Tystnaden i huset var tjock som honung, och endast knastret från veden i spisen bröt den tunga stillheten. Anna-Karin Olsson, en kvinna med ett trött, rynkigt ansikte, följde med vaksam blick sin son som tyst packade de sista sakerna i en segelduksväska. I morgon skulle han in i militären.
“Snälla du, Emil, säg mig, vad ser du i den där… den där flörtiga jäntan?” bröt hon till slut fram, och hennes röst, kvävd av dold smärta, sänktes till en viskning. “Hon bryr sig inte ett dugg om dig! Tittar ner på dig, medan du inte har tankar för någon annan. Det finns ju massor av andra flickor i byn! Ta Malin till exempel, Malin Bergström… Smart, hårt arbetande, ser åt ditt håll, men du märker det inte ens. Som om solen skiner bara på den där Linda.”
Emil, en lång, bredaxlad kille med en envis haka och nu mörklagda, vänliga ögon, vände sig inte om. Hans fingrar drog åt repet med van rörelse.
“Jag vill inte ha någon Malin, mamma. Jag har bestämt mig. Jag har älskat Linda sedan vi var små. Och om hon inte vill ha mig… Då blir det ingen annan heller. Sluta tjata, lugna dig.”
“Hon kommer att göra dig illa, Emil! Mitt hjärta känner på sig!” snyftade modern. “Vacker är hon, ja, den lilla djävulen… Men kall, nyckfull. Hon hör hemma i stan, inte här ute på landet.”
Emil vände sig äntligen om. Hans blick var som en ogenomtränglig, hård mur.
“Nu räcker det. Inget mer om det.”
Samtidigt, i huset bredvid, doftande av billig parfym och ungdom, speglade ett annat rum en helt annan scen. Linda, mitt i sin kvällsrutin, satte de sista detaljerna: mörka ögonskuggor, noggrant målade läppar. Hennes utseende, skrikande och djärvt, visade en längtan att bli sedd, fångad, bortförd långt härifrån.
“Linda, vart ska du så fin?” hördes moderns röst från köket. “Till dans igen? Och sedan festa till gryningen? Du kunde ju iallafall bjuda med Emil. Vilken kille! Snart klar med sin utbildning, ingen dumbom. Hjälper sin far att bygga hus säger att det är till sin blivande fru. Och han har bara ögon för dig, helt fixerad.”
Linda fnös och vände sig framför spegeln, beundrande sin reflektion.
“Din Emil är ju en riktig bondlurk. ‘Bygger hus’… Ungdom får man bara en gång, mamma! Man ska leva, ha kul, men han jobbar som en oxe, går aldrig ut, lever inte. När ungdomens tid är över finns inget att minnas. Jag vill inte ha honom, hör du? Inte på några villkor. Säg inte ens så.”
Och som en fjäril flög hon ut ur huset, lämnande efter sig en svävande doft av oro.
Hösten det året var gyllene och bitter. Emil, med examen i hand, fick också sitt inkallelsebrev. Föräldrarna arrangerade en enkel men hjärtlig avskedsmiddag. Linda och hennes mamma kom också som närmaste grannar.
Emil, i en ny, obekväm kostym, letade efter rätt tillfälle. Hjärtat bultade i halsen. Han fångade Linda i korridoren, där hon stod tryckt mot väggen.
“Linda…” började han, och rösten darrade oväntat. “Får jag… skriva till dig? Alla soldater skriver… till sina flickvänner. Och jag… har ingen. Vill du… bli min? Åtminstone på avstånd?”
Linda såg på honom med nedlåtande blick, som på en gullig men irriterande valp. Hon tänkte en sekund.
“Ja, skriv då. Om jag har lust svarar jag. Annars får du skylla dig själv. Okej?”
Det räck
