Sedan jag var en liten flicka sa mina föräldrar till mig att ingen ville ha mig och att jag inte dög till någonting.
Man säger ju att familjemedlemmar står en närmast, särskilt mödrar. De bär ju faktiskt barnet i nio månader, föder det, vakar över det om nätterna och offrar allt för sitt barns skull.
Det stämmer säkert för många, men inte för mig. Jag och min mamma är två helt olika personer. Vi har aldrig talat samma språk. Hon har aldrig stöttat mig, vad jag än tagit mig för. Så fort jag tände till för en idé, släckte hon elden med sitt mörka, nedlåtande sätt.
I mammas ögon var jag en korkad och värdelös unge som aldrig skulle lyckas med någonting. Jag begrep inte varför hon behandlade mig så. Men ändå så fort hon behövde hjälp, kom hon genast till mig. Ja, till mig, dottern som varken kunde eller betydde något. Som tur var hade jag i alla fall min pappa som älskade och stöttade mig.
Så jag bestämde mig för att lämna min hemstad i Småland och flytta till Stockholm för att försöka hitta ett bättre liv och mitt eget lyckliga slut. När mamma fick reda på det bröt hon genast ihophon sa allt möjligt för att hålla mig kvar, ville inte släppa sin egen lönsamma slav. Men jag lät mig inte påverkas av hennes psykiska spel, utan stod på mig och gjorde som jag själv ville.
Och nu står jag här. Jag bor i Stockholm, har en stor fin lägenhet, ett eget företag, två barn och en underbar make. Och mamma sa alltid att jag inte skulle lyckas med något. Men jag kunde! Och den som vågar stänga öronen för andras förakt och lita på sig själv, kan också lyckas!
