När Sigvard förlorade sin syster, åkte han till byn för att ordna begravningen. Hans fru, Barbro, stannade hemma hälsan satte stopp för begravningsresor. Barbro visste att maken skulle återvända samma dag, så hon förberedde allt i förväg: potatismos och pannbiff låg redan på tallrikarna. Sigvard klev in i köket.
Lagom till middagen, sa Barbro och försökte låta munter.
Sigvard teg och stirrade märkligt på henne.
Vad är det? undrade Barbro.
Jag kom inte ensam, sa Sigvard plötsligt.
Inte ensam? Med vem då? frågade Barbro förvånat.
Barbro Elisabet tyckte att nu har det nog blivit ålderdom på riktigt. Hon låg numera ofta och stirrade i taket och tänkte på sitt långa liv, särskilt de senaste tre åren.
Då fanns ju Sigvard fortfarande. Fyllt hela sextiotvå. Systern ute på landet hade gått bort ensam var hon, och Sigvard tog hand om allt. Men när han kom tillbaka
Med sig hade han en smal liten flicka framför sig:
Barbro, det här är min systers barnbarn. Hon heter Linnea.
Barbro granskade Linnea med bister blick, gav sedan Sigvard en mörk liten grimas, men sa ändå:
Kom in, Linnea! Jag dukar fram.
Barbro visste ju att maken skulle komma hem och hade förstås haft grytor på spisen i god tid. Hon laddade tallrikarna med potatismos och köttbullar.
Sitt och ät, Linnea! sa hon så vänligt hon kunde.
Flickan åt tystlåtet medan Barbro vinkade till sig Sigvard och drog med sig honom in i sovrummet.
Vad handlar det här om, Sigvard? viskade hon med en lätt stängd dörr mellan sig och flickan.
Barbro, kan inte Linnea bo hos oss ett tag? Hon har ingen kvar.
Och din systerdotter då?
Hon dök inte ens upp på begravningen. Min syster har varit Linneas enda sedan hon var tre, sa Sigvard och suckade. Nu har hon ingen alls.
Sigvard, vi är pensionärer, bägge två vi är ju knappast några ungdomar, gnolade Barbro.
Hur gammal är hon?
Tolv.
Det blir minst åtta år till av uppfostran.
Vi får ju lite barnbidrag för henne. Och huset efter syrran säljer vi om ett halvår. Visserligen litet och på glesbygden, men vi har sparat själva också. Anna och Bertil hjälper oss om det behövs de är ändå våra barn.
De har redan fullt sjå med eget. Deras barn rusar runt i alla möjliga skolor och snart vill de väl gifta sig. Våra barnbarn, även om de bor långt borta. Vi tänkte ju hjälpa dem.
Men Barbro, Linnea är ju min systersonsdotter ändå.
Jojo men inte direkt släkt, svarade Barbro trött. Nåja, nu går vi maten kallnar!
När de kom tillbaka in i köket tittade Linnea oroligt på dem, som om hon förstod vad som sades. Hon reste sig:
Snälla farmor Barbro, snälla släng inte ut mig! Jag har bara er kvar. Jag kan hjälpa till hemma!
Ja, men bo kvar då, lilla du.
Ett år gick och så en dag försvann Sigvard för gott. Barnen kom för att säga adjö och stannade för en fika. Linnea gick till grannarna, för hon visste när vuxna skulle prata allvar.
Mamma, varför har du kvar den där flickan? frågade dottern.
Det är Sigvards släkt. Och hon har ingenstans att ta vägen, svarade Barbro genom tårarna.
Hon kan väl bo på något barnhem. Du är för gammal för det här, mamma.
Jag är ju helt ensam kvar. Och ni hälsar alltmer sällan. Det är ändå skönt att ha någon i närheten, snyftade Barbro.
Låt henne bo här, Anna, sa Bertil och lade handen på systerns axel. Det blir för tungt annars.
Efter ett par dagar for barnen hem igen de hade ju egna barn, dubbla kullar, och chauffera hit och dit till träningen.
Så var Barbro kvar, bara med sin oäkta släkting. Linnea, då tretton, hjälpte i allt och var som en solstråle även när Barbro mådde som sämst.
Snart blev Barbros hälsa ännu sämre. Anna och Bertil dök upp igen.
Jag är risig, knappt gåendes. Tur är Linnea här, sa Barbro nästa dag. Jag vill skriva över lägenheten på henne.
Vad säger du, mamma! Du har sex barnbarn! Min Elsa är fjorton, Bertils Sofia femton. Snart vill de flytta hemifrån.
De vill ändå inte ta hand om sin gamla mormor, muttrade Barbro.
Men nu är det ju sommarlov, sa dottern kvickt. Jag ringer, så får de bo hos dig hela sommaren.
Tre dagar senare anlände barnbarnen och föräldrarna drog hemåt. Linnea blev plötsligt utfryst tur att grannarna var så snälla som alltid.
Sofia och Elsa var överlyckliga över friheten och att mor och far hade åkt. Första natten sprang de på stan tills det blev mörkt. När de kom hem låg mormor och ropade på hjälp till toaletten. Flickorna rynkade på näsan detta hade de inte skrivit upp på sitt sommarschema. Men det fanns inga alternativ.
På natten bad mormor om vatten flera gånger, tills Sofia irra upp och fixade saken. När Barbro behövde hjälp till toa igen började systrarna bråka om vems tur det var.
Nästa morgon behövde mormor mat helst vällagad, men hon masade sig ut och satte sig till bords ändå.
Efter två dagar blev flickornas humör sämre och sämre. När mormor till slut bad om hjälp vid duschen, brast tålamodet. De ringde hem och nästa dag åkte de.
Barbro var åter ensam med sin oäkta släkting. Hon orkade knappt ur sängen.
Så gick ännu ett år.
Nu var hela hushållet Linneas ansvar femton år och redan en fullfjädrad hushållsföreståndare. Hon gick i nionde klass, var ordentlig med läxor, skötte städning och tog hand om Barbro. Barbros tankar gick ofta så här:
Tänk, hon är inte ens mitt kött och blod, men lämnar mig inte. Fast vart skulle hon gå? Om tre år, kanske fem Jag borde skriva över lägenheten på henne. Jag tror barnen förstår.
Barbro kravlade sig ur sängen, tog fram mobilen en sådan där modern sak som Sigvard gett henne när han fyllde sextio. Hon letade reda på en notarie och ringde.
Nästa dag kom notarie Johansson och fixade allt by the book.
Barbro ringde direkt Anna och Bertil för att meddela vad som blivit bestämt. Inom ett dygn stod de i hallen. En trerummare på andra våningen, mitt i trendiga Vasastan.
Mamma, är du säker på detta? Ska vi inte ta hem dig? Du får bo hos oss varannan månad, och så säljer vi din lägenhet, föreslog Anna.
Och Linnea då?
Vi ordnar barnhem för henne. Dina riktiga barnbarn kan ta hand om dig.
Ja, det vet jag redan hur det skulle vara. Jag är tryggare med Linnea. Och jag orkar inte flänga varje månad.
Tja, Anna, kanske är det lika bra. Huvudsaken är ju att mamma har det bra, sa Bertil.
Vill mamma överlåta lägenheten så får det bli så.
Barnen sov över några nätter och åkte sedan. Linnea smög genast hem från grannarna.
Farmor Barbro, varför var Anna och Bertil här?
De hälsade bara på, log Barbro. Sätt dig så ska jag berätta något.
Du är mystisk, farmor.
Ge mig mappen där på byrån, lilla vän.
Linnea gav henne mappen och satte sig bredvid.
Jag har skrivit över lägenheten på dig. Alla papper är här.
Farmor, varför? Jag är ju inte ens släkt.
Åh lilla hjärtat, du är viktigast av alla för mig bara lämna mig inte!
Vad säger du! Jag har ingen närmare än dig, farmor!
