SISTA KÄRLEKEN
Ingela, jag har inga pengar kvar! Det sista gav jag till Linnea igår! Du vet ju, hon har ju två barn!
Uppgiven lade Anna Forsberg på luren. Det hennes dotter just sagt ville hon inte ens minnas.
Varför blev det så här? Vi uppfostrade tre barn tillsammans, alltid gjort allt för dem. Alla har utbildat sig, har bra jobb. Men lugn och hjälp på ålderns höst det blev det inte.
Varför lämnade du mig så tidigt, Valter? Allt var lättare när du fanns tänkte Anna tyst för sig, och vände sig inåt mot sin avlidne make.
En obehaglig smärta tryckte till i bröstet, handen fann vant tabletterna på bordet. Bara en eller två kapslar kvar Om det blir värre, har jag inget kvar. Och apoteket måste jag till.
Anna försökte resa sig, men sjönk genast tillbaka i fåtöljen huvudet snurrade alldeles för mycket.
Det ordnar sig, tabletten tar snart bort det värsta.
Men tiden gick. Och bättre blev det inte.
Anna slog numret till yngsta dottern:
Linnea det hann hon bara säga.
Mamma, jag är på möte, ringer dig senare!
Anna prövade sonen:
Marcus, jag mår inget vidare. Tabletterna är slut Kan du efter jobbet
Mamma, jag är ingen doktor, och det är inte du heller! Ring ambulans, vänta inte!
Anna suckade tungt. Han hade ju rätt, sonen. Om det fortfarande känns så här om en halvtimme, måste jag ringa ambulansen.
Försiktigt lutade hon sig tillbaka och slöt ögonen. För att slappna av försökte hon räkna långsamt till hundra.
Så, från fjärran, hörde hon en signal telefonen.
Hallå fick hon fram, med tung tunga.
Anna, hej! Det är Peter. Hur har du det? Kände mig orolig, ville ringa dig!
Peter jag mår inte så bra.
Jag kommer nu! Kan du öppna dörren?
Peter, den är alltid öppen numera
Anna lät telefonen falla. Orkade inte mer.
Låt det vara så, tänkte hon.
Inför hennes ögon rullade minnen förbi, som en gammal film: där var hon, ung student på Handelshögskolan. Två stiliga kadetter från militären, varför hade de ballonger i händerna?
Så tokigt, tänkte Anna då, så stora grabbar med ballonger!
Jo, det var ju 6 juni! Nationaldag, fest i stan! Och där var hon, med två ballonger mitt emellan Peter och Valter.
Hon valde Valter. Han var bestämdare, mer självsäker än Peter, som alltid varit något tillbakadragen.
Livets vägar skilde dem åt. Anna och Valter flyttade för tjänstgöring till Skövde, Peter blev utplacerad i Tyskland.
Sen möttes de alla igen hemma i Uppsala, när männen gick i pension. Peter fortfarande ensam, aldrig gift, inga barn.
Folk frågade honom varför det blivit så
Han bara skrattade bort det:
Ingen tur i kärlek, kanske borde jag börja spela kort istället!
Anna hörde röster, någon pratade. Med ansträngning öppnade hon ögonen:
Peter!
Och där stod ambulanspersonalen bredvid honom.
Det blir nog bättre snart. Är ni make till henne?
Ja, ja!
Läkaren gav Peter några instruktioner.
Peter satt kvar tätt intill Anna, höll stilla hennes hand tills hon till sist mådde lite bättre.
Tack Peter! Nu känns det redan lättare.
Skönt! Här får du en kopp te med citron.
Peter stannade kvar, fixade något i köket, pysslade om Anna och ville därför inte lämna henne ensam även om hon mådde bättre.
Vet du Anna jag har alltid älskat dig. Därför gifte jag mig aldrig.
Åh Peter, jag och Valter hade ett gott liv tillsammans. Han älskade mig, jag respekterade honom. Du sa aldrig något då vi var unga. Jag visste inte riktigt hur du kände. Men nu, allt är förbi; åren går, de kommer inte tillbaka.
Anna, låt oss vara lyckliga tillsammans nu, resten av livet, så långt Gud vill ge oss tid!
Anna la huvudet mot Peters axel, tog hans hand.
Ja, låt oss! sa hon och skrattade lyckligt.
En vecka senare ringde Linnea:
Mamma, du ringde, jag hade så mycket så det föll bort
Det är lugnt, det är redan över. Men eftersom du ändå ringer, ska jag inte göra någon överraskning av det: jag ska gifta mig!
Det blev tyst i luren, Linnea drog in luft, smackade nervöst.
Mamma, är allt som det ska? Du är väl ändå till åren nu, och nu ska du gifta dig?! Med vem då?
Tårarna kom i ögonen, men Anna svarade lugnt:
Det angår bara mig.
Sen la hon på.
Hon vände sig mot Peter.
Nå, i kväll lär nog alla tre dyka upp! Vi får rusta oss för storm!
Vi klarar oss, Anna! skrattade Peter.
På kvällen stod de där: Marcus, Ingela och Linnea.
Ja nu, mamma, visa oss din Casanova! skämtade Marcus.
Men ni känner väl mig, sa Peter, steg fram ur vardagsrummet.
Jag har älskat Anna sen vi var unga, och när jag såg henne så dålig förra veckan insåg jag att jag inte kunde mista henne. Jag friade, och Anna sa ja.
Hörru du, är du inte lite för gammal för sånt där? spydde Ingela ur sig.
För gammal? svarade Peter lugnt. Vi har nyss fyllt sjuttio. Vi har mycket liv kvar, och er mamma är fortfarande en skönhet!
Du är väl här för lägenheten, va? sa Linnea, med advokatens vassa ton.
Skärp er nu, min lägenhet har ni inget med att göra ni har ju alla egna hem!
I den lägenheten har vi ändå vår andel kvar! fortsatte Linnea.
Lugna er, jag behöver inget! Jag har alltid någonstans att bo! svarade Peter. Men nu får ni sluta vara så hårda mot er mamma.
Vem är du, gubbe, som har mage att yttra dig här?! morrade Marcus, gick fram som en tjurig tupp.
Men Peter satt lugnt kvar, rätade bara på sig och såg Marcus rakt i ögonen.
Jag är er mammas man, vare sig ni vill eller inte!
Men vi är hennes barn! skrek Ingela.
Ja! Och imorgon sätter vi henne på äldreboende eller i psyket! höll Linnea med.
Inga sådana dumheter! Packa ihop Anna, vi går!
Tillsammans gick Anna och Peter ut, hand i hand. De såg inte tillbaka. Vad andra tyckte spelade ingen roll de hade funnit glädje och frihet tillsammans. En ensam gatlykta lyste deras väg.
Barnen stod kvar med frågan ekande inom sig: Hur kan kärlek finnas vid sjuttio?
Livets viktigaste insikt är att lycka och kärlek aldrig har någon ålder. Vågar man släppa taget om stolthet och förutfattade meningar kan man finna värme och glädje, även sent i livet.
