Sådant händer ibland
Erik väntades med stor kärlek av sina föräldrar. Men graviditeten blev besvärlig och barnet föddes för tidigt. Inkapslad i en kuvös. Flera organ fungerade inte som de skulle. Andningshjälp. Två operationer. Näthinneavlossning.
Två gånger fick de lov att säga adjö till Erik. Men Erik överlevde.
Det visade sig snart att han knappt kunde se och hörde nästan ingenting. Den fysiska utvecklingen masade sig långsamt fram Erik satte sig, grep en leksak, tog sig sedan upp längs soffkanten. Men intellektet hängde inte alls med.
Först hoppades föräldrarna ändå de kämpade tillsammans länge, tills pappan en dag smälte bort ut i stilla tomrum och modern blev ensam kvar i striden.
Hon grävde fram någon slags remiss, och när Erik var tre och ett halvt fick han hörapparater (cochleaimplantat). Nu hörde han visst, men ändå hände det inga under. Specialister inom specialpedagogik, talträning, psykologhjälp allt fanns där, men inget lossnade. Mamma Elin tog Erik till mig flera gånger.
Jag sade: ska vi kanske testa det här också, eller det här? Och hon testade hit och dit, men resultatet var noll. Största delen av tiden satt Erik tyst i sin lekhage och snurrade på något föremål. Bankade med det i golvet. Bett sig själv i handen, i något annat. Ibland ylade han på en ton, ibland mer sjungande. Elin menade att Erik kände igen henne, kallade på henne på ett särskilt kurrrande sätt och älskade när man kliade hans rygg och ben.
Till slut röt en äldre psykiater: vad finns det mer att diagnosticera? Ni har ett gående grönsaksland. Bestäm er, antingen lämnar ni bort honom eller sköter om honom själva ni kan det nu, eller hur? Det finns ingen anledning att hoppas på några större framsteg, inte heller gräva ner er själva bredvid hans lekhage. Det var den enda som någonsin sade något klart till Eriks mamma. Hon placerade Erik på en särskild dagisavdelning och började arbeta igen.
Hon köpte sig så småningom en motorcykel det hade hon alltid önskat. Framförde maskinen längs gator och genom barrskogar med vänner. När motorn dånade, försvann alla oroliga tankar. Pappan betalade underhåll. Allt gick till helgpersonal som passade Erik han var lätt att ha att göra med, när man vande sig vid ylandet. Så kom det sig att en av motorcykelvännerna, Mattias, sade till Elin: “Du, jag känner nåt särskilt för dig, det är nåt sällsamt och sorgligt med dig.”
Kom, ska jag visa, sa Elin.
Han log, väntade sig närhet och värme. Men hon visade honom Erik. Då var han ovanligt pigg, ylande i sina egenartade toner och kurrade antagligen av glädje över Elins närhet, kanske oro för främmande närvaro.
Jisses, sa Mattias.
Vad hade du trott? svarade Elin.
Efter ett tag började de inte bara köra utan även dela vardagen. Mattias höll sig borta från Erik (de hade avtalat så), och Elin var nöjd med det. Någon gång sade Mattias: vi borde få barn. Elin högg till: och tänk om det blir som med Erik tar du det? Mattias teg i nästan ett år, men frågade igen: snälla, låt oss ändå.
Så föddes Fabian, frisk som en nötkärna. Mattias sade: ska vi lämna bort Erik nu, när vi har en vanlig pojke? Elin svarade: jag lämnar snarare bort dig. Mattias backade genast: “Frågade ju bara…” Fabian upptäckte Erik när han själv var nio månader, när han började krypa.
Direkt blev han fascinerad. Mattias blev rädd och arg: låt inte grabben vara nära, det kan vara farligt, man vet aldrig. Men Mattias var mest borta, så Elin släppte fram Fabian. När han kröp omkring, ylade Erik aldrig. Hon tyckte sig se att han väntade, lyssnade. Fabian kom med leksaker, visade hur de skulle användas, la Eriks fingrar rätt.
En gång sjuknade Mattias in och stannade hemma över helgen. Han såg hur Fabian stapplade runt och lockade på Erik förr hade Erik alltid suttit fast i ett hörn. Mattias tappade konceptet och krävde: “Skydda min son från din idi*t, eller vaka över dem varje sekund!” Elin pekade tyst på dörren.
Han blev skrämd. De blev sams igen. Elin kom till mig:
Han är en träbit, men jag älskar honom, sa hon. Fruktansvärt, va?
Det är naturligt, sa jag. Att älska sitt barn, oavsett
Jag menar Mattias, sa Elin. Är Erik farlig för Fabian, vad tror du?
Jag sade att Fabian styrde i deras relation, men övervakning behövs ändå. Så blev det.
Vid ett och ett halvt år lärde Fabian Erik stapla klossar. Han själv pratade i hela meningar, sjöng visor och lekte fingerlekar, typ “Sätta potatis”. Är han nåt slags underbarn? undrade Elin. Mattias vill veta. Han spricker av stolthet hans vänner har barn i samma ålder som bara kan säga mamma-pappa.
Det är nog på grund av Erik, sa jag. Hur många ettåringar får liksom vara draglok i utvecklingen hos andra?
Just det! gladde sig Elin. Det ska jag säga till den där pinnen med ögon.
Vilken familj, tänkte jag för mig själv grönsak på promenad, stock med blick, kvinna på hoj och underbarn. Efter pott-träningen la Fabian runt ett halvår på att få sin bror torr. Lära Erik äta, dricka ur mugg, klä på och av sig det överlät Elin efter hand åt Fabian.
När Fabian var tre och ett halvt ställde han en rak fråga: Vad är det egentligen med Erik?
Först och främst ser han inget.
Jo han gör, protesterade Fabian. Men bara lite. Såhär ser han, men såhär nej. Och beroende på ljuset. Bäst med lampan ovanför spegeln i badrummet, där ser han mest.
Ögonläkaren blev lite bestört då förklaringarna till Eriks syn kom från en treåring, men lyssnade noga och ordinerade nya undersökningar och specialglasögon.
Förskolan krockade genast för Fabian. Han borde gå i skolan! Så smart är han! fräste pedagogen. Han styr här, kan mer än alla.
Jag propsade på att skolan skulle få vänta låt Fabian gå på hobbykurser och hjälpa Erik komma vidare. Mattias, märkligt nog, höll med och sade till Elin: stanna hemma med dem, vad ska han på dumma förskolan göra? Och har du märkt att han knappt ylat på ett år?
Efter ytterligare ett halvår sa Erik: mamma, pappa, Fabian, ge, dricka och mjau-mjau. Pojkarna började skolan samtidigt. Fabian oroade sig: hur ska han klara sig utan mig? Är lärarna där duktiga? Kommer de förstå honom? Än idag, i femte klass, gör Fabian först Eriks läxor sedan sina egna.
Erik pratar i enkla meningar. Han kan läsa och använda dator. Han älskar att laga mat och städa (Fabian eller mamma leder honom), att sitta i trädgården och känna, höra, dofta på allting. Han känner alla grannar och hälsar alltid. Han tycker om att forma lera och bygga med klossar.
Men mest av allt älskar han när de tillsammans susar fram på motorcyklar längs landsvägen han med mamma, Fabian med pappa, och alla skriker nåt rakt ut i vinden åt evighetenIbland, när skymningen föll och trädgården doftade av nyklippt gräs, satt de tre tillsammans på altanen Elin med en drogad tystnad efter dagen, Mattias med en kaffemugg, pojkarna bredvid varandra på trappsteget. Erik lade handen på Fabians axel, och Fabian lutade sig lugnt tillbaka, som om han visste att den kontakten höll hela världen på plats. Erik hummade något lågt och stilla, Melodier ingen annan mindes. Ett litet leende for genom Fabians ansikte när han lät brodern fingra på plastskeden i hans hand.
En kväll såg Elin något hon aldrig väntat: Fabian drog ut Erik på gräsmattan under stjärnorna, spände fast honom i en gammal vara-vagn från förskolan, och drog med varsam fart i mörkret. Erik skrattade sitt hårda, taktfasta skratt. Mattias stod vid dörren och höll andan men Elin såg bara hur grannflickan från huset intill klappade händerna, och hur Eriks skratt ekade mellan träden.
Det var inte ett underverk, inte som i sagorna. Men det var tillräckligt. Erik fann sin egen värld genom brorsans ögon och händer, Mattias lärde sig mäta kärlek med tålamod, och Elin, på nätterna när alla sov, tog ibland på sig hjälmen och lät motorn tala ut sin oro medan världen doftade frihet.
Och när hon kröp tillbaka mellan lakanen, kunde hon höra något mer än nattens tystnad: ett lågt, svagt kurrande, någon som svarade och två pojkar som låg tätt intill varandra och sov i trygghet, som om all oro var långt borta.
