Godispapper
Du är verkligen som ett tomt godispapper, Erik! Man skulle ge dig en riktig avhyvling, men nu är det för sent och ingen finns kvar att göra det! Så många år har du levt och ändå inget vett fått!
Gumma Signe spottade på marken framför sin granne och haltade iväg på sitt ömma ben. Hon hade sagt sitt, och nu fick väl samvetet visa honom hur man ska leva. Om inte folk kan lära honom, kanske ödet tar saken i egna händer?
Tänk att han ens tänker tanken! Lämna sin egen mamma på hemmet! Har man någonsin hört på maken? Ja, visst ligger Klara till sängs nu, men är han henne son eller bara nån främling? Det är så man blir tokig! Kunde Signe bara skulle hon ta väninnan till sig på studs, inte behöva tveka. Men… det är andra tider.
Stackars Linnea. Snäll och godhjärtad, men inte är hon nån draghäst för det hon drar på hela lasset själv. Blev kvar i byn, åkte aldrig och pluggade vidare när mamma blev sjuk. Fast egentligen flyttade hon, men kom tillbaka när det gick utför. Klarade inte lämna varken mamma eller mormor. Gav sin hjälp, förstås Signe orkade ju ändå knappt ta hand om sitt. Sedan hon bröt benet för två år sen har allt blivit sämre. Det gick knappt innan, och nu, ja, inget vidare alls.
Yngsta dottern ville ha Signe till stan, men det sa hon nej till. Var skulle hon få plats? Där hemma är det trångt om saligheten. Svärsonen är en vänlig själ, men driv finns det inte mycket av. Sliter men pengarna räcker knappt till barnens skor. Och hon Signe kan ändå inte hjälpa till längre. Förr höll hon djur och hjälpte ungdomarna, men nu? Bara en spillra av vad hon varit… Linnea blir förbannad när Signe säger det så, men varför bli arg när det är som det är? Ingen hälsa kvar, och krafterna rinner ifrån henne. Bara det att kliva ur sängen är en kamp. Ligger, tänker och samlar ihop sig som små kolbitar på skyffeln. Samla sig, samlas och så upp! Och iväg!
Tur att lilla Lovisa, barnbarnet, är spänstig som en liten killing. Innan Signe hinner vända sig har Lovisa fixat i huset, tagit hand om sin mamma och så iväg till jobbet! Rask och pigg, alltid sån. Ända sen hon var liten.
Signe fick sin äldsta dotter, Klaras mamma, sent i livet. Trodde aldrig det skulle ske.
Första maken förlät henne aldrig att det aldrig gick. Han lämnade henne. Signe sörjde, men mest för syns skull. Märkte att han aldrig älskat henne. Hon var kär, men han…
Som ung var Signe ordentligt vacker. Som en soluppgång, den vackraste på hela orten. Grabbarna sprang efter henne redan i plugget. Men hon var sträng med sig själv. Väntade på kärleken, på den rätte. Men han dök aldrig upp. Tiden gick och till sist sänkte hon blicken under moderns ständiga pikar.
Varför väljer du och vrakar? Du blir snart över!
Men hur ska man förmå sig vara med någon man inte tycker om?
Så en dag kom det hem en kille från lumpen i grannbyn. Signe kände honom inte alls, han bodde någon annanstans. Efter soldattiden flyttade han inte hem, utan till sin farmor och farfar. Ingen visste riktigt varför före tiden var mogen, och Signe fick aldrig någon förklaring.
Men när hon såg Alexander första gången kunde hon inte sova om nätterna. Blev kär direkt
Han tvekade inte heller. Fick syn på henne och skickade hit sin släkting för trolovning. Signes mamma blev glad nu äntligen blir det folk av flickan, fast åren har gått!
Bröllopet blev ståndsmässigt och glatt. Signe visste knappt vart hon skulle ta vägen av lycka. Men under festens gång märkte hon ändå nåt konstigt. Plötsligt stod Alexanders mamma där, drog henne lite åt sidan och Signe förstod att nåt inte stämde.
Hon hade redan noterat kvinnan i svart sjal när hon gick ut på gården. Och när svärmor förde henne fram till barnvagnen bredvid kvinnan, kände Signe hur hjärtat dunkade. Klart som korvspad vad det handlade om.
Alexander berättade det senare, att han innan lumpen haft fästmö, men när han kom hem trodde han inte på att pojken var hans. Släkten påstod detsamma. Efter viss press gick Alexanders mamma till ex-fästmön. Där låg lilla Alex och sov i spjälsängen. Rätt avbild! Men vad kunde göras? Han var redan lovad till Signe…
Flickan som fött Alexanders son ville aldrig ha honom tillbaka. Hon kunde inte förlåta sveket. Och att hennes mamma reste på bröllopet med barnet och ljög om vart de skulle, det fick flickan aldrig veta.
Varför? frågade Signe, höll barnvagnens handtag och såg på den trötta kvinnan med hopknipna läppar.
Du ska veta vem du gifter dig med.
Vad skulle den kunskapen hjälpa Signe med? Hon älskade sin man, och det som hänt före henne… Vem är helig här i världen? Visst gjorde hennes man fel, men ska man inte få göra misstag?
Hon förbjöd aldrig Alexander att träffa sin son. Men han verkade aldrig intresserad. Snart insåg Signe att Alexander bara älskade sig själv; andra var dekor, mer eller mindre viktiga.
Klagade gjorde man inte på honom. Duktig karl, hemmet välordnat men lycka var där aldrig. Allt kändes tomt.
Så länge hon hoppades på barn vaggade hon sig själv med tanken att det nog skulle vända. Hjärtat hade inte vaknat ännu, det händer väl.
När han sedan (så där i förbifarten) kallade henne för “ett träbock till kvinna”, eftersom hon inte kunde få barn, förstod Signe att allt var meningslöst. Det spelade ingen roll om hon stod still eller gick vidare.
De skildes utan stor dramatik; byborna märkte knappt att Signe och Alexander inte längre var ett par. Alexander flyttade snabbt efter pappersarbetet var klart. Lämnade huset åt Signe och erkände väl skuld till slut.
Håll inte agg. Vi är båda skyldiga, men det var mitt ansvar.
Signe förlät honom aldrig riktigt, men kände sig ändå lättare i själen. Vad gör man? Vackert skapade Gud henne, men lyckan blev inte tillräckligt tilldelad, sådant är livet.
Signe bodde ensam i två år. Arbetade, gick med högburet huvud genom byn, försökte ignorera skvaller. Den tiden var förbi när det spelade roll. Vadå, maken stack? Tja, det kunde varit tvärtom.
Fast hjärtat sved. Hon ville komma hem till ett levande hem inte bara tystnad.
Nils honom blev hon tillsammans med efter lång tvekan. Hon iakttog honom länge. Inte unga längre. Ingen visste vad som dolde sig inombords hos en inflyttad. Han bodde ensam i farfars gamla hus, lagade huset, höll djur. Hjälpte alltid, men bad aldrig någon om hjälp.
Men han var snäll. Lugn. Hjälpsam. Signe hade nästan glömt hur det var eller snarare aldrig riktigt upplevt det. Alexander köpte henne en bukett prästkragar en enda gång, inget mer. Förälskad som hon var brydde hon sig inte förr, sedan hade hon fullt upp ändå.
Nils var omtänksam. Inget märkvärdigt, men alltid nåt i händerna, en hjälpande hand. Signe bestämde sig; värre än förut kunde det omöjligt bli. Fick folk prata vad de ville; ensamheten var värst. Hellre dela ålderdomen.
Från andra äktenskapet hade hon noll förväntan. Men ödet ville annat plötsligt hade hon både lycka och sorg på en gång.
Med första dottern märkte Signe inte ens graviditeten förrän femte månaden. Aldrig varit regelbunden, så hon tänkte inte så mycket på det. Hon mådde hur bra som helst. Klara lade först märke till att det var nåt.
Signe, nog har du en unge på gång va? utbrast Klara när Signe blev yr i solen.
Sluta nu! Tom, som jag är!
Min mormor sa: det är inte alltid kvinnans fel. Läkarna säger samma sak. Kanske det inte skulle bli barn med Alexander? Vem vet. Åk till stan och kolla dig! Kanske det blir glädje ändå?
Signe kom hem från sjukhuset som en ny människa. Hon strålade, folk vände sig om efter henne i byn gladare än solen själv.
Det blev en dotter, och sedan en till. Signe sträckte på ryggen, skämdes inte längre. Hon var mor.
Hennes döttrar älskade hon så att folk förundrades. Vardag, men alltid rena klänningar och rosetter. Lika fulla i bus som alla andra ungar, klättrade, badade och rullade i lera. Signe skällde aldrig. Gav tvättfat, tvål och visade hur man tvättade strumpor. Sydde ihop trasor när det behövdes, lärde dem att laga själva.
Nils dog när yngsta dottern gift sig. Han åkte till stan och hälsade på och blev kvar för bilolyckan på vägen hem. Signe blev kolsvart av sorg. Utan barn hade hon följt efter honom ut ur livet. Men efter ett år föddes lilla Lovisa, och allt ljusnade på nytt.
Barnbarnen blev hennes lycka. Yngsta dottern bodde långt borta, kom bara på loven. Men Lovisa fanns där, alltid.
Hon växte upp och blev så lik sin mormor Signe. Samma skönhet, samma hållning, men mer envis och bestämd. Ingen stor sak, Signe gladde sig när det gällde skolan; när Lovisa kom i tonåren blev det tuffare.
Och allt för att Lovisa blev hopplöst kär i grannpojken Erik. Han var fem år äldre, vuxen man redan, och hon bara sexton nyss fyllda. Vad visste hon om livet? Men hon höll fast vid sin kärlek.
Erik såg inte ens åt henne. Bara grannflickan. Lovisa var ju bara ungen från huset bredvid. Han hade redan sitt, ett eget hjärta.
Lisa, som han siktat in sig på, var flickan som alltid hade de snyggaste kläderna, flaskan pengar och status. Hennes far skämde bort henne, hans enda glädje i livet.
Men Lisa var inte direkt snäll eller ödmjuk. Kunde inte nåt eller nån gå hennes väg, var dagen förstörd.
Erik fick kämpa för att komma nära. Men så var det där med skandalen.
Lisa hade en pojkvän från grannbyn, också en bortskämd snorvalp. De åkte tillsammans på motorcykel och blev borta hela natten. Vad som hänt vet ingen, men Lisa kom hem först på morgonen, med rivna kläder och sönderslagen.
Ingen visste om det, utom Signe, som såg henne smyga förbi i köksträdgården, när hon gick ut tidigt en sommarmorgon.
En vecka senare surrade byn. Lisas föräldrar skulle ordna bröllop snabbt.
Erik var överlycklig, Klaras mamma var förskräckt.
Signe, något luktar illa. Hur ska jag säga det till sonen? Han vill inte lyssna. Deras sak, javisst, men ändå synd om Erik. Han förgås av olycka, sover inte, blivit helt förändrad.
Signe lyssnade, nickade, men höll tyst. Vad skulle det hjälpa att tala om vad hon sett? Hemma utspelade sig ett eget drama.
Lovisa blev som förbytt. Grät i timmar, stirrade mot fönstret åt grannens håll där de förberedde bröllop. Ibland låg hon bara tyst och jämrade sig.
Signe försökte allt. Lockade med att åka till moster i stan, börja om, skaffa utbildning bara få henne bort, få henne att aldrig mer behöva se honom. Signe visste att inte ens sanningen om Lisa skulle hjälpa.
Men Lovisa vägrade lyssna. Hennes far var inte längre i livet, och ingen annan hade någonsin haft makt över henne.
Vad väntade hon på? Hoppades hon att något skulle vända? Ingen visste.
Hon väntade till bröllopsdagen. Kom dit med Signe och sin mamma, överraskande nog helt utan tårar. Stod i ett hörn, satt inte ner, svarade inte på frågor. Gick hem efter en stund.
Mamman märkte snabbt att hon lämnat och följde efter, rädd för vad Lovisa kunde hitta på.
Men Lovisa förvånade henne igen. Packade sin väska, kramade om mamma och Signe och åkte till stan. De grät, men gjorde korstecken och väntade.
Tiden brukar läka.
Kanske hade den gjort det, men Lovisa fick inte tiden hon hade behövt. Innan hon rotat sig i stan, blev mamman sjuk. Kom aldrig på benen igen.
Det var bara åka tillbaka. Signe var själv hemma, och med hennes hälsa skulle det aldrig gå annars.
Lovisas största rädsla var att Erik och hans fru skulle bo kvar. Men ödet lät dem flytta direkt efter bröllopet.
Lovisa packade upp väskan, städade huset och tog hand om sin mamma. Bestämde sig att börja jobba på ett lantbruk. Bara att bita ihop några möjligheter fanns inte utan utbildning. Jobb saknades, och efter skolan var det bara gårdsarbete eller inget jobb alls.
Men Lovisa tvekade aldrig inför arbete. Hon älskade djur och startade eget; en liten flock höns och några får. Vad annars?
Så levde de. Lovisa hjälpte också Klara så gott hon kunde. Klara var knäckt av sorg när mannen dog. Sonen Erik bodde långt bort, skrev sällan. Berättade inget om livet. Skickade någon hundralapp då och då. Klara visste bara att Lisa fött två barn, en pojke och en flicka. Men Klara såg aldrig sina barnbarn. Lisa vägrade komma till byn, eller om Erik hade svårt att få livet att gå ihop han knegade som lastbilschaufför. Borta i veckor för att kunna föda familjen. Från breven kunde Klara läsa mellan raderna att det var tufft. Erik klagade aldrig rakt ut men en mor känner.
Kanske var det oro eller åldern, men Klara blev sängliggande till slut. Lovisa ordnade en plats på sjukhuset, hälsade på, men grät ofta efteråt. Läkarna gav ingen större förhoppning.
Signe skrev genast till Erik när Klara lades in. Men kanske försvann brevet, kanske var det annat han dök inte upp. Inte ett ord hördes. Signe skickade ytterligare ett brev, och sade sen till Lovisa:
Han har nog vänt ryggen åt sin mamma. En nattuggla är högljuddare än dagfågeln… Sicket godispapper! Jag trodde han var en ordentlig man.
Mormor! Vänta nu! Du har ju själv sagt att man inte ska döma någon förrän man vet. Och sen vad tjänar det till? Låt honom klara sig själv. Vad kan vi göra nu?
Jag vet inte längre, lilla vän. Aldrig hade jag kunnat tro att han skulle göra så mot sin mor. Han var alltid kärleksfull. Men känslorna… vart tar de vägen?
Varför kallar du honom “godispapper”?
Det är en gammal historia. Och just därför trodde jag aldrig att Erik skulle sjunka så lågt.
Berätta!
Jaa… Han var ingen stor grabb då. Kanske sex eller sju. Alla barn samlade godispapper då. Det var värdefullt inte som idag när varje unge får godis vilken dag som helst. Då var det knapert; allt var dyrt och man fick välja mellan nya skor och lördagsgodis. Riktigt fina papper det var fest. Folk bytte och samlade. Du förstår… Klara hade då två fina hönor. Jättevackra, vita med en tofs på huvudet nästan som kungakronor. Hon tog hand om dem som ögonstenar. Mannen hennes hade ordnat dem någon gång, men de betydde allt för Klara. Så händer det. Eriks bästis hade en vild hund, stamtavla och allt, men odräglig typ. Hunden gick inte att ha lös någonstans, för den dödade allting. En dag kom pojken över till Erik med hunden, och sedan flög fjädrarna…
Men mormor, menar du att…
Ja, Tanja, hunden tog båda hönsen. Så Klara grät! Hon skällde aldrig på sonen, men pratade inte med någon på flera dagar. Och vet du vad Erik gjorde?
Nej?
Gav bort sina godispapper till en annan kompis. Hans pappa åkte ofta till stan, så Erik bad att få följa med någon gång när pappan skulle handla. Skramlade ihop spargrisens pengar och köpte en ny höna åt sin mamma.
Imponerande!
Ja, det var stort… Klara blev mer än lycklig, inte bara för hönorna utan för att pojken visat sådant hjärta. Och nu? Vart tar det vägen, Tanja? suckade Signe, och lät sig inte avbrytas av barnbarnet.
Vad är det för barn som låter mamman vara sjuk, själv inte bryr sig? Skamligt, är det!
Men Signe tappade talförmågan när Erik oväntat en dag dök upp. Då hade Lovisa redan lärt sig ta hand om två sjuka samtidigt. Hon ordnade med sin egen mamma först, sen tog hon hand om Klara. Visst blev hon trött, men hur kunde hon lämna någon? Särskilt inte Klara inte en främling, men ändå grannens mamma…
Lovisa stod just och skurade golvet hemma hos Klara, när dörren smällde i farstun. En liten pojke sprang in, gjorde smutsiga fotspår och stannade framför Lovisa.
Är du min mamma?
Så enkelt, så rätt. Lovisa blev stående, med trasan i handen.
Grannen… Erik la handen på dotterns axel och hälsade på Lovisa. Förlåt att jag kom så sent. Jag är skyldig. Max låg på sjukhus, och jag kunde inte lämna honom själv. Och Milla hade jag ingenstans att göra av.
Men Lisa då? råkade Lovisa säga, och ångrade sig genast. Vad angår henne hans liv?
Ingen Lisa längre. Hon lämnade oss. Stack med ny man. Jag är ensam nu.
Ensam? Och barnen då? Lovisa blev plötsligt lugn, räddades av dottern som liknade honom så mycket.
Ja, visst. Vad säger jag? Jag är ju inte ensam. Sover hon? Erik nickade mot sängen medan han hjälpte dottern av gummistövlarna.
Hon sover. Trött. Läkaren sa att det var bäst så, men jag tycker hon borde röra på sig mer. Din mamma låg aldrig still förr!
Nu har hon legat så det räcker! klarade Klara med svag röst, och Lovisa fick bråttom. Erik var där, och hon behövde hem.
Hastigt städade hon färdigt, ställde fram nykokt soppa och mjölk till barnen, och smet iväg, utan att ens säga hej då till Erik. Krafterna var slut.
Lovisa hade trott att hon var över Erik nu. Men nej… Och hon blev rädd. Nu var han inte längre den unge killen som drog henne i flätan över staketet. Och hon var inte längre tonårsflickan som rodnade när han hälsade. De var annorlunda nu äldre, vart fall.
Redan nästa dag sa Klara till Signe, som kom och tittade till, att hon ville be sonen om att få komma till äldreboendet.
Signe blev så rasande att hon knappt visste var all kraft kom ifrån. Hon traskade ut, kallade ut Erik på gården, spottade framför honom och gick hem. Ville varken se eller höra av honom! Lät inte ens Lovisa få fråga vad som hänt.
Han behöver ingen försvarare! Är han vuxen får han väl fatta vad han gör. Vad är det för slags människa som sätter sin egen mamma på hemmet? Signe bölade till slut.
Lovisa sprang i bästa förklädet, ni vet det där slitna för hushållsjobb, ut över gården i galoscherna och rakt in till grannen:
Erik! Erik, var är du?
Hon kastade upp dörren, stod i hallen, rufsig och arg och vacker som våren själv.
Vad har du tänkt dig, egentligen? Du får inte ta Klara till hemmet! Tänker inte låta dig göra det! Du kan åka tillbaka till stan vi klarar oss. Jag har redan tagit hand om två, en till är ingen skillnad! Vi klämmer in en säng till och sen är det bra! Herregud! Och jag som…
Hon tystnade när hon såg Klara skratta och Erik le.
Vad upprörd du blev! Lugna dig, Lovisa! sa Klara, torkade tårarna. Han tänkte inte lämna mig! Jag var den som ville. Sagt till Signe att jag inte vill vara börda. Hon bli arg och missförstod!
Jag blir kvar, Lovisa. Vart skulle jag ta vägen?
Ja? Lovisa blev ställd, såg den packade väskan och rynkade ögonbrynen.
Måste ändå till stan. Ordna jobbet, hämta mina saker. Vet inte hur länge det tar, men jag har redan ordnat så grannsköterskan ser efter mamma.
Då visade Lovisa vem hon var.
Hon gick fram till Erik, såg honom rakt i ögonen och sade:
Inget spring med barnen! De stannar här. Jag passar dem. Och jag väntar på dig. Förstått?
Förstått… Erik såg på henne som om han aldrig tidigare sett henne. Hur kunde jag missa dig så här?
Skaffa dig glasögon i stan. Man vet aldrig vad annat du kan missa… Lovisa lyfte upp flickan, som kramade hennes ben.
Kom nu, vi går till Signe. Hon har jäst deg till bullar idag. Gillar ni bullar? Bra!
Några år senare stod Erik på verandan, hjälpte först Klara, sedan sin svärmor ut.
Nu, mammorna! Sakta bara. Kolla, såna stolar jag köpte åt er i stan!
Sitta eller ligga, som ni vill, ute i solen visst är det fint?
Försiktigt hjälpte han Klara till vilstolen.
Det där var småttingarna som vaknade! Lovisa är inte hemma än. Jag går och ser vad de har för sig.
När kommer Lovisa hem då?
Hon har sista tentan idag. Hon sa att hon siktade på toppbetyget, så hon kommer nog snart.
Bilen stannade vid grinden. Barnen, som plockade körsbär i det stora trädet för att hjälpa Signe med sylten, släppte hinkarna och skrek:
Mamma! Mamma är hemma!
Lovisa, nu inte alls lik den osäkra flicka hon en gång var, sträckte ut armarna, fångade sitt yviga gäng och blinkade åt sin man:
Toppbetyg!
Hade aldrig tvivlat! Erik log och gick in.
Tvillingarna plikttrogna fast de ogillar att vänta. Det har de nog från honom, Erik.
Riktiga godispapper!©Signe satt kvar med kaffekoppen i knät, tittade ut mot grinden där barnen samlade körsbär som små myror, och kände en ovan känsla. Det var lugnt inom henne, som om något äntligen lagts till rätta. Solen värmde ansiktet och ljudet av barnglädje blandades med Klaras stilla prat om gamla tider. Det fanns så mycket de förlorat, men ändå… nu när de satt här tillsammans, vilande i grönskan, såg Signe på alla dessa ansikten blod av sitt blod och vänner efter hjärtat och förstod att livet, trots sina sorger och slit, till slut ändå bjöd på sött.
Hon lade handen över Klaras och de drog sig närmare varandra.
Vet du, Klara, sa Signe, ibland tror jag livet är som ett godispapper. Vackert och färgglatt, men ändå det som blir kvar när glädjen är slut. Men nu… nu tycker jag att vi samlat ihop varje papper noggrant. Allt det vi älskat har lämnat spår efter sig. Vi är alldeles fulla av minnen.
Klara log och torkade bort en tår som rann, lika tyst som sommarregn.
Barnens skratt ekade mellan träden. Erik kom bärande på sylthinkarna, Lovisa gick med raska steg mot huset, med tvillingar snubblande efter.
Och för en stund stod tiden stilla, fylld av doften av solvarma bär och nybakt bulle. Signe lutade sitt huvud mot stolen, blundade och hörde Lovisas röst:
Nu är vi alla samlade, mormor! Visst känns det bra?
Signe log inåt, och visste i det ögonblicket att livet, med allt sitt plock och stökat, ändå varit rikt. Inte tomt alls tvärtom, ända ut i kanterna fullt av små, skinande godispapper.
