon deltagande.
Eget liv har de. Några dagar, kanske, men sen? Skamligt att stryka runt bland folk i min ålder. Visste att hon gick till någon annan. Tänkte, hon lugnar sig…
Erik, några dagar löser inte något, vi behöver sängen till andra. Hon tvekade. Vet du vad? Jag har ett torp i Roslagen, åttio kilometer härifrån. Vägen dit är god och huset är välbyggt, men något behöver fixas. Ingen har bott där på många år. Imorgon tar jag med nyckeln och förklarar hur du hittar, sa hon kort och gick innan han hann säga nej.
Nåde dig om du tackar nej, muttrade mannen från hörnan. Din katt till hustru är inte värd din fingertopp.
Körsbärsträden stod kala, men våren kom: efter blåsiga dagar följde soliga, varma. Söndag morgon satte sig Mia i sin Volvo och körde ut mot torpet för att kika till sin nya hyresgäst.
Hon tappade andan av förändringen. Fönsterkarmarna lyste klarblåa, taket var lagat, på trappan sken ett nytt trappsteg. Hon stannade bilen. Upp på trappan kom Erik, barfota i t-shirt och slitna jeans, brunbränd och rakryggad. Hans ansikte hade fått färg, armarna sjöng av muskler. Ingenting av den uttröttade mannen fanns kvar.
Hej! sa Mia, slängde sig mot bildörren. Ingen som bråkar med dig här ute?
Endast tre gamla tanter gläds åt att någon ny kommit, annars är alla stadsbor upptagna, svarade han leende.
Lantluft klär dig. Men jobbet då? Hon stod kvar vid bilen, han verkade förvirrad.
Arbetet det är ett skämt. Jag muckade från Försvaret, insåg att jag inte kan annat än att kommendera soldater. Sen blev det vaktjobb, men inget att sörja över. Pensionen räcker.
Låt oss se hur du har det. Mia stängde bildörren och gick mot trappan.
Dumma mig, sa Erik, slog sig själv i pannan. Jag blev tagen på sängen. Förlåt. Han öppnade dörren till torpet.
Mia stannade i dörren. Trasmatta på golvet, mönster av ljus och skugga dansade genom spetsgardinerna. Två pelargoner i lerkrukor på fönsterbrädet. Den gamla väggklockan tickade tryggt.
De här gav Valborg mig hon bor i andra änden av byn. Blir hemtrevligare, eller hur? ursäktade sig Erik när han såg Mias blick mot pelargonerna.
Och vad doftar det? Mia sneglade på Erik.
Det blev kålsoppa på spisen, och potatis. Smakar du? syndes han för första gången lättad då Mia log. Det gick trögt i början; jag har aldrig bott på landet. Men tanterna hjälpte mig, lärde mig först blev det rått, sedan bränt.
Känslan av barndomssomrar svepte över Mia där vid doften av kålsoppa, solen mot bränt trä, ljudet av klockan. Hon hade inte varit här sedan mamma dog. Att sälja torpet ett hem fyllt av minnen efter mormor och morfar, och som varje sommar blev tillflykt kunde hon heller inte. Mamma brukade bila härifrån med bilen fylld av syltburkar, svamp och saltgurka. Var det verkligen tjugo år sen?
Hur länge får jag bo här? störde Erik hennes tankar.
Så länge du vill. Jag har inte varit här på tio år. Jag kan komma och hälsa på ibland, om du inte har något emot det. Här är det precis som när mamma levde varmt och ombonat. Jag vill varken renovera eller bruka jorden.
Jag har med mig lite matvaror till dig! Mia sprang ut till bilen.
Erik kände hjärtat banka hårdare; Mia utan rock och mössa: ljus sommarklänning, något yngre, några slingor ur knuten hängde lite slarvigt. Hon hade blivit mänsklig, nära på riktigt. Han sneglade på sina nya valkar i händerna.
Hon for först när skymningen föll, och efter henne svävade en doft av parfym kvar. Allt han rörde vid luktade Mia. Hjärtat slog osäkert och ovant. Han blev t.o.m. tacksam mot sin fru, där han låg sömnlös och vred sig i fantasin.
Mia återvände efter två månader, med mat, och dessutom en ny fiskespö. Han berättade stolt om staketet han rest, att kvinnor från andra byar kom med sysslor, betalade med mjölk, ägg och gräddfil.
Torpet levde nu, med stolta blå fönsterkarmar och ranka pelargoner; “Här finns nu en riktig husbonde!”
Till vintern får du smaka mina inlagda gurkor, skrattade Erik, och Mia noterade att hans kropp blivit slank, buken var borta. Han log stort; hon blev generad under hans blick.
Solen gled bakom den djupa skogen. Orange ljus översköljde världen.
Vänta lite, Erik rusade ut.
Mia gick genom huset, såg hans saker överallt. Tiden gick och han kom inte tillbaka. Hon klev ut, såg honom sitta på marken vid gärdsgården.
Erik! Hon sprang och kastade sig bredvid honom.
Hon kände hans ojämna puls, rusade till bilen efter förbandslådan, vände i trappan, hämtade ett glas vatten. Hon sprang, kjolen virvlade runt benen. En spruta vore bra tänkte hon, stoppade en tablett i Eriks mun och vattnade honom.
Efter en kvart reste han sig, hon hjälpte honom in och satte honom på sängen.
Jag blev lite för varm i solen. Tänkte plocka in gurka till dig Stanna, viskade han, plötsligt familjärt.
Mia stod, tvekade med svaret. Han lutade huvudet mot hennes mage och lät en suck undslippa sig.
Lycka är underlig. Du väntar, ropar, undrar om den gått vilse, tror du vant dig vid ensamheten utan svek, utan förlust. Plötsligt korsar någon din väg och ni går vidare tillsammans.
Och kärleken? Den finns i många former. I ungdomen brinner den, kräver allt; med åldern blir den trygg, varm mild som den sista solstrimman i en svensk sommarskymning…
