Sedan jag var en liten flicka brukade mina föräldrar säga till mig att ingen behövde mig och att jag inte dög till någonting.
Man säger att familjen alltid står en närmast, särskilt mammor. Tänk, de har burit sitt barn i nio månader, fött det, vakat genom många sömnlösa nätter och offrat allt för sitt barns skull.
Så säger man, men för mig var det annorlunda. Min mamma och jag var som två främmande själar i samma hus i Växjö. Vi förstod aldrig varandra, som om vi pratade på olika språk, fast det bara var vi två i köket bland kaffekoppar och smulor på bordet. Hon stödde mig aldrig, inte ens när jag tände på nya idéer de släcktes lika fort som ljus som blåses ut i decembervinden.
I min mammas ögon var jag ett fånigt, klumpigt barn, värdelös till allt och dömd att misslyckas. Jag kunde aldrig förstå varför hon såg på mig så. Men så snart hon behövde något ja då ropade hon mitt namn, Majvor, som om jag var den enda räddningen. Dottern som ingenting dög till, och ändå den första hon vände sig till. Tur nog hade jag i alla fall min pappa som höll om mig när snön föll tyst utanför och dunklet kröp in i rummet.
Till slut bestämde jag mig. Jag skulle lämna vår lilla stad och fara mot Stockholm, där lyckan och framtiden kanske väntade. När mamma fick veta exploderade hennes röst genom hela radhuset, som en stormvind bland barnteckningarna på kylskåpet. Hon sa allt mellan himmel och jord, men hennes största oro verkade vara att förlora sin flitiga slav jag. Men jag lät mig inte bindas vid det gamla, och gick, som genom en dimmig dröm, mot mitt eget liv.
Så nu bor jag här i Stockholm. Jag har en rymlig våning med utsikt över Söder Mälarstrand, ett eget företag, två barn som heter Tyra och Lovisa, och en man som värmer min själ som en sprakande brasa. Och när min mamma sa att jag aldrig skulle kunna då kunde jag ändå! Om man bara lär sig tysta bullret och lita på det lilla som sjunger inom en, så kan man korsa hela världen, även om den är täckt av is och grå morgondis.
