Anna Margareta Söderström hade arbetat på caféet Vid Bron i sex år.
Hon kände alla stamgäster deras vanligaste beställningar och önskningar.
Men just denna onsdagseftermiddag kom en man hon aldrig sett förut in en äldre herre i sliten yllekappa och med en liten tygväska över axeln.
Han valde ett bord i hörnet, satte sig långsamt ner och öppnade sin plånbok.
Anna Margareta betraktade honom.
Han tömde ut en handfull mynt och började räkna dem med darrande fingrar.
Hjärtat snörptes ihop inom Anna Margareta.
När hon gick för att ta hans beställning sade han lågt:
Jag tar bara kaffe. Mer har jag inte råd till.
Anna Margareta nickade och gick därifrån, men inom henne brast någonting.
En människa i hans ålder borde inte behöva välja mellan värdighet och hunger.
Vid kassan tog hon diskret fram sin egen plånbok och betalade för en varm lunch åt honom en skål soppa och en smörgås.
När hon ställde maten framför honom såg mannen förvånat upp.
Jag beställde inte detta.
Det är från huset, sade hon mjukt.
Hans ögon fylldes av tårar.
Tack Du påminner mig om någon jag en gång kände.
Han åt långsamt, smakade på varje tugga.
Innan han gick stannade han vid disken.
Anna Margareta skrev caféets nummer på kvittot om han någonsin skulle behöva hjälp.
Idag räddade du mig, viskade han.
Hon log. Det kändes självklart.
Ungefär två timmar senare plingade det skarpt i dörrklockan.
Denna gång steg två poliser in.
Kan du vara snäll och se om du känner igen den här mannen?
De visade ett foto.
Det var han.
Anna Margareta blev iskall.
Har det hänt något? Är han okej?
Poliserna såg på varandra.
Vi fann honom vid älven, sa den ena tyst.
Han gick bort alldeles nyligen.
Anna Margareta höll handen för munnen.
Nej han var ju precis här.
Polisen nickade.
I hans ficka hittade vi ditt kvitto, med caféets namn och telefonnummer.
Det verkar som om du var den sista han pratade med.
Han räckte fram en hopvikt lapp.
Anna Margaretas händer skakade medan hon vecklade upp den.
Med sirlig handstil stod det:
Till den vänliga servitrisen:
Tack för att du behandlade mig som en människa idag.
Du gav mig värme när jag nästan hade frusit till is.
Nu kan jag lämna världen i ro.
Anna Margareta började gråta.
Inte av skuld
utan för att ibland är den minsta vänlighet
det sista ljuset i någons liv.
Poliserna stod tysta.
Till slut sade den ena:
Han hade inga anhöriga.
Tur att han mötte just dig idag.
Anna Margareta höll lappen tryckt mot sitt bröst.
Sedan den dagen betalade hon varje pass för en lunch åt en främling.
Inte av medlidande
utan av kärlek till en man hon bara kände en timme…
…och som förändrade henne för alltid.
