Min pappa, Gustav, hade alltid drömt om att få en son. Så när jag, Märtel, föddes, blev jag nästan direkt uppfostrad som om jag vore pojke. Det där var en tid då pojknamn och flicknamn ofta blev föremål för småskämt vid köksbordet, och mina föräldrar skrattade ibland gott åt att jag bar ett så kvinnligt namn, trots mitt pojkaktiga sätt.
Under min barndom växte jag upp bland pojkar på gårdsplanen i Uppsala. Jag var en av dem aldrig rädd för att ta för mig, springa längst fram, klättra högst eller få smuts över hela kläderna när vi spelade fotboll. Jag trivdes bäst i slitna jeans och stora tröjor, och håret hade jag alltid bakåtkammat i en lång enkel hästsvans. Ofta, när någon såg oss kuta omkring, var det bara mina ljusa flätor som avslöjade att jag var flicka och inte bara en i grabbgänget.
Men livet går vidare och förvandlar oss. När jag började på universitetet i Lund förändrades något inom mig. Jag blev mer medveten om vem jag var inte pojke, men ändå inte riktigt den flicka som samhället tänkte sig. Utan att själv riktigt märka det, blev jag med tiden en ung kvinna; säker, målmedveten och med en ny sorts elegans.
En kväll bjöds jag till födelsedagskalas hos en väninna, och min mamma Helena var mycket tveksam till att släppa iväg mig sent på kvällen. Efter många förmaningar gick hon till sist med på det, mot löftet att jag skulle höra av mig under kvällen. Jag bestämde mig för att klä mig lite festligare och tog på mig en röd klänning och höga, tunna pumps. När pappa såg mig på väg ut genom dörren, glimmade det till i hans ögon och kinderna blev våta; plötsligt såg han sin dotter, inte den lilla pojkflickan han hade försökt uppfostra.
Efter festen, på kvällen när jag promenerade hem längs stilla bakgator, hamnade jag plötsligt i en otrevlig situation. Tre berusade män närmade sig med hotande steg. Hjärtat slog hårt men sekunden innan något hemskt kunde hända, dök en lång, robust ung man upp och höjde resolut en gren från gatan. Männen blev rädda och försvann snabbt. Min räddare hette Robert, och direkt kände jag stor lättnad, men också tacksamhet.
Vi lärde känna varandra, och med tiden blev vi ett par. Så småningom gifte vi oss i en liten kyrka vid Mälarens strand, och jag började jobba som idrottslärare på gymnasiet medan Robert fick en fin anställning inom energisektorn i Stockholm. Vårt äktenskap byggde på förståelse och respekt den sortens känsla som bara växer när båda får vara sig själva.
Vi fick en dotter tillsammans. Robert hade sina gamla idéer om vad som var kvinnligt, men han gjorde alltid klart att vår dotter skulle växa upp stark och självsäker. Han blev hennes trygga punkt, lika stolt som stödjande. Själv var jag glad att få dela denna resa med honom, och min far såg i Robert den son han aldrig hade fått och kanske, i oss alla, mer än han någonsin vågat drömma om.
