Kära dagbok,
Jag sitter här i vår lägenhet i Södermalm och försöker sätta ord på den märkliga händelsen som förändrade vårt liv för alltid. Det hela började när en främling kastade en barnvagn i mina händer med ett desperat rop: Se inte på mig så! Jag vill inte ha den här bebisen. Ge den till mig! Jag förstod ingenting.
Erik och jag hade alltid levt i harmoni. Vi bråkade knappt och jag strävade efter att vara en god hustru och mamma. Vi gifte oss när vi fortfarande studerade på Uppsala universitet, fick sedan tvillingar och startade ett litet kaffebolag i Gamla stan. Jag hjälpte bara till då och då, eftersom jag tog hand om barnen och skötte hushållet. Jag älskade att laga mat, och varje helg försökte jag överraska Erik med något nytt och gott. Barnen väntade alltid nyfiket på vad mamma skulle bjuda på. Jag tänkte aldrig på vad Erik höll på med på egen hand. Idén om att han kunde svepa mig var helt otänkbar.
Det senaste året hade varit tufft. Företaget gick dåligt, och vi sparade varje krona. Erik tvingades resa runt i Sverige för att sluta nya inköpsavtal, medan våra två döttrar, Elsa och Maja, började första klass. Jag var hemma med dem, jonglerade lektioner, tvätt och matlagning.
En kväll, när vi körde hem från ett möte i Göteborg, stoppade en vacker kvinna vid bilen. Hon gick fram till mig, grep tag i barnvagnen och pressade den i mina händer medan hon skrek: Titta inte på mig så! Jag vill inte ha den här bebisen om den inte vill vara med mig. Ge den åt mig! Hon pekade med ett finger på Erik och fortsatte: Du lovade att lämna henne och vara med mig! Om du inte gör det, vill jag inte ha barnet! Hon vände på klacken, spottade på golvet och försvann.
Jag stod där chockad, men märkte att jag höll en bärsele. På Eriks ansikte såg jag en blandning av förskräckelse och maktlöshet, så jag behövde inte fråga honom vem hon var. Tyst gick vi in i lägenheten. Där låg en liten pojke i en tygbinda, inte mer än två veckor gammal.
Erik nickade tyst och sa: Hämta barnen från skolan och köp allt jag skriver ner för barnet. Så började vårt nya liv.
Åtta år har gått. Många vänner har blickat på mig med fördömande ögon och undrat varför jag uppfostrar ett barn som inte är mitt, när jag redan har två döttrar. Jag har aldrig frågat Erik om den där kvinnan. Jag har älskat pojken som min egen son och döpt honom Viktor. Elsa och Maja var glada över att få en lillebror. Vi gömde sanningen för Viktor tills han blev äldre, och när vi berättade för honom tog han det med ro; han frågade inte efter sin riktiga mamma. Jag är tacksam för våra tre underbara barn som älskar oss.
Relationen till Erik har blivit mer ansträngd, men han gör vad han kan för att laga den. På Viktors artonde födelsedag samlades vi med släkten. Mina döttrar, nu gifta och med egna familjer, skulle komma. När vi just skulle sätta oss vid bordet hördes en knackning. Vi hade inte förväntat oss fler gäster och en oro kröp upp i mig. På korridoren mötte jag en smal kvinna som påminde om den som hade lämnat vår son.
Jag vill prata med min son! sade hon.
Här finns ingen son som är din! svarade både Viktor och jag i kör.
Viktor stängde dörren åt henne, bjöd in alla till bordet, och jag kände tårarna brusa i ögonen. Jag är lycklig över att ha en så fantastisk son, även om han inte är biologiskt min.
Så slutade ännu ett kapitel i vårt liv, fyllt av oväntade vändningar men också av kärlek som ändå lyckas finna vägen.
