Jag blev föräldralös vid sex års ålder. Min mamma hade redan två döttrar och var på väg att föda den tredje. Jag minns allt – hur mamma skrek, hur grannarna samlats och grät, hur mammas röst till sist tystnade…
Varför ringde de ingen läkare eller förde mamma till sjukhus? Jag har aldrig förstått varför. Var byn för avlägsen? Var vägarna blockerade av snö? Jag vet fortfarande inte, men det måste funnits en anledning. Mamma dog i förlossningen och lämnade efter sig mig, min syster och den nyfödda lillasyster Elsa.
Efter mammas dord var pappa vilse. Vi hade inga släktingar här – alla bodde i väster – så ingen fanns för att hjälpa pappa ta hand om oss. Grannarna rådde pappa att gifta om sig snabbt. Mindre än en vecka efter mammas begravning var han redan förlovad.
Folk föreslog att han skulle fria till byns lärare, en snäll kvinna. Pappa gjorde så och hon sa ja. Uppenbarligen hade han gjort intryck – pappa var ung och stilig. Lång, smal, med mörka ögon som en zigenare. Man kunde gå vilse i dessa ögon.
Den kvällen kom pappa med sin fästmö för att presentera henne.
“Jag har tagit med en ny mamma åt er!”
Jag var så arg. Ett bittert obegripligt sting i mitt barnahjärta sa att något var fel. Hela huset luktade fortfarande mamma. Vi bar klänningar hon sytt och tvättat, och nu kom han med en ny mamma? Nu förstår jag, men då hatade jag dem båda. Jag vet inte vad hon väntade sig, men hon kom in i huset arm i arm med pappa.
De var båda lite berusade och hon sa:
“Kalla mig mamma, så stannar jag.”
Jag viskade till min lillasyster:
“Hon är inte vår mamma. Vår mamma är död. Kalla henne inte så!”
Min syster brast i gråt och jag, den äldsta, steg fram.
“Nej, vi kallar dig inte mamma. Du är inte vår mor. Du är en främling!”
“Oj, så käckt för en så liten flicka! Då stannar jag inte här.”
Lärarinnan gick och pappa skulle följa efter, men hejdade vid dörren. Han stod stilla med sänkt huvud, vände sig sedan till oss, tog oss i famn och brast i gråt. Vi grät tillsammans. Till och med lilla Elsa i vaggan gnydde. Vi grät över mamma, pappa grät över sin älskade hustru, men vår sorg var större. Föräldralösa barns tårar är samma överallt i världen. Saknaden efter en mor är universell på alla språk. Det var första och sista gången jag såg pappa gråta.
Han stannade två veckor till. Han arbetade i skogsindustrin och hans lag skulle åter ut i skogen. Vad kunde han göra? Det fanns inga andra jobb i byn. Han ordnade med en granne som skulle laga mat mot betalning, placerade Elsa hos en annan granne och åkte till skogen.
Vi var ensamma. Grannen kom, lagade mat, värmde ugnen och gick. Hon hade egna bekymmer. Vi satt ensamma hela dagarna – hungriga, kalla och rädda. Byn började fundera på en lösning. De behövde en speciell kvinna som kunde ta oss som sina egna. Var kunde de hitta en sådan?
Under diskussioner hörde de talas om en kusin till en bybo som kände en ung kvinna. Hennes make hade lämnat henne för att hon inte kunde få barn. Kanske hade hon fött ett barn som dog – ingen visste säkert. Slutligen skrev de ett brev och via moster Majlis kallade de hit henne.
Pappa var fortfarande i skogen när Majlis kom en morgon. Hon kom så tyst att vi inte hörde henne. Jag vaknade av steg i huset. Någon gick där – precis som mamma – och lukten av pannkakor spred sig!
Min syster och jag kikade nyfiket. Majlis arbetade lugnt: diskade, städade. Till slut hörde hon att vi var vakna.
“Nå, mina små guldlockar, dags att äta!”
Vi undrade varför hon kallade oss så. Vi var blonda med blå ögon, precis som mamma.
Vi tog mod till oss och kom ut.
“Sätt er!”
Vi tvekade inte. Åt oss mätta på pannkakor och började känna tillit till denna kvinna.
“Kalla mig moster Majlis.”
Sedan badade Majlis oss båda, tvättade allt och gick. Nästa dag kom hon tillbaka. Huset förvandlades under hennes händer. Rent och städat som när mamma levde. Tre veckor gick med pappa i skogen. Majlis skötte oss så gott hon kunde, men lät oss inte fästa oss för mycket. Särskilt min syster drogs till henne – hon var bara tre. Jag var mer misstänksam. Majlis var sträv, lite avvaktande. Vår mamma var gladlynt, sjöng och dansade, kallade pappa “Emil”.
“Vad händer när er pappa kommer hem? Hur är han er pappa?”
Jag började naivt berömma pappa nästan till överdrift:
“Han är fantastisk! Snäll! När han dricker somnar han direkt!”
Majlis blev genast orolig:
“Han dricker ofta?”
“Jaa!” sa lillasystern, och jag gav henne en spark under bordet och sa:
“Nej då, bara på högtider!”
Majlis gick lugnad den kvällen, och pappa kom hem samma natt. Han såg sig om:
“Jag trodde ni levde i elände, men här lever ni som prinsessor.”
Vi berättade allt. Han tänkte efter och sa:
“Då går jag och träffar den nya husmodern. Hur ser hon ut?”
“Hon är vacker”, sa lillasystern, “hon bakar pannkakor och berättar sagor.”
Jag kan inte låta bli att le när jag tänker tillbaka. Man kunde knappast kalla Majlis för vacker. Hon var smal, liten och ganska färglös – men vad förstår barn om verklig skönhet?
Pappa skrattade, klädde sig och gick till moster som bodde nära.
Nästa dag kom han med Majlis. Han gått tidigt för att hämta henne, och Majlis kom in försiktigt, som om hon var rädd.
Jag viskade till lillasystern:
“Låt oss kalla henne mamma – hon är snäll!”
Och vi ropade i mun på varandra:
“Mamma! Mamma är här!”
Pappa och Majlis hämtade Elsa tillsammans. För henne blev Majlis en riktig mor. Hon vårdade Elsa som en skatt. Elsa mindes inte sin riktiga mamma. Inte lillasystern heller – bara jag, hela livet, precis som pappa. En gång såg jag pappa titta på mammas foto och viska:
“Varför lämnade du oss så tidigt? Du tog all glädje med dig.”
Jag bodde inte länge hos pappa och styvmor. Från fjärde klass gick jag i internat – det fanns ingen högstadieskola i byn. Efter sjunde klass började jag på yrkesskola. Jag längtade alltid bort – men varför? Majlis sårade mig aldrig, skyddade mig som sin egen dotter, men jag höll alltid avstånd. Var jag otacksam?Jag blev barnmorska till slut, inte av slumpen, utan för att kanske en dag kunna rädda en annan mamma från det öde min egen aldrig kunde undfly.
