Simon har just anlänt till den lilla byn för att hälsa på sin moster, mammas storasyster. Hans mamma hann innan sin bortgång be honom hålla ett extra öga på moster, nu när hon blivit äldre.
Moster Gunhild är liten och mycket ålderstigen. Det är inte första gången Simon försöker övertala henne att flytta till honom i Göteborg. Han berättar att det finns ett eget rum till henne, en trygg gård utanför huset där andra äldre damer också vistas, och att hon skulle få det både roligare och tryggare. Men Gunhild vill till varje pris stanna kvar i sitt älskade hus.
Därför får Simon ta fem obetalda dagar från sitt jobb var tredje månad och åka upp till Gunhild i Dalarna. Två dagar går åt till resan, resterande tre hjälper han till med allt möjligt i hushållet. Som tur är är Simon chef över sin avdelning och kan unna sig sådana små semestrar. Dessutom är VD:n på firman även hans barndomsvän, vilket underlättar.
Men den här våren gick det inte att komma iväg i mars som brukligt; det blev först i slutet av april på grund av alla arbetsuppgifter som hopade sig. Moster Gunhild har blivit märkbart svagare efter vintern, och grannfrun, Gerd, berättar lågmält att ambulansen varit där två gånger.
Men varför sa du inget till mig? Jag har ringt, och varje gång svarade du att allt var bra!
Gunhild tvingade mig lova att inget säga. När jag dör, då får du ringa honom, sa hon.
Simon går till ICA för att köpa socker och salt åt Gunhild, som hon bad om, men också ris, konserver, mjölk och andra nödvändigheter. När han kommer hem ser han en schäfervalp sitta utanför bron, knappt fem månader gammal.
Valpen har stort huvud och lång nos lite ovanlig typ.
Moster, varifrån kommer den här valpen?
Han dök bara upp. En dag för knappt en månad sen satt han huttrande innanför grinden. Stackarn var så mager. Jag tog in honom för att få lite sällskap.
Simon klappar valpen på huvudet och den lägger tillitsfullt nosen mot hans knä. Simon har alltid älskat hundar som barn drömde han om en egen vän, men föräldrarna ville inte. Nu för tiden funkar det inte heller. Hans fru Linnea tog hem en katt för några år sen, men den försvann efter tre år. De har inga barn, Linnea kan inte få några, och de har förlikat sig med det njuter av livet och reser mycket tillsammans.
Vad heter din räddade vän då?
Ture. Det hette min gamla katt också.
Simon skrattar:
Är det inte märkligt att ge en hund ett kattnamn?
Spelar roll, han lystrar ju!
Under Simons vistelse överger inte Ture hans sida en sekund. När det är dags att åka hem ber Simon moster Gunhild att lova ringa honom så fort hon mår sämre eller behöver mediciner inga fler hemligheter.
Jag vill inte vara till besvär för dig, du måste slita nog ändå på jobbet och åka hit stup i kvarten. Men nog är det inte länge kvar för mig nu, Simon.
Så kan du inte säga, Gunhild. Vi behöver dig, du är ingen börda.
Simon, kan jag be om en sak till? Om det händer mig nåt lämna inte Ture, han har också ett hjärta.
Såklart, jag ska hitta ett bra hem åt honom.
Nej, snälla. Ta honom till dig själv. Jag tror det finns en mening med att han dök upp här.
Då trycker sig hunden mot Simons knän igen och möter hans blick djupt och varmt.
Okej moster, om det verkligen behövs, så tar jag hem Ture.
En månad senare går Gunhild bort. Simon ordnar med begravningen, håller minnesstund tillsammans med grannarna och går till kyrkogården med Ture för att ta farväl.
Dags att åka. Simon har med sig både koppel och munkorg, och på stationen köper han biljetter till tågkupén för djurägare. När de går in i kupén morrar Ture plötsligt åt en man vid fönstret.
Mannen vänder sig om och utbrister:
Har ni blivit tokiga? Ska man dela kupé med en varg nu också!
Vad pratar du om, det är min hund Ture.
Ture? Det där är ingen hund, det är en varg! Jag har jagat sådana där, känner igen dem!
Ture blottar tänderna och morrar igen.
Ta bort besten, annars gör jag det själv!
Lugna dig, det är en särskild vallhund, inget annat. Vi stör dig inte, bara sitt lugnt.
Jag väntar hellre i korridoren tills jag är framme.
De blir ensamma i kupén. Simon tittar på hunden och viskar:
Ture är du verkligen en varg? Hunden lägger huvudet mot hans knä och viftar på svansen. Jaja, vad du än är, så är du toppen.
Strax sticker konduktören in huvudet:
Du, är det där en varg eller schäfer?
Äsch, han där borta inbillade sig saker. Det är en ovanlig schäfer, han hjälper mig att hitta saker.
Har du papper på det?
Självklart, bara att leta fram
Simon börjar leta i fickorna och säger sen halvt förskräckt:
Ture, jag måste glömt dina papper vid kassan när vi köpte biljetten! Ni vet såna här regler, vi hade inte ens fått köpa biljett annars säger han till konduktören.
Så är det, ja, svarar hon och rycker på axlarna.
Sanningen är att kassören var grannens dotter inget krångel om hunden. Nästa morgon är de framme. Simon tar Ture till veterinären direkt på Sveavägen. Väl inne frågar veterinären direkt:
Jobbar du på cirkus eller?
Nej, hur så?
Det där är ju en varg!
Simon suckar:
Jo, nästan rätt. Ture kommer från byn, det var min mosters önskan att jag skulle ta hand om honom.
Veterinären kommer nära och säger:
Det här är en varghybrid, troligen schäfer och varg. De är ovanligt lojala och trygga djur, ingen fara. Nu ser vi till att allt är i ordning med vaccination och registrering, så blir det inga problem.
Linnea blir lika förtjust i Ture som Simon. Hon badar honom, matar och motionerar honom varje dag. Tio månader går. På jullovet, i kvällningen, går Linnea och Ture i parken tio minuter bort.
Plötsligt spetsar Ture öronen och rusar in bland träden. Linnea ropar febrilt men får inget svar på flera minuter. Just när hon ska ringa Simon ser hon Ture komma tillbaka med ett bylte i käkarna.
Linnea springer emot det är ett spädbarn, levande och hjälplöst. Själv läkare till yrket ringer hon genast ambulans och polis, även om allt verkar under kontroll.
Utryckningen går fortare än väntat. Linnea kan inte följa med på sjukhuset eftersom hon måste ta hem Ture, men hon återvänder dit senare, nu med Simon. De får veta att det är en liten flicka, uppskattningsvis en månad gammal och frisk.
Det följer med en lapp där namnet på flickan står: Wilma. Mamman bönar om att hon ska få ett gott hem. Linnea ber att få hålla Wilma och så fort hon ser henne smälter hennes hjärta.
Simon och Linnea utbyter blickar och Simon förstår direkt. Linnea förklarar för tjänstgörande personal att hon själv är läkare och vill adoptera flickan tillsammans med sin man de ber om att inga andra åtgärder ska vidtas.
Två månader senare flyttar Wilma in hos Simon, Linnea och Ture räddad av en oansenlig, hittehund från Dalarna, precis som Gunhild en gång anade att det var meningen.
