Den senaste ringningen
Anders steg ut från kontoret. Det låga, grå himlavalvet hängde tungt över staden, som om det ville pressa ner allt till marken. Endast korsen på de gyllene kupolerna från Sankt Nikolai kyrka reste sig orubbligt genom den disiga dimman.
En fin, kall regn tickade mot hans ansikte när han gick mot bilen. I Volvon låg en svag doft av luftrenare. Anders lade händerna på ratten och satt stilla en stund, glad över att han hunnit hämta bilen från verkstan under lunchen. Nu behövde han inte stå och väta i regnet, vänta på bussen och trängas på vägen hem.
Han vred om tändningsnyckeln, och salongen fylldes av en irriterande poplåt. Anders sänkte volymen. “Hemåt!” befallde han sig själv och svängde ut på allén. Fingrarna trummade mot ratten i takt med den enkla melodin.
Fredag. Och på fredagar träffade han och hans vänner upp på klubben, släppte loss efter arbetsveckan. Vad annars skulle unga, fria människor göra, utan familj, barn eller andra förpliktelser?
Lägenheten mötte honom med tystnad. Redan från hallen såg han den öppna garderoben. Ett obehagligt föranande kändes i bröstet. Han sparkade av sig skorna och gick i strumplästen in i sovrummet, tittade in i garderoben med vissheten om vad han skulle se. Mellan hans skjortor och kavajer hängde tomma galgar, där Elins klänningar och tröjor en gång vilat.
Hon hade gått. På senaste tiden hade de grälat ofta, men de kom alltid över det snabbt. Hon hade ringt honom på jobbet och sagt att hon inte skulle följa med till klubben ikväll. Han blev upptagen, sen hämtade han bilen… “Var hon arg för att jag inte ringde tillbaka? Gör man så här bara för det?” tänkte Anders först. “Nej. Hon har planerat det här. Lämnat garderobsdörrarna öppna så att jag genast skulle känna ensamhetens tyngd, skulden. Enligt manuset borde det ligga ett brev där, med anklagelser och farväl.” – Han såg sig omkring i rummet.
De hade bott tillsammans i ett halvår. Elin passade honom perfekt: söt, rolig, lagom kaxig. Så det var han som inte passade henne. På senare tid hade Elin börjat prata om bröllop, om smekmånad… Han skämtade bort det. Klart. Hon väntade inte längre på att han skulle ta initiativ och bestämde sig för att sätta fart på saker och ting. Tror hon att han kommer att ringa, be henne komma tillbaka…
Anders insåg att det var precis vad han ville göra just nu. Han slog hennes nummer, men telefonen var avstängd. Han slängde den på soffan.
Han tänkte på Elin, hur hon stod på ett ben vid diskhon, balanserade som en trana medan hon skalade potatis… Han ville att hon skulle komma tillbaka, nu genast. Han stapplade ut i köket. I diskhon stod odiskade tallrikar och koppar från frukosten. Bredvid – en tom vinflaska. En rest från någon fest. “Hon drack den alltså, tvivlade, oroade sig.” Det gladde honom lite. Han diskade. Den tomma flaskan tryckte han ner i det redan överfulla soppåsen.
Elin hatade odiskad servis. Alltså hade hon lämnat det med flit, som en läxa. Så att han skulle förstå hur svårt det skulle vara ensam: diska själv, slänga sopor… Skådespelerska! Det var därför han älskade henne. Fast egentligen hade han bara sagt “jag älskar dig” i början av deras förhållande.
Han såg ett lapp på kylskåpet, hårt fastklämt med en magnet. “Jag går. Osäker på om vi borde fortsätta.” Så där, utan förklaringar, anklagelser eller namn.
Och han hade redan tittat på en ring. Väntade bara på lönen för att köpa den och på rätt tillfälle att fria vackert, på knä, framför alla deras vänner.
“Om en tjej går, är det nog för det bästa,” sjöng han, en omdiktad text från en gammal låt.
I kökets tystnad lät sången falsk och sorgsen. “Hon kommer tillbaka. Jag är också stolt. Jag ringer inte. Låt henne lida.” – Anders tog sopkorgen och gick ut med den.
När han kom tillbaka hörde han redan i hallen telefonen ringa, en skärande melodi. Han rusade till soffan utan att ta av sig skorna. Ett okänt nummer. Ska han inte svara? Tänk om det är Elin!
“Ja,” svarade han.
“David, hej.” – Anders hoppades att det var Elin. – “Det är jag, Majken. Jag vågade inte ringa dig förrän nu. Du lovade mig inget… Men jag vet inte vad jag ska göra…” sa en flickröst.
“Vem är detta? Vilken Majken?” – Förvånad märkte Anders inte ens att hon kallade honom för David.
“Minns du mig inte? Då har vi inget att säga.” – Och samtalet bröts.
“Vad i helsike,” svor Anders högt.
Han tittade på de smutsiga skofläckarna på mattan och svor igen. Sedan ringde telefonen på nytt.
“David, jag ville säga…”
“Jag heter inte David. Jag heter Anders. Du har nog fått fel nummer,” förklarade han.
“Du ljög för mig? Varför? Du gav mig ditt nummer själv,” och hon upprepade hans telefonnummer.
“Jag har inte ljugit. Jag har hetat Anders i tjugosex år. Och jag har inte gett dig mitt nummer,” svarade han irriterat.
“Jag skulle inte ha ringt…”
“Nej, lägg inte på. Om du ringde, säg vad du vill.” – Men främlingen lade på igen.
“Jag svarar inte mer.” Han stängde av ljudet, men inte telefonen. Han hoppades fortfarande att Elin skulle ringa och förklara, ställa villkor… Han hann inte tänka klart förrän telefonen vibrerade, retande nervöst.
“Majken! Varför ringer du om du inte säger vad du vill?”
Förlåt…” – Rösten i luren avbröts av en suck, en snyftning eller plaskande vatten. – “Jag vet inte vad jag ska göra. Jag trodde det var något mellan oss… Jag ville säga att det är mitt fel… Du har inte gjort något fel…”
“Vad har jag inte gj”Det var då hon log svagt genom tårarna, och i det ögonblicket visste Anders att han äntligen hade hittat någon som förstod honom på riktigt.”
