Sådant händer…
Vi väntade så mycket på lilla Hampus. Men graviditeten blev komplicerad och han föddes för tidigt. Han låg länge i kuvös. Flera av hans organ var omogna. Respirator. Två operationer. Näthinneavlossning.
Två gånger fick vi ta farväl av honom. Men Hampus överlevde.
Ganska omgående märktes det ändå att han knappt varken såg eller hörde. Kroppen återhämtade sig efter handhan lärde sig sitta, greppa leksaker, och senare gå längs möbler. Men intellektuellt utvecklades han knappt alls.
Först hoppades vi ändåvi kämpade tillsammans, men så småningom försvann Hampus pappa bara tyst bort, och jag blev ensam kvar med min kamp.
Jag letade efter en lösning, och när Hampus var tre och ett halvt fick vi till slut hörapparater genom regionens kvot. Nu hörde han visserligen, men utvecklingen gick ändå inte framåt. Logopeder, specialpedagoger, psykologervi testade allt. Jag har mött så många experter nu. Alla sa: Testa det här, det där. Jag testade. Inget hjälpte. Oftast satt Hampus tyst i sin lekhage och vred på någon grej. Slog med den i golvet. Bett sig själv i handen. Ibland ylade han på samma ton, ibland mer nyanserat. Jag tyckte ändå att han kände igen mig och kallade mig med sitt speciella gurglande, och han älskade när jag kliade honom över rygg och ben.
Till slut var det en äldre psykiater som sa: Varför behöver vi ens en diagnos här? Han är som en promenadpinne. Antingen lämnar du över honom, eller så fortsätter du ta hand om honom självdet har du ju lärt dig. Men någon större förändring ska du inte hoppas på, och du behöver inte begrava dig själv bredvid hans spjälsäng. Det var första gången någon sa det rakt ut. Jag placerade Hampus på ett särskilt dagis och gick tillbaka till jobbet.
Något år senare köpte jag min första motorcykeldet hade jag alltid drömt om. Jag och andra motorcyklister körde genom stan, ut från Stockholm mot skogarnanär motorn mullrade försvann alla oroliga tankar. Hampus pappa betalade underhåll, som gick direkt till helgpersonaldet var inga stora problem om man bara vande sig vid hans yl.
Sedan träffade jag Tomas, en kille från MC-gänget. Han sa: Vet du, jag faller för dig. Du har något tragikomiskt och spännande i dig. Jag svarade: Kom så ska jag visa dig. Han skrattade förnöjd, säker på att jag skulle ta honom hem till sovrummetmen jag visade honom Hampus istället. Den dagen var Hampus ovanligt pigg och ylandeantingen blev han glad, eller orolig för främlingen.
Oj, jävlar! sa Tomas. Vad trodde du skulle hända? svarade jag. Vi började umgås tätt, och senare flyttade Tomas in. Vi var överens från börjanhan var aldrig nära Hampus, och det ville jag inte heller.
Senare föreslog Tomas att vi skulle skaffa ett barn tillsammans. Jag sa rakt ut: Men om det blir som Hampus, vad gör vi då? Han tystnade nästan ett år, men tog upp frågan igen senare. Till slut fick vi lilla Viktorfrisk, tack och lov.
Tomas föreslog: Nu kanske vi kan lämna Hampus på institution? Nu när vi har ett friskt barn? Jag svarade iskallt att jag hellre skulle lämna honom. Tomas backade genast: Jag ville bara kolla… Viktor upptäckte Hampus själv när han började krypa, redan vid nio månader.
Viktor blev direkt fascinerad. Tomas blev alltid rädd och oroligsläpp inte fram honom, det är farligt! Men Tomas var oftast på jobbet eller ute med hojgänget, så jag lät dem vara tillsammans. När Viktor kröp nära ylade inte Hampus alls. Jag tyckte till och med att han lyssnade, väntadeoch Viktor visade och instruerade, gav leksaker, hjälpte Hampus med fingrarna.
En gång var Tomas sjuk och blev hemma hela helgen. Han såg hur Viktor stapplade runt och småpratade, och bakom honom följde Hampushan som annars alltid satt i ett hörn. Tomas blev vansinnig och krävde: Skydda min son från din idiot, eller passa honom hela tiden! Jag pekade bara på dörren.
Han blev rädd. Vi försonades. Jag gick till min psykolog: Han är som en trädocka, men jag älskar honom ändå. Det är hemskt, eller hur?
Det är fullständigt normalt, sa hon. Man älskar sitt barn, oavsett vad. Jag pratar om Tomas, sa jag. Men, alltså är Hampus farlig för Viktor, tror du? Hon sa: all data visar att Viktor är den som leder, men håller ändå ett öga på dem. Vi enades där.
Vid ett och ett halvt år lärde Viktor Hampus att bygga torn efter storlek. Viktor själv pratade i meningar, sjöng små sånger och visade fingerlekar, som Imse Vimse Spindel. Är Viktor något slags underbarn? undrade jag hos specialpedagogenTomas ville veta. Han var så stolt, hans vänners barn kunde knappt säga mamma eller pappa vid den åldern. Jag tror det är tack vare Hampus, sa pedagogen. Inte många får bli någon annans språngbräda i den åldern.
Just det! Jag blev glad. Det ska jag säga till min träbit med ögon!
Vilken märklig familj: en vandrande grönsak, en trädocka, en motorcykelkvinna och ett underbarn. Viktor blev blöjfri och lärde sedan Hampus att gå på potta. Äta, dricka ur mugg, klä av och pådet gav jag till Viktor som uppdrag att lära Hampus.
Vid tre och ett halvt undrade Viktor plötsligt: Men vad är det med Hampus egentligen? Främst att han inte ser. Han ser visst, svarade Viktor. Fast bara väldigt dåligt. Det beror på ljuset också. Bäst ser han i badrummet under lampan vid spegeln.
Ögonläkaren häpnade när vi kom med ett treårigt syskon som förklarade synstatus, men han lyssnade noga, gav remiss för utredning och skrev ut glasögon.
Viktor trivdes aldrig på förskolan. Egentligen borde han börja skolan nu, så begåvad är han! klagade fröken. Han tror han kan allt bättre än andra. Jag motsatte mig skolstarthan fick gå på klubbar och hjälpa sin bror i stället. Tomas höll oväntat med: Stanna hemma med dem till skolan startar. Märker du att Hampus knappt ylat på hela året?
Ett halvår senare sa Hampus: mamma, pappa, Viktor, ge, dricka och mjau-mjau. Killarna började skolan samtidigt. Viktor oroade sig: hur ska han klara sig utan mig? Är personalen bra på specialskolan? Förstår de honom? Nu i femman gör han först Hampus läxor, sen sina egna.
Hampus pratar i enkla meningar. Kan läsa, använda dator. Tycker om att laga mat, städa, (Viktor eller jag är projektledare), sitter gärna på gården på en bänk och lyssnar, sniffar, känner på livet. Han hälsar alltid på alla grannar. Älskar att bygga med lego, pilla med lera.
Men mest av allt älskar han när vi alla fyra kör genom Sörmland på våra motorcyklarhan bakpå mig, Viktor med Tomas, och vi skriker ut i vinden tillsammans…
