Väggen visade sig vara av sand
När nionde klass var slut hade Marit börjat få kurvor, och redan tittade många pojkar, till och med unga män, på den smala och ståtliga flickan. Marits föräldrar var kända och respekterade i byn. Hennes mor, Annika, arbetade som postmästare, och hennes far, Erik, var mekaniker. Deras hus var stort – Marits föräldrar hade tänkt att de skulle få en stor familj, därför byggde de ett stort hus. Men det blev bara en dotter, och sedan kunde Annika inte få fler barn.
“Marit,” ropade modern, “kom och häng upp tvätten, jag har precis tvättat.”
“Ja, mamma, jag kommer…”
Det var en het sommardag. Marit, klädd i en kort sommarklänning, kom ut med en balja full av tvätt och gick mot tvättlinan som var spänd i trädgården.
I byn kände alla till den här vackra och livfulla flickan med sitt heta och fräcka humör. Vid sexton år hade hon blommat ut, och hon tittade redan uppskattande på männen.
“Eriks dotter har verkligen blivit en skönhet,” sa kvinnorna i byn med blickarna följande henne. “Hon kommer att vrida huvudet på mer än en kille.”
När Marit hängde upp tvätten fick hon syn på Simon, som satt på en bänk under ett träd och rökte, samtidigt som han inte tog ögonen från henne. Han var hennes pappas vän – Erik hade bett Simon och Kalle att hjälpa till med att lägga plattor på trädgårdsgången. Erik hade gått in för att hämta saft, för männen var törstiga, medan Kalle bar sand i en hink från en hög.
Marit gav Simon en blick över axeln som fick honom att nästan sätta i halsen på röken. Sedan böjde hon sig långsamt fram, böjde sig som en rådjursko och hängde upp ett stort handduk.
“Marit, vad håller hon på med?” tänkte Simon. “Hon verkar nästan vilja fresta mig.”
Och Marit tänkte inte sluta föreställningen. När tvätten var upphängd satte hon sig bredvid honom, och Simons blod for upp i huvudet, bultade i tinningarna.
“Vadå, farbror Simon, är det varmt idag?” Hon flyttade sig ännu närmare.
“Ja-a, Marit, ja, det är hett,” svarade han och torkade svetten ur pannan.
“Jag ser att du är solbränd,” log hon.
“Jag är bara mörkhyad av mig, jag har inte solat mig,” svarade han stolt men behärskat.
Sedan tittade han upp och stirrade på henne, kisade mot solen. Han korsade armarna över bröstet, för att visa att samtalet var slut. Marit var för ung, och dessutom dottern till hans vän. Just då kom Erik ut med saft och en mugg.
“Kalle, kom och drick lite saft,” ropade han. “Vila lite. Vi hinner nog bli klara innan kvällen, det var bra att vi började tidigt.”
Marit reste sig och gick in i huset. Simon följde henne med blicken under sänkta ögonlock. Ingen visste vad som försiggick inom honom.
Simon var trettiofyra år men fortfarande ogift. En snygg karl, välbyggd, med starka händer och bruna ögon. Många flickor i byn längtade efter honom, men han kunde inte bestämma sig för vem han ville gifta sig med.
När solen gick ner och himlen blev rosa gick Simon ut ur duschen som Erik hade byggt i trädgården. Han tyckte om att lyssna på fåglarna och njuta av tystnaden. Kalle och Erik satt redan på verandan, och Annika dukade fram mat – arbetarna måste få äta.
Simon kom ut från duschen i bara kalsongerna, men innan han hann gnugga ögonen ordentligt stod Marit framför honom, och han blev stel av förvåning.
“Följer du efter mig?” frågade han strängt.
“Jag visste inte att du var här,” sa hon kokett och ryckte på axlarna.
“Marit, du är för ung för att leka så här med mig.”
“För ung för vad då?” frågade hon och ställde sig med händerna i sidorna, medan bröstet hävde sig.
“Marit, du har väl fått solsting, jag säger ju att du är för ung…”
Men hon var snabb och tänkte inte ge sig.
“Kanske vill jag gifta mig med dig.”
Simon blev helt paff och såg sig om.
“Gifta dig? Du är ju inte ens myndig än! Gå härifrån!”
Han stannade inte till middag, utan skyndade sig hem med ursäkten att han hade saker att göra. Erik blev förvånad över sin väns plötsliga avfärd. Marit gick in i huset.
Hemma tänkte hon på Simon. Hon hade tyckt om honom länge och längtat efter att han skulle märka henne. Hon längtade tills hon skulle bli arton. Men nu hade hon tagit studenten och skulle börja på högskolan i stan, och åka hem på helgerna och loven.
Under tiden kände Simon att åren gick, och han var fortfarande ogift. Det var dags att skaffa barn. Men den här natten kunde han inte sova – Marit dansade framför hans ögon. Den vackra, fräcka flickan hade fastnat i hans hjärta som en sticka.
Tiden gick. Simon plågades av sin kärlek till Marit men förstod att hon var ouppnåelig. Hon pluggade, och var dessutom för ung. För att distrahera sig började han dejta Viktoria. Hon var helt besatt av Simon och väntade bara på rätt tillfälle. Vid tjugonio år kände hon att hon höll på att missa tåget. När han plötsligt visade intresse för henne trodde hon att det var ödet.
“Simon, jag älskar dig så mycket,” viskade hon i hans öra när de promenerade utanför byn eller vid ån.
Viktoria hade redan presenterat Simon för alla släktingar som sin blivande man, drömde om bröllop och barn – hon hade till och med kommit på namn. Men under nästan två år nämnde han aldrig giftermål. De träffades, men bodde inte ihop.
Och så kom Marit tillbaka till byn, efter att ha tagit examen. Den vackra, livfulla flickan hade blivit en ståtlig skönhet som var omöjlig att inte titta på. Hon stannade inte i stan, trots att alla trodde att hon skulle gifta sig där. Just utanför affären såg Simon henne, och hjärtat gjorde ett hopp.
“Hej, farbror Simon,” sa hon med mjukare och mer kvinnlig röst.
“Hej, Marit. Vilken vacker kvinna du har blivit.” Han log men kände sig förvirrad och frågade det första som dök upp.
“Är din pappa hemma?” Fast han hade sett Erik på morgonen. Men Marit svarade inte, utan sa rakt ut:
“Jag är myndig nu. Jag fyllde arton för tre månader sedan.” Simon kände sig som om någon hade slagit honom i huvudet.
Från den dagen drogs de in i en kärlekens virvel. De träffades i hemlighet, antingen utanför byn eller hemma hos honom. Först höll de det gömt, men i en by kan inget hållas he
