Asså, du skulle ha hört hur Malin alltid hatade de där dagarna då folk kom till barnhemmet för att kolla på oss barn och välja ut någon att ta med hem! För under sju långa år där hade aldrig någon ens sneglat på henne när det var dags att välja.
När hon var liten, du vet, då brukade hon ändå längta till de dagarna. Satt med stora ögon och såg på alla välklädda vuxna, som om de var riktiga sagoprinsar och prinsessor som skulle komma och rädda henne från allt. Hon drömde om en ny mamma som skulle pussa henne godnatt och en pappa som skulle bära henne på axlarna. Tänk, en alldeles egen säng, till och med ett eget rum! Hon skulle slippa Oskar som jämt skulle dra henne i flätorna och kalla henne Gråsparv.
Malin visste aldrig riktigt vad det där betydde, men det kändes alltid taskigt på nåt vis. Oskar gav sig inte heller:
Gråsparv! Gråsparv!
Hon hade bara varit fem när hon kom till barnhemmet i Uppsala, efter att mamma och pappa dött i en bilolycka. Hon förstod länge inte varför de inte kom tillbaka, varför de lämnat henne.
Med tiden insåg hon ju, att de inte skulle komma alls. Deras röster, lukterna, deras ansikten, allting bleknade och försvann ur minnet. Hemmet de bott i tillsammans blev bara till någon suddig skugga långt bort.
Fast någonstans inom sig önskade hon fortfarande att någon dag skulle någon äntligen välja henne. Men hon växte och det blev uppenbart att mirakel, de händer inte. Särskilt inte för sådana som Malin, inga rosetter, inget sötleende, inget särskilt vackert ansikte. De där fina flickorna med blonda lockar blev alltid valda först. Malin, hon var alltid sist kvar.
Oskar fortsatte reta henne, men nu visste hon åtminstone att gråsparv var en liten fågel.
Så kom den där dagen, ännu en gång, och de vuxna dök upp för att välja flickor. Barnhemspersonalen fixade till alla med fina band och flätor. Men Malin hon tog mod till sig och klippte av allt hår, rufsigt och kort som en pojke. Hon ville inte att någon skulle välja henne längre hellre väljer hon själv sin väg i livet från och med nu!
Personalen blev helt chockade när de såg henne. Och Oskar, förstås, han ropade efter henne:
Gråsparv!
Malin hade fyllt tolv. Oskar var tre år äldre.
Ingen valde henne den dagen. Hennes modiga ögon och ojämnt klippta hår såg nästan vilda ut för de vuxna.
Tre år senare tog Oskar studenten från gymnasiet och lämnade barnhemmet. När han hade sagt hej då till alla, kom han ändå fram till Malin.
Så vi ses, Gråsparv?
Mmm, vi ses väl, mumlade Malin utan någon känsla alls.
Du klarar dig, bara tre år kvar för dig! Sen tar jag hand om dig, det lovar jag! sa Oskar, bestämt.
Hur kan du vara så säker? Vad får dig att tro att jag vill ha dig? sa hon tillbaka och skrattade sarkastiskt.
Han gav henne en konstig lång blick innan han gick. Han vände sig inte om.
När Malin till slut fick lämna barnhemmet, öppnade hon dörren till en ny värld. Hon vågade knappt andas fri och vuxen, på riktigt. Det var som om allt det där jobbiga rann av henne och kvar fanns en ny tjej Malin var som en svan nu, lång, med bländande gröna ögon och hår hela vägen ner till midjan.
Hon promenerade mot föräldrarnas gamla lägenhet i Stockholms förorter, men plötsligt hörde hon:
Hej, Gråsparv!
Hon vände sig snabbt om, och där stod Oskar.
Vad gör du här? sa hon.
Jag sa ju att jag skulle komma och hämta dig. Så här är jag, svarade han och kom nära.
Men jag har ju sagt att jag väljer själv! sa Malin, och såg upp på honom. Under de där åren hade Oskar verkligen vuxit, både på längden och bredden.
Välj mig då, Malin, snälla, bad han.
Jag får tänka på det, skämtade hon och gick in i porten.
Oskar stannade utanför och väntade. Varje kväll. Han satte sig på en bänk nedanför hennes fönster och satt där tills hennes lampa slocknade. Så rullade sommaren förbi, blev till regnig höst och isig vinter, och ingen kväll missade han att dyka upp.
En dag gick Malin ned till honom och satte sig bredvid.
Har du inte tröttnat? Fryser du inte?
Det är okej, jag klarar mig. Bara du väljer mig någon gång, svarade Oskar och såg djupt på henne.
Hon blev generad, flög upp från bänken och försvann in. Sen stod hon och tjuvkikade bakom gardinen, på honom därute.
Så blev det nyårsafton. Malin skyndade sig hem efter jobbet, skulle duka fint, ta på sig nya klänningen det var ju ändå nyår! Men Oskar satt inte på bänken. Hjärtat slog ett extra slag. Något kändes fel. Tänk om det hänt nåt?
Hon fixade klart maten, hällde upp lite cider (champagne var för dyrt, 40 kronor flaskan nu!), gick till fönstret han var verkligen inte där. Det började göra ont, oron kröp fram i magen. Vad skulle hon göra, vem skulle hon ringa? Hon visste ju inte ens var han bodde. Jag är så dum! tänkte hon för sig själv.
Just då sprakade det till utanför fönstret. Raketer tänkte Malin först, förstås, men när hon tittade såg hon det: Stora lysande bokstäver i snön, med tomtebloss och allt, stavat:
VÄLJ MIG, MALIN!!!
Och där satt Oskar på bänken, vinkade och log mot henne med hela ansiktet.
