Sen uppgörelse
Förstår du verkligen vad du gör? Linneas röst var lugn, nästan utan känsla. Just det där lugnet var skrämmande på sitt sätt. Förstår du vad det innebär för alla oss andra?
Jag stod vid fönstret och tittade ut. Ett tunt höstregn föll över Uppsala, där människor ilade förbi under paraplyerna, utan att möta varandras blickar.
Jag förstår vad det innebär för mig, svarade jag till slut.
För dig. Linnea vägde ordet i munnen. Det är alltid så. Men oss då?
Ni är vuxna.
Mamma, du är sextioen år.
Jag vet hur gammal jag är.
Linnea sjönk ner i den slitna soffan samma gamla soffa som följt med sedan den förra lägenheten, ett eko från mitt förr. Hur ofta hade jag tänkt göra mig av med den? Men det blev aldrig av. Gamla vanor. Och lite sorg. Att slänga soffan kändes som att kasta ut något levande.
Har du tänkt på vad folk kommer säga? frågade Linnea.
Nej, det har jag inte, svarade jag ärligt.
Och det var sant.
***
Allt började i mars, när jag, Gunilla Kristiansson tidigare lärare i svenska och litteratur, nu pensionär som extrajobbar med barnsagostunder på Stadsbiblioteket bestämde mig för att åka till min väninna Gerd i Mariefred över helgen.
Gerd hade bott där i åtta år, efter att ha blivit änka. Hon köpte ett litet rött hus i utkanten, byggde upp en trädgård och berättade ofta hur hon äntligen kunde andas fritt. Jag besökte henne varje sommar, men den här gången kände jag på mig jag måste dit nu. Inte till midsommar. Nu.
Mars i Mariefred var råkall och stillsam. Snö låg kvar i skuggiga sänkor; jorden var svart på höjderna. Kyrktornet speglade en blek himmel. När jag gick genom staden slog det mig att jag inte känt sådan tystnad på länge. Inte tomhet, utan just tystnad. Skillnaden förstod jag först där.
Gerd mötte mig på farstukvisten, iförd träskor och en gammal dunjacka.
Äntligen! Jag har redan värmt köttbullarna.
Vi satt i köket, drack te och Gerd berättade om sina grannar, trädgårdsprojekt, och om planerna på att köpa en get.
En get? Jag höjde ögonbrynen.
Ja, varför inte. Eget mjölk, egen ost. Det verkar inte så svårt enligt vad jag läst.
Gerd, du har väl aldrig ens sett en get på nära håll!
Därför blir det spännande, skrattade hon och slog på mer te. Men du, Gunilla Du ser trött ut. Förlåt, men det är så.
Jag tittade på mina händer. Helt vanliga, åldrande kvinnorshänder, ådriga och en smula nötta.
Allt är okej.
Okej är inget svar. Vad har hänt?
Ingenting. Allt är som vanligt.
Det är just det som är problemet, sade Gerd. När allt är som vanligt.
Jag blev tyst. Ute föll den blå skymningen; en första lyktstolpe tändes längst bort på gatan.
Nästa dag drog Gerd med mig till torget. Inte stormarknaden, utan själva torget, där tant Greta sålde surkål och någon sålde hemstickade vantar. Vid ståndet med torkade kantareller mötte jag Per.
Jag kände knappt igen honom först. Det måste ha gått trettiofem år håret var tunnare, hållningen annorlunda. Men blicken, sättet att stoppa händerna i fickorna det var samma. Jag stannade.
Han stannade också.
Gun? sade han osäkert.
Per.
Det var allt vi fick fram till en början. Sedan smög Gerd iväg mot yllestrumporna, medan vi stod mitt på torget, omgivna av doft av svamp och fuktig jord.
Bor du här nu? frågade jag.
Andra året sedan. Och du?
Besök hos en vän. I Uppsala bor jag.
Jaha.
En tystnad som var uppriktig, inte obekväm. Vi förstod att ingen brådska fanns.
Du har inte förändrats, sade han.
Jo, det har jag.
Något litet, då.
Jag log. Det förvånade mig att le.
***
Per Lundqvist var min gamla kurskamrat från lärarutbildningen. Ingen närmare vän, ingen förälskelse. Vi hade pluggat fem år i samma grupp. Sedan skildes våra vägar han till en stad, jag stannade kvar, gifte mig, fick barn. Gemensamma bekanta hade sagt att han också gift sig och fått dotter. Sedan visste jag inget mer.
Och nu stod han där, vid kantarellerna.
Vi bestämde en fika på kvällen, på ett litet kafé vid Gröna torget. Gerd såg saken utan minsta dramatik.
Gå du. Jag ska ändå se på Allt för Sverige. Och nej, jag planerar inget.
Jag tror dig.
Du tror mig, flinade hon.
Kaféet var nästintill tomt, gula lampor, svartvita bilder av Mariefred från förr på väggarna. Vi tog te och äppelkaka och skrattade åt gamla studiehistorier och lärarämnen som nu kändes oviktiga.
Sen berättade han lugnt:
Min fru dog för tre år sedan.
Jag beklagar, sade jag.
Det har blivit vardag nu man lär sig mest att leva annorlunda.
Jag förstår.
Och du?
Jag tänkte efter. Min man, Mats, lämnade mig för en annan kvinna för nio år sedan. Sade inget särskilt; han bara meddelade att så var det. Jag ältade länge vad som var mitt fel, gick igenom äktenskapet gång på gång i tankarna. Till slut tröttnade jag och började bara leva. Barn, barnbarn, sagostunder på biblioteket, Gerd om sommaren.
Det varierar, sade jag. Och han frågade inget mer. Det var skönt.
***
Jag åkte hem till Uppsala och tänkte att det bara varit en trevlig tillfällighet. Kurskamrater som stött ihop på torget sådant händer.
Men en vecka senare fick jag ett sms från honom, via Gerd: Hej, kom du hem ordentligt?
Jag svarade, och sedan blev det dagliga meddelanden. Först sällan, sedan varje dag. Det var märkligt jag, som alltid låtit telefonen ligga och dottern blivit galen på att jag aldrig svarade snabbt. Plötsligt satt jag och väntade på Pers svar.
Hans meddelanden var enkla. Han berättade om restaureringsjobb av gamla kyrkfönster, visade sin katt liggande vid kakelugnen, skickade bilder av snö mot Mariakyrkans torn.
Efter någon månad noterade Linnea min nya digitala vana.
Mamma, du sitter ju vid mobilen!
Jag läser.
Du har ju alltid sagt att man får fyrkantiga ögon?
Då hade jag fel.
Linnea såg undrande ut men frågade inget mer.
I april skrev Per att han skulle till Uppsala för ett uppdrag.
Jag måste till restaureringsstudion där. Vi kanske kan ses om du vill?
Om du vill. Jag log åt hans artighetsfras.
Du är välkommen.
Vi möttes vid Fyrisån, där Islandsbron leder över vattnet. Det blåste kallt men solen var vårklar. Jag hade på mig min bästa grå kappa, den jag nästan aldrig använder.
Han väntade vid räcket och tittade ner i vattnet. Jag gick fram, han log, samma trygga blick som alltid.
Hej, sade han.
Hej.
Vi promenerade längs ån, pratade om restaurering och bibliotekets barnklubb. Jag berättade hur en pojke på åtta skrev att böcker var fönster, men åt insidan, för där tittade man in. Per stannade.
Det är exakt så.
Visst är det. Han är åtta år, men väldigt klok.
Du är bra med barn, det hörs på dig.
Hur då? Du har ju inte sett mig arbeta.
Men du berättar som om det är viktigt.
Jag såg på honom. Han blickade ut över ån.
Sen tog vi en kaffe. Det var länge sedan jag bara suttit så med någon samtalat, utan brådska, krav eller rapporter. Det var en frihet jag nästan glömt.
Innan vi skildes åt, sade han:
Jag vill gärna komma igen. Om du vill.
Det får du gärna.
***
Linnea förstod i maj. Inte för att jag sagt nåt, utan för att hon ringde en ovanlig tidpunkt då jag inte var hemma. Jag var tankspridd när jag ringde upp.
Var har du varit?
Ute och promenerat.
Själv?
Jag tvekade en sekund, men Linnea lade märke till det.
Nej.
Därefter kom det oundvikliga samtalet. Från varsamt till allvar.
Vem är det? frågade Linnea.
En kurskamrat. Jag nämnde honom, vi stötte på varandra i Mariefred.
Du nämnde att du sprungit på någon bekant.
Just det.
Mamma, du är
Jag vet hur gammal jag är, Linnea.
Tystnaden var lång.
Vad är det här? Bara promenader?
Än så länge. Vi promenerar.
Än så länge, upprepade Linnea.
Jag orkade inte förklara. Vissa saker går inte att klä i ord det låter antingen för allvarligt eller för bagatellartat.
Min son, Erik, reagerade annorlunda. Han bor i Stockholm med sin familj. När jag, mellan raderna, berättade om Per, blev han tyst och frågade:
Han verkar vettig?
Ja.
Toppen.
Sedan inget mer. Jag funderade länge på det. Vilket sätt var bäst Linneas oro eller Eriks enkelhet? Jag visste inte.
***
Sommaren flöt med ny rytm. Per besökte Uppsala, jag åkte tillbaka till Mariefred. Vi gick på marknad, besökte museer och fikade. Han visade mig restaureringsverkstaden ett litet rum med höga fönster och doft av linolja och gammal furu. Gamla träikoner stod längs väggen; vissa mörka, andra försiktigt framtagna.
Är du aldrig rädd att råka förstöra något? frågade jag.
Nej. Tvärtom. Det är en trygghet i att veta att det du håller i var före dig och ska finnas kvar efter dig.
Tror du på något särskilt?
Han funderade.
Jag kan inte sätta ord på det. Men det känns viktigt för dess egen skull, inte för att någon bestämt det.
Jag såg på den ikon han putsade. Ansiktet lyste, lugnt och ljust.
Mats brukade säga att jag slösade bort min tid på sagostunden, sade jag oväntat. Han tyckte att lönen inte var värt det.
Vad tyckte du?
Jag trodde väl honom. Länge. Ända tills pensionen nästan.
Per sa inget. Men hans blick var förstående, och det räckte.
Kvällen tillbringade vi hemma hos honom. Jag kände mig lugnare än på många år. Problem fanns Linnea ringde sällan nu när jag for till Mariefred. Tystnaden blev markerad. Barnbarnet Saga, åtta år gammal, frågade vid ett samtal: Mormor, kommer du hem snart? Hennes röst stack till. Vant svidande.
Men där, i Pers kök, blev smärtan mindre påträngande.
Har du funderat på att flytta? frågade Per.
Jag lyfte på huvudet.
Vart då?
Kanske hit. Eller någon annanstans. Bara någon annanstans.
Han såg ner i sin tekopp.
Föreslår du att
Nej. Jag frågar bara om du nånsin tänkt på det.
Jag tvekade.
Nej. Eller, en gång för länge sedan. Men det kändes omöjligt.
Varför det?
Barnen, barnbarnen. Lägenheten. Även mitt lilla extrajobb. Allt finns här.
Barnen är vuxna.
Det förändrar inte allt.
Han nickade.
Jag förstår. Jag bara undrade.
Hans fråga stannade kvar inom mig.
***
I augusti kom Linnea över. Utan högtidligt skäl bara en lördag, en utpackad väska, hårt sammanpressade läppar.
Vi drack te, Linnea blickade ut genom fönstret. Sedan frågade hon:
Är du allvarlig?
Om vad?
Om honom. Om allt det här.
Jag vet inte, erkände jag.
Mamma. Det känns konstigt, tycker du inte? I vår ålder?
Din ålder eller min?
Vår familjs ålder. Pappa lever ju fortfarande, han
Pappa har bott med en annan kvinna i nio år nu.
Men ni var gifta i trettio år.
Det förändrar faktiskt saker, Linnea.
Hon drog undan tekoppen.
Har du funderat på vad Saga kommer tro? Förstår hon?
Hon är åtta.
Just därför! Hon märker allt.
Hon förstår det vi förklarar för henne.
Och vad ska vi säga?
Jag såg på Linnea. I hennes ansikte fanns mycket av hennes far samma mun, samma mörka bryn. När hon var liten fann jag det rörande. Nu såg jag annat i likheten vad visste jag inte riktigt.
Vi berättar att mormor träffat någon som är snäll. Det räcker.
Och sedan?
Då får vi se.
Får vi se, Linnea ställde sig vid fönstret. Du säger alltid så när du inte vill prata.
Nej, jag säger så när jag faktiskt inte vet hur framtiden blir. Det är ärligt.
Hon teg länge.
Jag är rädd att du ångrar dig.
Jag kan lika gärna ångra det jag inte gör.
Linnea vände sig mot mig.
Det är filosofi. Det hjälper inte mig.
Inte alltid mig heller, svarade jag. Men jag lever med det.
Hon tog kvällståget hem. Vi kramades länge vid dörren. Jag kände värme och spänning. Vi höll oss båda samman, rädda att något skulle gå sönder.
***
September kom med kyla. Jag hade slutat som lärare för sex år sedan men barnklubben höll kvar i tempot. På tisdagar och fredagar kom barn, läste, ritade, satte ihop små pjäser. Ett litet rum med låga bokhyllor och slitna soffkuddar.
Biblioteksföreståndaren, Siv Holmgren sextiofem, stadig som en fura visste om Per. Inte för att jag berättat, men för att hon såg att jag förändrats. Mer fokuserad på mig själv, som hon sa, och det var ingen kritik.
Det är nåt på gång i ditt liv, sa Siv en dag. Bara rakt av.
Det är det faktiskt, höll jag med.
Är det något trevligt?
Jag vet inte än.
Nåväl, svarade Siv. Det viktiga är att något händer. Vi är som två åar du och jag, rinner men vet sällan vart.
Jag skrattade.
I september frågade Per om vi skulle åka till Sigtuna några dagar, på någon utställning med gamla handskrifter. Jag tackade ja. Vi hyrde varsitt rum på ett litet pensionat, besökte museer och spatserade vid Mälaren. En kväll på restaurang sa han plötsligt:
Jag vill att du förstår en sak.
Vad?
Jag pressar dig inte. Om du känner press, så är det inte från mig.
Jag såg på honom.
Jag vet.
Jag vill att du verkligen tror mig. Jag är sextiotre och vill inte ha något särskilt utbyte. Jag är bara glad att du finns.
Jag kunde inte svälja det direkt. Utanför låg mörkt vatten och ljus från andra sidan.
Det är svårt att ta till sig, sade jag.
Varför?
Jag är van vid att det alltid finns krav, villkor, förväntan efter orden.
Här finns inget sådant.
Jag ska försöka lära om.
Han nickade. Vi drack upp vinet under tystnad och promenerade hem. Han höll inte armen om mig, men gick bredvid just rätt.
***
I oktober ringde jag Linnea, och innan hon hann säga något, sa jag:
Jag måste berätta: Per har bett mig överväga att flytta till Mariefred. Jag tänker på det.
Det blev helt tyst.
Menar du allvar?
Ja.
Ni har känt varandra i sju månader.
Åtta.
Mamma! Åtta månader! Förstår du?
Det är just åtta månader.
Det är ingenting! Du vet inget om honom!
Jag vet tillräckligt.
Vad vet du? Att han är trevlig? Mamma, människor förändras!
Linnea
Vad?
Din far förändrades också. Efter trettio år.
Tyst.
Det är inte rättvist, sade hon lågt.
Jag vill vara ärlig, både mot dig och mig själv.
Samma dag ringde Erik.
Ska du verkligen flytta?
Jag funderar.
Bor han vettigt? Är han okej?
Han är precis som folk är mest. Skötsam, arbetsam, fint hus.
Säljer du din lägenhet?
Nej, hyr ut.
Och om du vill hem igen?
Erik.
Jag bara undrar.
Då får vi se. Jag vill inte ta ut misslyckandet i förskott. Får jag försöka?
Paus.
Ja, sa han, men ring ofta.
Jag lovar.
Efter samtalen satt jag länge vid fönstret. Regnet föll under gatlyktan. Sextioett år och för första gången i livet stod jag inför ett beslut som bara var mitt. Inte som följd av svek, inte för att jag blev tvungen utan för att jag själv ville.
Det var en märklig känsla. Nästan ny.
Jag bläddrade i mobilen och skrev till Per: Jag funderar. Ge mig lite mer tid.
Han svarade genast: Ta all tid du behöver.
***
Gerd ringde varje vecka från Mariefred, lagom neutral. Hon sade varken flytta eller stanna, utan berättade om sin get istället.
Vad heter hon? frågade jag.
Greta.
Allvarligt?
Javisst. Hon är värdig, så det passade.
Du är oförutsägbar, Gerd.
Är det bra?
Absolut.
Om du var trettio tror du, du skulle tveka lika mycket?
Vad har det med ålder att göra?
Kanske allt. Vi blir segare med åren. Det är antingen klokhet, eller bara rädsla som gömmer sig.
Du låter som Siv!
Är det en komplimang?
Det är bara sant.
Jag la på och tänkte att Gerd hade rätt. Rädsla som gömmer sig bakom förnuft. Jag brukade vara rädd för att göra fel. Sen blev jag rädd för att inte göra något. Men den här rädslan handlade inte om Per. Den gällde mig själv.
Vad var jag om jag inte var någons fru, någons mamma, någons lärare? Vad återstår när allt det inte längre kommer först?
Sagostunden på biblioteket det var första gången på länge jag valde själv.
Det här nu också.
***
I slutet av oktober ringde min gamla svärmor, Majvor, Mats mamma, åttiotvå och fortfarande kvar i Uppsala. Jag hälsade på ibland, mest av gammal omtanke.
Linnea har berättat, sa Majvor tvärt.
Vad har hon sagt?
Om dina planer. Att du kanske flyttar.
Jag tvekade.
Vad tycker du?
Jag tycker att du förtjänar något bättre, sade hon utan omsvep. Min son uppskattade dig inte, det sa jag aldrig förr men jag säger det nu.
Majvor
Avbryt inte. Vid min ålder pratar man rakt. Flytta, om du vill. Barnbarnen klarar sig, Linnea är rädd att förlora dig men det är inte ditt ansvar att alltid vara där folk förväntar sig.
Jag finns ju där.
Som mormor. Som mamma. Som alltid-nästan. Men som människa?
Jag kunde inte svara.
Nå, sa Majvor, res om du vill. Och ring gärna ibland.
Efteråt stod jag länge vid köksfönstret. Grenarna vajade kala, alla löv borta. Tyst och bart som vinter.
Folk ser på en på olika vis, tänkte jag. Linnea behövde sin mamma nära. Erik såg på mig utifrån trygghet. Siv såg kollegial vänskap. Majvor, oväntat, såg mig som person.
Men Per vad såg han?
Jag var inte säker. Men jag hoppades att han såg mig inte min roll, inte min titel mig själv.
***
I november föll första snön, och ett oväntat samtal kom från Saga.
Barnbarnet ringde på eget initiativ, ovanligt. Annars fick hon alltid luren i slutet på samtalen med Linnea. Nu kom samtalet direkt, från Linneas surfplatta.
Mormor, det är jag.
Saga? Var ringer du ifrån?
Från mammas platta. Mormor ska du flytta?
Jag satte mig ner.
Har du hört de vuxna prata?
Lite. Mamma pratade med morbror Erik. Flyttar du?
Jag vet ännu inte, Saga.
Kommer du och hälsar på oss om du flyttar?
Det lovar jag.
Lovar du verkligen?
Jag lovar.
En stund tystnad.
Mormor, är det fint där?
Ja. Kyrkor, snö på vintern, en å.
Som här?
Lite mindre.
Jaha. Tyst. Mormor?
Ja?
Mamma är rädd att du blir sjuk där och vi inte hinner fram.
Mitt hjärta snörptes till.
Säg till mamma att jag är frisk och planerar att fortsätta vara det.
Hon vet nog. Hon är bara orolig.
Jag vet. Jag är också rädd.
För vad?
Jag funderade.
För mycket. Men det är inget konstigt. Alla är ibland rädda.
Du sa ju att de modiga också är rädda.
Ja. Och du har kommit ihåg det?
Jag minns allt, mormor. Sagas stolthet värmde. Nu måste jag gå, innan mamma märker.
Saga!
Ja?
Jag älskar dig.
Jag älskar dig med. Hejdå.
***
I mitten av november åkte jag till Mariefred inte för en helg, utan en vecka. Tog med kläder för en vecka, bad Siv hålla koll på posten.
Per hämtade mig vid tåget. Han berättade om takrestaurering och jag satt och såg ut över de snöklädda fälten, samma vy som i mars när jag först åkte till Gerd. Allt kändes sluten cirkel.
Veckan gick i tyst harmoni i Pers lilla trähus med knarrande golv. Jag lagade mat, han städade undan. Vi åt frukost i lilla köket vid fönstret medan snön föll vilsamt.
En kväll frågade jag:
Blir det inte trångt för dig att ha någon här efter så många år själv?
Nej, det är bara skönt när man får välja själv.
Hur då?
Jag jobbade på byggen länge, för att försörja familjen. Sen bytte jag bana började restaurera kyrkor när jag var över fyrtio. Folk sa att det var dumt.
Och din fru?
Anna stöttade. Hon stöttade alltid. Hennes närvaro gav lugn.
Saknar du henne?
Ja. Men det betyder inte att jag inte kan gå vidare.
Jag förstår.
Jag tänkte på Mats hur jag mest känt oro, snarare än ro. Jag saknade ofta en bild, inte verkligheten.
Annorlunda, men ändå ja. Jag förstår.
Vi satt tysta, och det kändes bra.
***
På torsdagen, femte dagen, ringde Linnea.
Jag gick ut på bron. Snön låg tjock, himlen klar och stjärnglänsande.
Är du där? frågade Linnea.
Ja.
Hur länge?
Till söndag.
Tystnad.
Mamma, varför gör du det här egentligen? För bekräftelse? För att visa oss något?
Jag tittade mot stjärnorna.
Nej.
Vad då då?
Jag vill leva annorlunda än förr.
Och innan, levde du fel?
Inte fel. Men inte riktigt som jag ville.
Vad saknades?
Jag tänkte. Jag hade allt lägenhet, barn, roligt extrajobb, vänner men ändå något annat. En känsla av att stå vid sidan av mitt eget liv, att allt blev rätt, men att jag själv var utanför.
Mig själv, sade jag.
Vad betyder det?
Exakt det.
Linnea var tyst länge.
Kommer du bli lycklig? frågade hon.
Jag vet inte. Men jag vill försöka.
Okej, sa Linnea. Okej.
Det var ingen välsignelse, men det var ingen krigsförklaring heller.
***
På söndagen när jag packat klart frågade Per:
Har du bestämt dig?
Nästan.
Är det bra eller dåligt?
Det betyder att jag behöver lite mer tid.
Han nickade.
Du är rädd att välja fel.
Ja.
Får jag säga något?
Ja.
Det finns två sorters fel. Sådana du gör och lär av och sådana du aldrig vågade. Det senare är svårare att leva med.
Jag såg på honom.
Du säger det jag också tänker.
Han skrattade. Hans ansikte var vänligt då.
Det råkar bli så.
Jag åkte tillbaka till Uppsala på kvällen. Hemma möttes jag av den trygga tystnaden, doften av hem, gatans ljus. Plockade upp väskan, kokade te, satte mig vid köksbordet.
En bok låg där, uppslagen. Jag läste en rad om ensamhet att det inte är en dom, utan ett faktum man kan förhålla sig till.
Jag stängde boken.
Skrev till Per: Jag kommer i januari. På riktigt. Vi får se.
Han svarade: Jag väntar.
***
December gick i ett märkligt töcken. Biblioteket och barnklubben, besöken hos Majvor allt som vanligt, men ändå var något nytt inombords. Något hade bestämts, men än fanns utmaningar kvar.
Linnea ringde tidigt i december.
Har du ångrat dig?
Nej.
Ska du hyra ut lägenheten?
Ja, mäklaren letar efter hyresgäst.
Okej får jag fråga en sak?
Självklart.
Tror du inte att det ibland bara känns som att nytt är bättre tills det inte är det?
Linnea.
Ja?
Jag är sextioett. Inte arton. Jag vet vad jag gör.
Det skyddar inte mot besvikelser.
Nej, men det minskar risken.
Och om han inte är som du tror?
Det kan hända. Livet är alltid det kan hända. När du gifte dig, visste du allt?
Jag var tjugosju.
Och?
Tystnad.
Okej, sade Linnea till slut. Okej, mamma.
Hjälper du mig packa?
Lång paus.
Ja. Klart jag gör.
***
Nyår firade jag hos Linnea, Saga och svärsonen Anders. Erik kom från Stockholm med familjen. Vollt, varmt och kaotiskt.
Saga kröp tätt intill och viskade om alla detaljer om maten:
Den här salladen gjorde mamma. Den här köpte vi fast mamma sa att hon gjort den.
Du skvallrar, Saga!
Nej, mormor jag bara berättar.
När barnen nästan sov, vuxna småpratade, sa Linnea:
Mamma ska flytta till Mariefred i januari.
Det sades rakt ut, utan värdering.
Anders nickade. Erik såg på mig.
Hur länge? frågade han.
Vi får se.
Erik log.
Saga kikade sömnigt på mig.
Mormor, du åker?
Ja, gumman.
Du lovade ju att komma.
Jag lovar.
Bra, sa Saga och slöt ögonen.
Jag såg på henne och tänkte: Här är livet. Ett sovande barn. Vuxna med vin. Samma gamla soffa. Och någon annanstans en man som skrivit jag väntar.
***
Femtonde januari ringde jag Siv.
Siv, jag slutar efter februari.
Tystnad.
Okej. Ska du flytta?
Ja.
Till honom?
Ja. Och till mig själv.
Det var bra sagt, Gunilla. Vi hittar ersättare, men det blir svårt. Men det ordnar sig.
Tack, Siv.
Lycka till. På riktigt.
På sista klubbdagen fick jag en egenhändigt gjord tavla från barnen. En stor, där en pojke ritat fönster med gardiner och skrivit: Så att man kan titta in.
Jag la den i väskan.
***
Tjugotredje januari kom jag till Mariefred. Per hjälpte mig med väskan, ställde den i det lilla rum han gjort i ordning. En pelargon stod på fönsterbrädet.
Varifrån?
Jag köpte. Tänkte du skulle ha en blomma.
Klokt.
Jag gick fram till fönstret. Trädgården låg snötäckt, lugn och vit. En staket, granngårdens uthus.
Vad tycker du? frågade Per.
Vet inte. Fråga om en månad.
Det gör jag.
Jag vände mig om.
Tack för att du aldrig hetsat mig.
Han log.
Tack för att du kom.
***
Tre månader gick. Jag akklimatiserade mig långsamt. Mariefred var liten, trygg men lite svår för en nykommen. Alla tittade lite. Men Gerd tog med mig till sitt litteraturcafé på Kulturhuset tio personer och böcker blandat.
Jag vet inte om jag klarar det, sade jag.
Äsch, kom och känn efter. Blir det inget, så blir det inget.
Jag kom och trivdes.
Samtalen med Linnea blev gradvis annorlunda. Hon började fråga om Per, klubben, vad jag läste. Det var som om hennes blick vande sig vid ett nytt ljus.
Saga skickade ett riktigt brev ritat två kyrkor och en å, texten: Mormor, vi kommer snart och hälsar på, mamma sa på påsklovet. Och: Greta är en get? Gerd har berättat!
Jag skrev brev tillbaka.
***
I april dök Linnea upp. Ensam, inte med Saga, för ett dygn.
Hon gick in, såg sig omkring på trägolvet, på pelargonen i fönstret, köksbordet.
Per bjöd på kaffe och försvann diskret till verkstaden.
Vi satt i köket.
Här är fint, sade Linnea, nästan överraskat.
Ja.
Litet.
Men tyst.
Saknar du Uppsala?
Ja. Jag saknar er. Och Siv. Och ån.
Ändå?
Ändå.
Linnea snurrade kaffekoppen.
Han är snäll? frågade hon, helt utan ton.
Ja.
Är du lycklig?
Jag funderade.
Kanske inte alltid. Svårt ord. Men jag har det mycket bra.
Linnea nickade.
Okej.
Okej betyder?
Att jag försöker förstå. Jag är rädd, fortfarande.
Jag vet.
Men jag försöker.
Det räcker.
Vi drack kaffe. Hon berättade om Saga, om arbetet, och Anders planerade att byta bil. Samtal som förr.
När hon skulle gå följde jag henne ut.
April, rå luft, blöt jord. Första, ljusgröna löven i björkarna.
Mamma, vid grinden.
Ja?
Jag kommer nog aldrig riktigt förstå.
Jag vet.
Men jag vill att du vet något.
Vadå?
Hon tvekade, såg upp med samma mörka pappablick och sade:
Du har alltid funnits där. Alltid svarat, alltid varit nära.
Jag finns här. Alltid.
Det känns bara annorlunda nu. Avståndet.
Du vänjer dig.
Tror du?
Jag såg linjerna i hennes ansikte, så välbekanta, så kära.
Jag vet det. Du är också stark. Alltid varit.
Inte lika stark som du.
Jo. Precis lika.
Leende. Sedan kramades vi hårt, som alltid.
Och när hon gick, ropade hon från vägen:
Mamma, pelargonen i ditt fönster blommar.
Ja, det gör den.
Det är bra så!
Och så försvann hon bak hörnet.
***
Jag gick in. Per värmde soppa i köket. Jag ställde mig vid fönstret Linnea var redan utom synhåll. En äldre dam släpade sin väska, långsamt men tryggt, längs gatan.
Pelargonen blommade dovt rosa.
Hur gick det? ropade Per bakom ryggen.
Helt okej, svarade jag.
Jag tvekade.
Hon är egentligen fin. Hon är bara rädd.
Förståeligt. Det är nytt för henne också.
Ja.
Jag dukade undan, tog fram tallrikar. Tre månader, och rutiner redan.
Per, tycker du det här är rätt? Att jag gjorde rätt?
Han såg på mig.
Vad tycker du själv?
Jag var tyst.
Det är första gången beslutet är helt mitt, sade jag.
Då är det rätt.
Vi åt lunch. Utanför låg sista snön och vårgrönt bröt fram.
Jag såg ut genom fönstret det här är livet, tänkte jag. Inte lycka som i en saga, inte val som facit. Bara en måltid, ett fönster, en människa mittemot som känns rätt.
Räcker det? Jag vet inte.
Men soppan var varm. Pelargonen blommade. Och i min väska fanns ett vykort från en åttaåring som ritat ett fönster att titta in i.
***
På kvällen ringde Saga.
Mormor, Linnea berättade att hon hälsat på dig.
Det stämmer.
Hur var det?
Vi pratade bra.
Grät hon?
Nej, varför då?
Hon gråter ibland när hon tror jag inte hör. På grund av dig.
Jag slöt ögonen.
Saga.
Vadå?
Säg till mamma att jag kommer snart. Jag lovar.
Okej. Mormor?
Ja?
Är det vår hos er?
Nästan. Lite snö kvar.
Hos oss är det varmt. Konstigt va? Samma Sverige, men olika väder.
Det är rätt vanligt.
Saknar du oss?
Jag blickade ut. Skymningen hade fallit, första stjärnor tändes.
Mycket. Alltid.
Det är bra, sa Saga nöjt. Om man saknar någon, betyder det att man älskar.
Jag fann inget svar.
Hejdå, mormor.
Hejdå, Saga.
Jag la undan mobilen. Per sjöng lågt i köket medan han diskade. Ute skällde en hund.
Pelargonen stod i fönstret, stillsam i mörkret.
Saga har rätt, tänkte jag. Om man saknar, så älskar man. Det kanske gäller tvärtom också. Älskar man, så saknar man ibland. Då har man någon.
Det är väl livet. Inte perfekt, inte ur en bok men min. Med avstånd och närhet, val, misstag och det som blir mina egna beslut.
Jag reste mig och gick ut i köket, för att hjälpa till med disken.
