Sista kärleken – Irina, nej, jag har inga pengar! Gav de sista igår till lilla Nathalie! Du vet ju att hon har två barn! Djupt bedrövad la Anna Fredriksson på luren. Hon ville helst inte tänka på allt som dottern just hade sagt. – Varför blir det så här? Tre barn har jag och min man fostrat, vi gjorde allt för dem. Alla har bra utbildning och fina jobb. Men någon ro eller hjälp på ålderns höst – det får man inte. – Varför gick du ifrån mig så tidigt, Vasili? – tänkte Anna Fredriksson på sin avlidne make. Ett tryck i bröstet, och handen famlade vant efter tabletterna: – Bara en kapsel kvar, max två. Blir det värre finns inget kvar att ta. Jag måste till apoteket. Anna Fredriksson försökte resa sig, men föll tungt ner i fåtöljen igen – huvudet snurrade. – Det går nog över så fort tabletten verkar. Men timmarna gick och inget blev bättre. Hon ringde yngsta dottern: – Nathalie… hann hon bara säga… – Mamma, jag sitter i möte, ringer dig sen! Anna Fredriksson ringde sonen: – Sonen min, jag mår inte bra. Medicinen är slut. Kan du… – men han avbröt henne. – Mamma, varken du eller jag är läkare! Ring 112 direkt! Anna Fredriksson suckade djupt – Han har rätt! Om det inte släpper om en halvtimme får jag ringa ambulans. Försiktigt slöt hon ögonen och började räkna till hundra för att slappna av. Någonstans hördes en svag signal. Vad var det? Just ja, telefonen! – Hallå, sa Anna Fredriksson med ansträngning. – Anna, hej! Det är Peter! Hur mår du? Blev orolig och ville ringa dig! – Peter, jag mår inte bra. – Jag kommer direkt! Kan du öppna dörren? – Peter, dörren är alltid upplåst numera. Telefonen föll ur handen. Hon orkade inte sträcka sig efter den. – Låt vara, tänkte hon. Hennes liv passerade förbi som en film. Den unga studenten på Handelshögskolan. De två stiliga, nyktra kadetterna med ballonger i handen. – Så tokigt, tänkte Anna. Stora karlar med ballonger! Det var ju 6 juni, nationaldagen, parad och stadsfest! Mellan Peter och Vasili – just där gick hon. Hon valde Vasili, han var mer självsäker, Peter var blyg. Ödet skiljde deras vägar. Vasili och hon flyttade till Uppsala. Peter fick tjänst i Tyskland. Många år senare möttes de igen i hemstaden när männen gått i pension. Peter förblev ensam, ogift och barnlös. När man frågade varför, skojade han bort det: – Turen i kärlek missade jag, kanske borde börja spela poker istället! Plötsligt hörde Anna Fredriksson röster, såg hur Peter och en ambulansläkare böjde sig över henne. – Nu blir det nog bättre. Är ni hennes make? – Ja, ja! Peter fick instruktioner och stannade hos henne hela kvällen. – Tack, Peter! Nu känns det mycket bättre! – Så bra! Här, ta lite te med citron! Peter stannade, lagade något i köket, pysslade om henne, och han ville inte lämna henne ensam. – Vet du, Anna, jag har älskat dig hela livet. Därför gifte jag mig aldrig. – Åh Peter, Vasili och jag hade ett gott liv. Han älskade mig, jag respekterade honom. Du sade aldrig något när vi var unga, så jag visste aldrig vad du kände. Men nu är allt det där förbi, åren har gått. – Anna, låt oss vara lyckliga tillsammans, så länge vi kan! Anna lutade huvudet mot Peters axel och skrattade av lycka: – Ja, låt oss, Peter! En vecka senare ringde dottern äntligen. – Mamma, varför ringde du? Jag hann aldrig svara… – Inget allvarligt, allt är bra. Men nu när du ändå ringer vill jag berätta – jag tänker gifta mig! Tystnad i luren. Dottern drog in luft och smackade med läpparna. – Mamma, är du riktigt klok? På hemmet väntar de snart på dig för frånvaro, och nu tänker du gifta dig?! Vem är den lycklige då? Anna kämpade med tårarna men svarade lugnt: – Det är min ensak! Sedan vände hon sig till Peter. – Nu kommer de snart alla tre på besök! Vi måste förbereda oss! – Det klarar vi! skrattade Peter. På kvällen dök alla tre barnen upp: Erik, Irina och Nathalie. – Ja mamma, nu får vi träffa din Casanova! hånade Erik. – Ni känner ju mig redan, sa Peter och klev ut ur rummet. – Jag har älskat Anna sedan ungdomen, och när jag såg henne må så dåligt förra veckan förstod jag att jag aldrig vill förlora henne. Jag friade och hon sa ja. – Hör ni, har ni blivit tokiga? Kärlek i den här åldern?! skrek Irina. – Vadå “den här åldern”? undrade Peter lugnt. – Vi har just fyllt sjuttio, livet har mer att ge. Och er mor är fortfarande vacker! – Och det är lägenheten du är ute efter, eller hur? sa Nathalie med sin jurist-röst. – Barn, förstår ni inte? Ni har ju alla egna hem! – Nåväl, men en del av lägenheten är ju faktiskt vår! sa Nathalie. – Lugna er, jag är inte ute efter något. Jag har någonstans att bo! Men låt bli att vara otrevliga mot er mor, annars orkar jag inte lyssna längre! – Vem tror du att du är, gammal playboy! gapade Erik hotfullt. Men Peter stod lugnt kvar, raka ryggen, ögonen i Eriks. – Jag är er mammas make, vare sig ni vill eller inte! – Och vi är hennes barn! skrek Irina. – Och i morgon sätter vi dig på hemmet eller på psyket! höll Nathalie med. – Glöm det! Packa dig, Anna, vi går! De gick ut i natten, hand i hand, och såg sig inte om. De brydde sig inte om vad någon tänkte. De var lyckliga och fria! En ensam gatlykta lyste deras väg. Barnen stod kvar, såg efter dem och förstod inte – kan man verkligen älska när man är sjuttio?

SISTA KÄRLEKEN

Men Irmelin, jag har ju inga pengar! Gav det sista igår till Malin! Hon har ju ändå två barn!
Kerstin Svensson la luren mot örat och slängde sig tillbaka i fåtöljen, alldeles uppgiven.
Vad dottern just sagt ville hon egentligen helst förtränga.
Varför blev det såhär? Tre barn, uppfostrade tillsammans med Arne, vi har slitit och kämpat för dem. Alla ordnade sig i livet! Alla har universitetsexamen och fina jobb. Ändå har jag varken ro på ålderns höst eller någon som hjälper till.
Och så gick du ifrån mig, Arne, så tidigt… Med dig var det ändå lite enklare, mumlade hon för sig själv och sneglade mot hans gamla porträtt på väggen.
Hjärtat knep till, handen dök per automatik efter pillerdosan. Bara en eller två kapslar kvar nu. Om det blir sämre, vad ska man göra? Bäst att gå till apoteket.
Kerstin försökte resa sig men sjönk snart ner igen huvudet snurrade så hemskt.
Ingen fara, tabletten verkar snart. Det här går över.
Men minuterna tickade på utan bättring.
Kerstin tog upp mobilen och slog numret till yngsta dottern:
Ma Malin var det enda hon hann säga.
Mamma, jag sitter i möte, jag ringer sen, pep det i andra änden.
Kerstin försökte istället med sonen:
Erik, vet du, jag mår inte så bra. Pillren är slut. Kan du efter jobbet?
Men sonen avbröt henne:
Mamma, varken du eller jag är läkare! Ring ambulansen. Vänta inte!
Kerstin suckade tungt. Han har rätt! Om det inte känns bättre om en halvtimme får jag väl ringa 112.
Hon lutade sig försiktigt tillbaka, slöt ögonen, och började febrilt räkna till hundra för att försöka slappna av.
Ljudet från telefonen nådde henne som på avstånd. Vad var det nu? Jo, mobilen igen!
Hallå, sa hon med ansträngd röst.
Hej Kerstin, det är Per! Hur är det med dig? Blev så orolig plötsligt, var tvungen att ringa!
Per, jag mår inget vidare alls nu
Jag kommer! Klarar du att öppna dörren?
Det är ändå alltid olåst nuförtiden, Per.
Kerstin lät telefonen halka ur handen. Orkade knappt röra sig.
Äsch, låt den ligga, tänkte hon.
Framför ögonen spelades ungdomen upp som en film: Där är hon som förstaårselev på Handelshögskolan, två tjusiga militärkadetter bredvid sig varför de nu håller ballonger i famnen?
Så märkligt tänkte hon då så vuxna män med ballonger!
Ah, förstås! Det är den sjätte juni! Nationaldagen, tivolitåg, folkfest! Och hon själv med två ballonger mellan Per och Arne.
Hon valde Arne på den tiden. Han var käckare och modigare, medan Per var tystlåten och blyg.
Senemera skingrades de av livet; hon och Arne hamnade i Boden, Per fick tjänst i Tyskland.
Åter sågs de först när de alla gått i pension, hemma i lilla Sundsvall. Per förblev ogift och barnlös hela livet.
Varje gång folk frågade varför skämtade han bara bort det:
Ingen tur i kärlek då får man börja spela på Triss istället!
Kerstin hörde nu främmande röster någonstans långt bort. Hon öppnade ögonen och såg Per, tillsammans med någon från ambulansen.
Det ordnar sig, hon mår snart bättre, sa ambulanssjuksköterskan. Är ni hennes man?
Ja, visst!
Sköterskan gav Per instruktioner.
Per höll Kerstin i handen tills hennes andning lättade och blicken klarnade.
Tack Per! Nu känns det så mycket bättre!
Så bra! Här, lite te med citron!
Och Per gick inte hem. Han stökade i köket, lagade mat och pysslade. Fast Kerstin redan mådde mycket bättre vågade han inte lämna henne.
Vet du Kerstin, jag har faktiskt bara älskat dig hela mitt liv. Därför blev det aldrig någon annan.
Men Per då jag och Arne hade det riktigt bra. Jag respekterade honom, han älskade mig. Du sa aldrig något förr. Jag visste inte. Fast nu det är så långt borta, år som aldrig återvänder.
Men titta här, vi kan väl få vara lyckliga tillsammans den tid vi har kvar! Så länge vi får!
Kerstin lutade huvudet mot Pers axel, tog hans hand och skrattade, lycklig som ett barn.
En vecka senare ringde Malin äntligen upp.
Mamma, du ringde visst härom veckan? Jag har haft så mycket, det for bara iväg.
Jo, det är lugnt nu. Tänkte så du inte får en chock: jag ska gifta mig!
I andra änden hördes bara Malins andetag hon smällde med läpparna, letade ord.
Mamma… nu är du väl ändå galen? Kyrkogården väntar redan på dig och du tänker gifta dig? Och vem är den överlycklige då?
Kerstin knep ihop ögonen och tårarna kom, men med lugn röst klämde hon ur sig:
Det är faktiskt min ensak!
Och sen la hon på.
Sedan vände hon sig till Per:
Nu kommer de snart, allihop! Dags att förbereda sig på förhör!
Vi reder oss, vi har varit med förr! skrattade Per.
På kvällen stod mycket riktigt hela bunten på trappan: Erik, Irmelin och Malin!
Ja men morsan, ska vi få träffa din Casanova nu eller? Erik himlade med ögonen.
Ni känner ju mig redan, sa Per när han steg ut i hallen. Jag har älskat Kerstin sedan unga dagar. När jag såg henne så skruttig förra veckan, tänkte jag att nu får det vara nog. Jag friade hon sa ja.
Men hallå där, gubbstrutt, har du tappat greppet fullständigt? Kärlek vid sjuttio? ylade Irmelin.
Vad är det för fel på sjuttio? undrade Per lugnt. Vi är ju nästan unga än, och er mamma är ju fortfarande ett kap!
Men ärligt nu, ni vill väl bara komma åt mammas lägenhet? fräste Malin misstänksamt, som den jurist hon var.
Snälla nån, ni har ju era egna hem! Vad ska jag med era kvadrat till? svarade Per. Men snälla, sluta hacka på mamma! Det är fruktansvärt att höra på!
Och du då, gubbe på dekis! Vem har bett om dina åsikter? Erik spände upp sig som en ilsken tupp.
Per rörde inte en min. Han stegade fram, rak i ryggen och såg Erik rätt i ögonen:
Jag är er mammas man, vare sig ni gillar det eller inte!
Och vi är hennes barn! tjöt Irmelin.
Just det! Och imorgon skickar vi henne till servicehuset eller dårhuset! ylade Malin i kapp.
Jaja, nu går vi, sa Per. Kom nu, Kerstin, vi sticker!
De gick hand i hand genom porten, utan en blick bakåt, helt obekymrade om vad folk skulle säga. De var lyckliga och fria! En ensam gatlykta lyste dem vänligt på vägen.
Barnen stod kvar och glodde efter dem. Hur tusan kan man vara kär när man är över sjuttio?