Sedan jag var en liten flicka sa mina föräldrar att ingen behövde mig och att jag inte dög till någonting. Man säger ju att familjemedlemmar är de närmaste vi har, särskilt mammor. Det är ju de som burit oss i nio månader, fött oss, varit uppe hela nätterna och gett allt för sina barns skull. Så är det kanske för många, men inte för mig. Jag och min mamma är helt olika personer och har aldrig hittat någon gemensam grund. Hon har aldrig stöttat mig i någonting; så fort jag blev engagerad i något dödade hon genast min entusiasm med sin negativa inställning. I min mammas ögon var jag ett dumt och odugligt barn som inte kunde – och aldrig skulle kunna – åstadkomma någonting. Jag förstod aldrig varför hon behandlade mig så. Men så fort hon behövde något – då bad hon genast mig om hjälp. Just det, samma dotter som inget kunde och inget var värd. Som tur var hade jag åtminstone min pappas kärlek och stöd. Så jag bestämde mig för att lämna min hemstad och flytta till Stockholm för att söka ett bättre liv och min egen lycka. När mamma fick reda på det fick hon genast ett stort utbrott – hon sa allt möjligt, hennes mål var helt enkelt att behålla sin lönsamma slav. Men jag lät mig inte tryckas ner av hennes psykiska påtryckningar, utan gjorde som jag själv ville. Och här står jag nu. Jag bor i huvudstaden, har en egen stor lägenhet, företag, två barn och en fantastisk make. Min mamma sa att jag aldrig skulle klara något – men det gjorde jag, och alla som vågar tro på sig själva och vågar stänga ute negativa röster kan också lyckas!

Sedan jag var en liten flicka brukade mina föräldrar säga att ingen behövde mig, att jag inte dög till någonting alls.

Man säger ju att familjemedlemmarna står en närmast, särskilt mammor. Det är ju ändå de som burit barnet i nio månader, gått igenom förlossningen, vakat nätter och gett hela sig själva för sitt barns skull.

Så kanske det är, men inte i min verklighet. Mamma och jag var två helt olika varelser, talade aldrig samma språk bokstavligen och bildligt. Aldrig kände jag hennes stöd. Så fort jag fick en idé eller började brinna för något, släckte hon min låga med sitt blöta täcke av misstro.

I mammas ögon var jag bara ett litet dumhuvud, oduglig och hopplös, och skulle förbli så. Jag begrep aldrig varför, men samtidigt direkt hon behövde någon bad hon mig om hjälp. Ja visst, den odugliga dottern. Som tur var fanns pappa där, han älskade mig och gav mig styrka.

Så jag bestämde mig, jag ville lämna lilla Sundsvall och åka till Stockholm för att söka lyckan. Mamma höll på att trilla av stolen när hon fick höra det. Hon skrek, försökte säga vad som helst för att hålla kvar sin inkomstbringande slavdotter. Men jag gav inte efter för hennes spindelväv av skuld och hot. Jag följde min egen väg, fastän benen darrade.

Nu bor jag alltså här i Stockholm. Jag har en lägenhet med högt i tak, mitt eget lilla företag, två barn och en fantastisk man som heter Håkan. Mamma sa alltid att jag inte skulle kunna klara något. Men jag gjorde det, och det kan den som vågar stoppa vadd i öronen och tro på sig själv också göra!

Allt känns lite dimmigt nu. Som om jag flyter mellan isflak och tunnelbanevagnar, där rösterna runt mig låter som viskningar genom snö. Men glädjen finns där, rinnande mjuk som varm choklad genom de kalla drömlandskapen av vinter-Sverige. Och ibland i drömmen hör jag min mammas stämma försvinna bort i vinden, medan norrljusen dansar ovanför mitt huvud och mitt hjärta bultar av en frihet som nästan känns overklig.