Anna-Greta Stenbock vaknade den där lördagsmorgonen med en känsla av fest. Sextio år en rund dag värd en högtid. Hon hade planerat denna dag länge, skrivit gästlistor och tänkt ut sin klädsel. I spegeln reflekterades ansiktet på en kvinna van vid att allt gick enligt hennes plan.
“Mamma, grattis på födelsedagen!” Anders var först i köket med en liten ask i handen. “Det här är från mig och Lovisa.”
Lovisa nickade tyst, stod vid spisen med en kaffekopp i handen. Hon var alltid fåordig på morgnarna, särskilt när det gällde svärmors familjehögtider.
“Åh, Anders, tack!” Anna-Greta tog emot presenten med spelad glädje. “Har ni ätit frukost?”
“Ja, mamma, allt är bra”, svarade Anders och sneglade på sin fru.
Lovisa ställde ner koppen i diskhon, mentalt förberedd på det som väntade. De senaste dagarna hade svärmor varit på strålande humör, vilket paradoxalt nog bara förstärkte hennes behov av att befalla. Det var som om feststämningen gav henne rätten att dirigera alla ännu mer än vanligt.
“Lovisa, kära du”, vände sig Anna-Greta till henne med en speciell ton som alltid förebådade en order i förklädnad. “Jag har en liten uppgift åt dig.”
Lovisa vände sig om och försökte hålla ansiktet neutralt. Under tre år i denna lägenhet hade hon lärt sig att tolka svärmors toner som en öppen bok.
“Här är menyn, se till att allt är klart till fem, jag kan väl inte stå i köket på min egen jubileumsdag”, sa Anna-Greta och räckte fram ett hopvikt papper med prydlig handstil.
Lovisa tog papperet, läste igenom raderna och kände hur allt inom henne stelnade. Tolv rätter. Tolv! Från enkla smörgåsar till komplicerade sallader och varma förrätter.
“Anna-Greta”, började hon försiktigt, “men det här är ju ett helt dags arbete…”
“Naturligtvis!” skrattade svärmor som om Lovisa sagt något självklart. “Vad annars ska man göra på en sådan stor dag? Självklart ska man laga mat till jubilaren! Du förstår väl att det blir många gäster, alla mina väninnor kommer, grannarna… Man kan väl inte komma med ofärdig mat?”
Anders såg från sin mor till sin fru och kände tydligt spänningen växa.
“Mamma, kanske vi kan beställa något färdigt?” föreslog han tveksamt.
“Vad säger du!” utbrast Anna-Greta förfärad. “Servera köpt mat på mitt jubileum? Vad skulle folk tro om mig! Nej, allt ska vara hemlagat, gjort med kärlek.”
Lovisa knöt nävarna. Med kärlek. Naturligtvis, med någon annans kärlek hennes egen, som skulle slita i köket hela dagen.
“Okej”, sa hon kort och vände sig mot dörren.
“Lovisa!” ropade Anders. “Vänta.”
Hon stannade i hallen, andades tungt. Anders kom fram, tittade ner med skuldmedveten min.
“Hördu, jag skulle hjälpa till, det lovar jag, men du vet ju att jag bara är i vägen i köket… Jag har inga händer att laga mat med.”
“Naturligtvis”, log Lovisa ansträngt. “Och att din mor behandlar mig som tjänsteflicka, det är okej?”
“Åh, kom igen…” Anders ryckte generat på axlarna. “Tänk ändå, att laga mat till mamma på hennes dag det är väl inte så farligt? Hon gör så mycket för oss, ger oss boende, tar aldrig betalt för hyran…”
Lovisa såg länge på sin man. Hon kunde ha påmint honom om hur hans mor ständigt påminde henne om detta boende, kommenterade städningen, kritiserade hennes matlagning när hon lagade till familjens måltider. Hon kunde ha berättat hur Anna-Greta vid varje tillfälle påminde om att hon “tagit in en bondflicka i familjen”, som om det vore en enorm gunst. Men vad var poängen? Anders skulle ändå inte förstå. För honom skulle hans mor för alltid vara en helgonlik gestalt, och hennes klagomål bara hysteriska utbrott från en bortskämd fru.
“Okej”, sa Lovisa och gick tillbaka till köket.
Timmar passerade i en febril rytm. Lovisa skar, kokade, stekte, blandade. Händerna arbetade automatiskt, medan tankarna snurrade en envisare än den andra. Och plötsligt, när hon stod vid spisen och rörde i en ny sås, kom inspirationen. Idén var så enkel och samtidigt elegant att Lovisa inte kunde låta bli att le.
Hon tog fram en liten ask hon köpt på apoteket för en månad sedan, men aldrig använt. Ett milt laxermedel. På förpackningen stod att verkan började inom en timme.
Lovisa studerade menyn noggrant. Sallader, komplicerade förrätter i allt detta kunde hon smussla in några droppar. Men det varma köttet med potatis lät hon vara. De behövde ju också äta något.
Klockan fem stod bordet dignande av godsaker. Anna-Greta, klädd i en ny klänning och fullt påprydd med smycken, inspekterade köket som en fältherre före strid.
“Inte illa”, nickade hon nedlåtande. “Fast stanssalladen kunde ha varit lite saltare.”
Lovisa teg och dukade bordet. Inombords sjöng hon av förväntan.
Gästerna började anlända precis klockan fem. Anna-Greta hälsade var och en med utbredda armar, tog emot presenter och komplimanger. Hennes väninnor damer i samma ålder, lika högtidligt klädda överöste bordet med beröm.
“Anna lilla, du har verkligen ansträngt dig!” utbrast Margareta, grannen från tredje våningen. “Vilken härlig fest!”
“Åh, vad snällt”, svarade jubilaren blygsamt, “det är Lovisa och jag som har jobbat. Fast jag gjorde det mesta, hon hjälpte bara till.”
Lovisa, som just ställde fram tallrikar, höll på att brista ut i skratt. Hjälpte till. Naturligtvis.
“Anders”, viskade hon till sin man, “ät inte salladerna. Vänta på det varma.”
“Varför?” undrade han.
“Bara vänta, okej?”
Han ryckte på axlarna men lydde. Lovisa satte sig avsides och såg på medan gästerna ivrigt tog för sig av förrätterna. Anna-Greta berättade hur länge hon planerat menyn, valt ingredienser, försökt tilltala alla smaker.
“Den här salladen är min specialitet”, skröt hon och pekade på stanssalladen. “Ett gammalt familjerecept.”
“Gudomligt!” instämde Birgitta. “Du har verkligen gulliga händer, Anna!”
En timme passerade. Lovisa tittade på klockan, räknade minuterna. Och så började det.
Först var det Margareta som tog sig till magen.
“Oj”, stönade hon, “jag känner mig lite illamående…”
“Jag ocks
