Linnea stod vid den öppna kylskåpsdörren med en hand mot pannan. Hennes man hade tydligen slukat allt igen. Hon förstod inte vart all maten tog vägen nyss lagad, nu helt försvunnen.
Att prata med hennes man var lönlöst det slutade alltid i en högljudd gräl. Hon störde sig på att han bara gick omkring hemma och för andra månaden i rad låtsades leta jobb. Själv slet hon på sitt jobb, bara för att kunna köpa matvaror, som försvann lika snabbt som de kom in. Linnea hade vant sig vid att tugga på torrt knäckebröd och dricka blaskigt kaffe. Efter arbetsdagen hade hon ändå ingen kraft kvar till att laga mat, och hennes man låtsades som om hon ändå åt under dagen.
Imorgon åker jag till landet. Vi måste hjälpa Viktor! ropade hennes man från vardagsrummet.
Linnea ryckte på axlarna hon mådde ändå inte bra. På morgonen vaknade hon med feber, så hon bestämde sig för att stanna hemma. Hon tog några Alvedon och kröp ner under täcket i sängen.
Hon vaknade av konstiga ljud ute från köket. Någon slog i kastrullock och öppnade och stängde kylskåpet, igen och igen. Oväsnet bara fortsatte dessutom hörde hon någon nynna en gammal visa. Linnea kravlade sig upp och släpade sig till köket. Där stod hennes mans syster, en person Linnea aldrig hade haft någon egentlig kontakt med.
Systern menade alltid att hennes bror skulle försörja både sin egen familj och henne på samma gång. Familjens kassa hade ofta fått lida när maken hjälpte systern. Nu gick systern genom kylen, plockade ihop matvarorna och la dem i plastlådor.
Jaså, hej sa Linnea.
Varför är du inte på jobbet? Systern såg förskräckt ut.
Jag är sjuk. Jag utgår från att min man har informerat dig om det?
Han gav mig själv nycklarna, svarade systern.
Sådär ja, så det är inte han med vargaptiten, utan du som har långa tjuvfingrar, kontrade Linnea.
Det är min bror! Jag har full rätt att plocka mat till mina barn, sa systern.
Men din bror jobbar inte och köper inget, så varför ska jag mata två familjer utan att ens få veta det?
Du fattar inte att jag inte klarar allt själv. Ska jag be om ursäkt för lite falukorv?
Lämna tillbaka nycklarna genast, annars ringer jag polisen. Du verkar ha glömt att det är min lägenhet, din bror har inget med det här stället att göra.
Skulle du ringa polisen för några ören i korv? Herregud! Ta dina nycklar, snåljåp! Jag ska säga till honom vilken utmärkt fru han har.
Det gör inget, han hittar nog någon annan snart, sa Linnea.
Linnea grät hela tiden hade de gjort narr av henne. Ingen skulle tro att hennes svägerska stal mat och länsade kylskåpet, så bara brödet blev kvar. Det värsta var ändå att hennes man kände till allt och dolde systerns stölder genom att låtsas vara glupsk.
Linnea var inte förvånad; hans mor var lika dan, och släktingarna passerade förbi när de ville och tog vad de ville ha utan att fråga. Långt om länge funderade hon på vad hon skulle göra sen ringde hon sin man och sa att hon lämnade in skilsmässopapprena.
Låt mig komma hem och prata om allting, snälla stäng mig inte ute, vädjade maken.
Jag vill inte prata, det är redan kristallklart för mig, svarade Linnea.
Sådana människor ändras inte, tänkte hon, det enda som är synd är min bortkastade ungdom. Plötsligt kändes hennes man som en främling, och hon skulle ha avslutat det långt tidigare.
Utanför köksfönstret försvann snön ljudlöst, och hon visste inte längre om det var vinter eller sommar. Allt var så märkligt och svårgreppbart, som i en dröm där kylskåp kunde tala och nycklar smälta i handen.
