Snörpapper
Du är då en riktig snörpapper, Erik! Jag skulle ge dig en omgång om det bara fanns någon som orkade och om tiden var inne! Här har du levt i så många år, men vett har du ännu inte fått!
Tant Signe spottade argt framför fötterna på sin granne och haltade iväg hemåt på sitt onda ben. Det hon skulle säga var sagt, sen fick samvetet avgöra hur han borde leva. Kunde inte människor ge honom vett kanske ödet ordnar det?
Titta på honom! Ska lämna sin egen mor på hemmet! Har man hört nåt sånt? Ja, Klara är sängliggande nu, men är han hennes son eller någon främling? Det finns ingen gräns för ilskan! Hade hon orkat, hade hon tagit väninnan till sig utan att blinka. Men nu var det som det var
Stackars Tanja. Hon är ju snäll, men inte någon häst som ska dra hela lasset själv. Stannade till och med kvar i byn för att hjälpa när mamma blev sjuk. Visst, hon flyttade in till stan först, men kom sen tillbaka ändå. Kunde inte lämna sin mamma och mormor. Hjälpte till för hon förstod att Signe inte klarade ta hand om dottern längre. Hon fick ju knappt ordning på sig själv ens. Efter benbrottet för två år sen blev allt värre. Redan innan var det svårt, men nu gick det helt enkelt knappt.
Yngsta dottern erbjöd att ta Signe hem till sig i Göteborg, men det gick ju inte att tänka på. Lägenheten är pytteliten, knappt plats för alla ens. Maken är visserligen en hyvens karl, men ingen som tar plats i samhället. Sliter och jobbar, men det räcker inte långt. Två barn har de och det är tungt nog att försörja. Och nu kan inte Signe hjälpa till längre heller. Förr hade hon djur och fixade hemma, hjälpte barnen med det mesta. Och nu? Ett vrak Tanja blir arg när Signe säger så, men varför ska hon vara arg, det är ju sant? Inget hälsan är borta, och krafterna bara försvinner. Morgonen kommer och bara att ta sig ur sängen är som att skrapa ihop kolstycken på skyffeln. Samla ihop dig! Du klarar det! Upp med dig! Framåt!
Tur ändå att Tanja, barnbarnet, är lättfotad som ett rådjur. Medan Signe vaknar till har Tanja hunnit göra allt hemma, sköta om mamma och sen springer iväg till jobbet. Hon är kvick! Alltid varit så. Ända sedan hon var liten.
Signe fick sin äldsta dotter, Tanjas mamma, sent i livet. Hon trodde aldrig hon skulle bli mamma.
Första maken förlät henne aldrig för att det inte blev något barn. Han stack. Signe sörjde, men inte särdeles mycket. Hon såg att han aldrig älskade henne ändå. Hon älskade, han…
Förr var Signe vacker, oj vad vacker hon var. Som en majmorgon vid sjön. Finaste flickan i trakten. Killarna sprang efter henne redan i skolan, men hon var sträng med sig själv. Väntade på riktig kärlek. Trodde att han snart skulle dyka upp, den rätte. Men ingen kom. Tiden gick, Signe slutade snegla efter några, gick allt oftare med sänkt huvud efter morsas eviga tjat.
Varför är du så kräsen? Blir du kvar som ogift!?
Hur förklarar man att man inte vill ha någon man inte älskar?
Så kom en kille hem från lumpen i grannbyn. Signe kände honom inte alls. Han bodde med föräldrarna nån annanstans, men när han muckade flyttade han till mormor och morfar. Varför visste ingen då, och Signe blev inte tillfrågad. Hon blev tagen med storm den första gången hon såg Anders. Kärlek!
Och han tvekade inte heller. Snabbt skickade han efter friarna. Signe fick sin mammas välsignelse, så klart, för nu hade dottern passerat “bäst före”, tyckte hon.
Bröllopet blev stort och glatt. Signe visste knappt vart hon skulle titta av allt lyckorus. Men hon märkte mummel vid borden. Först när svärmor tog henne vid armen och visade vagnen intill en kvinna i svart sjal förstod Signe att något var fel.
Kvinnan i schal såg Signe direkt. När svärmor buffade Signe lite framåt och pekade på vagnen, stannade Signe andan. Vad fanns att undra över, allt var uppenbart.
Anders berättade senare att en fästmö väntat son medan han var i lumpen, men tiden stämde inte, sa folk. Sedan åkte Anderns mamma till gamla fästmön, pådriven av grannar. Där, i spjälsängen sov lilla Albin. Det gick inte längre att göra något, för förlovningen var redan klar med Signe.
Flickan som fått Anders son ville inte leva med Anders mer. Förlät honom aldrig. Och visste inget om att hennes mamma rest till före detta fästmannens bröllop och tagit med barnet. Hon hade bara sagt att de skulle visa barnbarnet för systern i staden.
Varför? Signe tog tag i vagnen, såg upp på den trötta kvinnan med hopknipna läppar.
Så att du vet vem du har gift dig med.
Vad det skulle hjälpa förstod aldrig Signe. Hon älskade sin man, och det som var före henne Vem är egentligen felfri? Visst, det var fel, men är han inte människa? Har man inte rätt att göra fel?
Hon förbjöd aldrig sin man att träffa sonen. Men Anders verkade inte intresserad. Snabbt förstod Signe, att Anders egentligen bara kunde älska sig själv. De andra var mest inramningen kring tavlan bra om de syntes.
Svårt att klaga; han var duktig och hemmet var fyllt med allt man behövde. Men lyckan fattades ändå.
Under de femton år Signe var gift med honom fick hon aldrig riktigt känna hans värme. Han var där, men ändå inte. Tomt och ekande hemma.
Så länge hon hoppades på barn förklarade hon det för sig som tillfälligt. Hjärtat hade inte vaknat hos honom. Det händer.
Men när han, så där i förbigående, sa att hon inte var en riktig kvinna, eftersom hon inte kunde föda, då förstod Signe att hennes liv varit som en stig som ledde ingenstans. Man kunde gå där, eller stå still, och inget skulle förändras.
De skilde sig snabbt, så tyst att inte ens alla i byn förstod att familjen Nilsson inte fanns längre. Bara Signe blev kvar.
Anders flyttade nästan direkt efter papperen var klara. Lämnade huset till Signe, bad om förlåtelse i sista stund.
Hata mig inte. Vi båda är väl skyldiga, men det är jag som måste svara för det.
Signe förlät honom aldrig helt, men det blev lite lättare i hjärtat. Vad gör man, om ödet faller ut så? Skönhet fick hon, lycka räckte det tydligen inte till.
Två år bodde Signe ensam. Arbetade, gick rakryggad genom byn och försökte inte bry sig om folks prat. Det var inte som förr. Hallå, mannen gick sin väg vem bryr sig!
Men hjärtat värkte. Hon ville inte komma till ett tyst, tomt hus, utan någon att tala med
Med Nils blev det inte direkt. Hon var försiktig länge. Inte var de unge längre, och han var inflyttad. Vem visste vad han hade med sig? Han levde ensam, gick sällan bort, bjöd aldrig hem folk. Renoverade gamla morfars torp, skaffade djur. Hjälpte gärna andra, bad aldrig om något själv.
Men han var snäll. Artig. Började uppvakta Signe.
Hon hade nästan glömt hur det var. Ärligt talat, hade hon nog aldrig riktigt fått uppleva det. Anders kom med en bukett prästkragar en gång, men annars var det onödigt, tyckte han. Så länge hon var förälskad spelade det ingen roll, sen fanns det inget utrymme för sånt.
Nils var omtänksam. Inget märkvärdigt men tomhänt kom han aldrig. Hade han kommit över tröskeln hjälpte han till med nåt, lagade, fixade. Signe tänkte att värre än förut kunde det knappast bli. Folk fick säga vad de ville, hon var så ensam att hon skrek inombords. Så i alla fall slapp hon åldras helt ensam.
Hon förväntade sig inget av det nya äktenskapet. Men plötsligt såg ödet åt hennes håll, dansade lite och bjöd upp till en vals Signe aldrig hade väntat sig, bara att ta emot det.
När Signe väntade sitt första barn misstänkte hon inget förrän efter fem månader. Så var det för henne mensen kom och gick som den ville. Och hon mådde bra, inga krämpor.
Det var Klara, väninnan, som först såg att nåt var på tok.
Men du Signe, vad bär du för börda! utbrast Klara när hon såg hur Signe stapplade till i solen.
Äsch, sluta nu! Jag är väl tom ändå
Min mormor sa alltid att det inte är bara kvinnans fel när barn saknas. Läkarna säger samma sak. Ibland är det männen det är fel på. Kanske du bara inte skulle ha barn med Anders? Vem vet? Borde du inte åka in till Göteborg och kolla?
Efter den resan sken Signe som ett solrosfält. Folk vände sig om när hon gick i byn. Man såg här blev allt bra, snart blir det ännu bättre!
Först en dotter, sen en till. Signe slutade kuta fram, gömma blicken. Inget att skämmas för längre. Hon hade blivit mor.
Hon älskade sina flickor så att folk häpnade. Vardagar gick de i klänning och rosetter. Alltid rena och prydliga. Och ändå var de som andra barn klättrade i träd, badade i sjön, lekte i regnet. Signe skällde aldrig, utan fyllde vattenbaljan och gav tvål, lärde hur man tvättar sockor. Trasigt? Nåla ihop, lär dig! Kan du inte, så lär jag dig.
Nils gick bort när yngsta dottern gift sig. Han åkte till stan för att hälsa på henne, men kom aldrig tillbaka en bilolycka.
Signe svartnade inombords. Hade hon inte haft barnen Men hon härdade ut. Ett år senare födde äldsta dottern Tanja, och livet återvände. Allt blomstrade på nytt.
Barnbarnen levde hon för. Yngsta dottern bodde långt bort i Göteborg, kom bara under lov och helger. Men Tanja alltid där, intill.
Flickan växte upp och blev Signe upp i dagen. Samma skönhet, samma hållning, men envisare i temperament. Ville hon nåt, så blev det så.
Så länge det bara gällde studier var Signe nöjd. Men när Tanja blev tonåring fick Signe gråta för första gången.
Tanja blev handlöst kär. Och inte i vem som helst grannen Erik, fem år äldre. Vuxen karl, medan Tanja bara var sexton. Vad kunde hon förstå? Men hon hävdade tappert Jag älskar honom! och gick inte att tala tillrätta.
Erik brydde sig inte ett dugg. Vem? Grannflickan. Ett barn. Han var vuxen, med eget liv och en annan kärlek.
Louise, som Erik kastat sina ögon på, var på sitt sätt fascinerande flicka. Inte klassiskt vacker, men kunde bära upp sig själv, klä sig finast i hela byn. Allt tack vare pappan! Klen tröst, men han gjorde vad han kunde, skämde bort henne enda barnet.
Fast det blev inte till Louises fördel. Hon blev både kräsen och högmodig. Om ingen gick hennes ärende var dagen förstörd.
Först tog inte Louise in Erik särskilt nära. Men sen hände något märkligt.
Louise hade en kille i grannbyn. Också bortskämd. De åkte ut på motorcykel men försvann på vägen hem. Ingen visste riktigt vad som skett, men Louise kom hem först i gryningen, sönderslagen och med trasig klänning.
Det var bara Signe som såg det. Hon hade inte kunnat sova, gått ut i trädgården före soluppgången, och fått syn på Louise, släntrandes längs åkern.
Louise tittade inte ens åt Signes håll utan gick rakt förbi.
Någon vecka senare började det ryktas i byn. Louises föräldrar bestämde sig för ett snabbt bröllop.
Erik var i sjunde himlen, Klara hans mamma var mindre glad.
Signe, det är något som inte stämmer här. Hur ska jag få Erik att förstå? De struntar i vad jag säger. Om nu Louise varit med någon, så är det väl därför hon hållit sig till en annan kille nu. Inte mitt att döma henne. Men synd om Erik. Han älskar henne verkligen. Kan inte sova om nätterna.
Signe lyssnade och nickade, men sa inget. Ingen visste att hon sett Louise den natten. Och det fanns ändå för mycket drama hemma för skvaller det var hon inte intresserad av.
Tanja var förstörd. Grät hela dagarna, stirrade ut genom fönstret mot granngården där man stressade inför bröllopet. Ibland låg hon tyst mot väggen som om någon dött.
Hur Signe än försökte trösta, erbjöd att skicka Tanja till moster i Göteborg, så vägrade Tanja. Hon behövde stanna och hjälpa. Inget hopp fanns om framtid i byn, Erik ville inte veta av henne. Vad skulle det ge att avslöja det hon sett, när Erik ändå älskade Louise?
Men Tanja lyssnade varken på mormor eller mor. Hennes pappa var borta, och ingen annan styrde över henne.
Vad väntade hon på? Vem vet.
Hon stod ut ända till bröllopsdagen, gick dit med sin mamma och Signe, överraskade alla med torra ögon. Hon stod tyst, pratade inte med någon, gick sedan hem ensam.
Mammas oro märkte genast att Tanja var försvunnen, sprang efter. Hon blev rädd, vem vet vad flickan kunde ta sig för.
Men Tanja överraskade igen. Samlade ihop sina saker, kramade mamma och mormor, och reste till Göteborg.
De grät, men korsade sig och beslutade att vänta.
Tiden läker, sägs det.
Kanske hade tiden hjälpt, men Tanja fick knappt någon. Hon hade knappt hunnit rota sig i Göteborg förrän olyckan var framme mamman hamnade på sjukhus och blev sängliggande för gott.
Tanja packade väskan igen och åkte hem. Vart annars? Signe var ensam och med så dålig hälsa, hur skulle hon klara sin sjuka dotter själv?
Det enda Tanja oroade sig för var att behöva bo granne med Erik och hans fru. Men ödet var med henne. De försvann ur byn direkt efter bröllopet.
Tanja var hemma, packade ur, städade huset, såg efter sin mamma och tog jobb på mejeriet. Annars fanns inget. Hon saknade utbildning, och på landsbygden fanns inget arbete så när som ladugården.
Men Tanja var ingen finfröken. Hon var van att arbeta, gillade djur. Förstod att lönen inte räckte, så hon skaffade sig några höns och en gris. Vad annars?
Så levde de. Tanja hjälpte så gott hon kunde. Klara, som blev ensam när maken gick bort, tappade nästan förståndet. Sonen bodde långt bort, skrev sällan, skickade pengar då och då, men berättade aldrig något hemifrån. Vad Egon, hennes son, egentligen gjorde, det visste inte Klara. Hon visste bara att Louise fick två barn snabbt, pojke och flicka. Klara hade aldrig fått se dem. Louise kanske vägrade återvända till byn, Egon hade dålig ekonomi. Han var långtradarchaufför, jämt på vägarna. Och Klara kunde läsa mellan raderna, sonen kämpade. Han klagade aldrig direkt, men en mor känner sitt barn.
Kanske var det oron för sonen, kanske något annat, men Klara blev sängliggande. Tanja satte fart, fixade in henne på sjukhus, hälsade på, men grät sig ofta till sömns. Läkarna gav inga goda prognoser.
Signe skrev till Erik så fort Klara hamnade på sjukhus. Om brevet försvann eller något annat vet man inte, men han kom inte. Inte ett ljud, inte ett brev. Signe skrev igen, och sa till Tanja:
Han har nog tagit avstånd från sin mor. Sicket snörpapper! Och jag som trodde att han var en människa!
Men mormor! Vänta lite! Du har själv lärt mig att man inte ska döma folk, inte förrän allt är klart. Också sen du måste förlåta. Det är bättre för själen. Låt honom ta ansvar för sig. Vad kan vi göra mera?
Jag vet inte, älskling. Jag vet inte alls. Jag trodde aldrig han kunde behandla sin egen mor så. Han var så kärleksfull mot henne Vart försvann det?
Och varför kallar du honom snörpapper?
Det är en gammal historia. Därför kunde jag aldrig tro han skulle bli så hemsk.
Berätta!
Vad finns att berätta? Han var bara en liten pojke, sex-sju år. Alla ungar samlade snörpapper då. Det var svårt att få tag på, tiderna var knappa, vi levde från lön till lön, och godis var sällan. Snörpapper var värda sin vikt i guld. Man sparade på dem, bytte dem till något värdefullt.
Nå Klara hade två fina hönor, vita som snö och med en krona av fjädrar. Hon älskade dem, drömde om att föda upp fler. Men så gick det snett: Eriks kompis hade en hund som var väldigt stökig. Eriks väns pappa hade tagit hem honom från stan, nån slags jakthund. Ingen visste riktigt vad det var. Hunden kunde inte vara lös bland djur, han bet ihjäl allting.
En gång tog Erik med kompisen och hans hund hem, och vips flög Klara vita fjädrar över hela gården
Mormor, inte var det så att
Jo, Tanja, hunden rev båda hönsen. Klara grät och pratade inte med någon på flera dagar. Erik, vet du vad han gjorde?
Vad?
Gick och gav bort alla sina snörpapper till en annan kompis, vars pappa ofta reste till stan. Erik bad honom ta med honom vid tillfälle. Han tömde sin sparbössa med slantarna han hade till en cykel och köpte en ny höna till sin mor.
Det var ju snyggt gjort!
Ja, bättre kan man knappast Klara var lycklig! Inte bara därför att hon fick tillbaka sin höna, utan för att sonen hade visat att han hade hjärta. Men vad händer nu? Hur förändras folk, Tanja? suckade Signe, lyssnade inte på invändningar.
Vad är det för son, vars mor är sjuk och han inte dyker upp? Kan det vara rätt?
Men så blev Signe mållös en vecka efter att Klara kommit hem från sjukhuset. Tanja hade ordnat med distriktsköterskan i byn att Klara skulle få åka till vårdboendet i Göteborg, men helst hade de velat ha henne hemma.
Erik dök upp oväntat. Då hade Tanja redan vant sig vid att ta hand om två sjuka först mamma, sen Klara. Stark nog fortfarande. Mormor gnällde för att Tanja blev trött, men hur skulle hon annars göra? Det var ju ändå Klara, inte vem som helst.
Tanja skurade golven när det plötsligt hördes dörren öppna i hallen och en liten pojke sprang in, ställde sig framför Tanja och frågade:
Är du min mamma?
Bara naivitet och enkelhet i hans fråga fick Tanja att stelna, stå kvar med moppen i handen.
Hon är en granne Erik la en hand på dotterns axel och hälsade på Tanja. Förlåt att jag kommer sent. Jag är skyldig dig en förklaring. Max var på sjukhus, jag kunde inte lämna honom, och lilla Milla hade ingenstans att ta vägen.
Men hur är det med Louise? sa Tanja, och ångrade sig genast.
Vad angick Erik och hans familj henne?
Louise är inte kvar. Hon lämnade oss. Åkte till ny man. Jag är ensam nu.
Själv? Men barnen då? Tanja andades ut. På något sätt kände hon sig inte längre blyg inför denne reslige man, vars dotter höll honom hårt i handen och var så lik honom.
Ja, de stannar hos mig. Säg, sover hon? Erik nickade mot sängen, drog av dottern gummistövlarna.
Hon sover, har varit helt slut. Hon behöver vila. Läkaren sa att det är bäst. Fast jag tycker hon borde vara uppe. Din mamma, Klara, var alltid så pigg, aldrig still. Nu ligger hon bara.
Ryggen är redan öm! hördes det inifrån, och Tanja skyndade sig hem.
Hon ställde en kastrull nylagad soppa och mjölk på bordet för barnen och for hem, orkade inte ens säga adjö till Erik.
Tanja trodde att hennes hjärta lugnat sig under åren då hon inte sett Erik, men nej Hon blev rädd. Nu var han inte längre den unge killen som drog henne i flätan över gärdsgården, och hon var varken samma blyga flicka heller. De hade båda förändrats. Blivit äldre. Klokare kanske.
Dagen efter sade Klara till Signe, som kommit och hälsat på, att hon ville be sin son köra henne till äldreboende.
Signe blev rasande, gick ut på trappan, kallade på Erik, spottade framför hans fötter och lommade hem. Ville inte se honom. Inte höra! Gav inte ens Tanja chansen att fråga något.
Inget försvar! Han är vuxen! Vad är han för människa, han som vill dumpa sin egen mor! Signe grät till slut.
Tanja, i gammal morgonrock, for ut i hallen, slängde fötterna i träskor, sprang över till grannen.
Erik! Var är du? ropade hon från dörren, rufsig, arg och vacker som självaste våren. Vad är det du tänkt göra? Jag låter dig aldrig lämna faster Klara! Glöm det! Åk tillbaka där du kom ifrån! Vi tar hand om det själva! Det gör ingen skillnad för mig om jag tar hand om en eller två! Vi ställer in ännu en säng i mammas rum! Så det så! Och jag!
Tanja tystnade när hon såg hur Klara skrattade och torkade tårarna, och Erik log.
Är du klar med utbrottet? Ta det lugnt, Tan! Klara torkade tårarna. Han skulle aldrig lämna mig på hemmet! Det är jag som sa så. Ville inte vara honom i vägen. Signe hörde bara hälften och blev tvärförbannad!
Jag stannar här, Tanja. Varför skulle jag lämna min mor?
Är det så? Tanja såg sig omkring, stannade vid en packad väska, och rynkade pannan. Och vad är det där då?
Jag måste åka hem till mig ett tag. Ordna jobbet, få ut lönen, hämta saker. Vet inte hur länge det kommer ta, barnen följer med. Jag har redan pratat med sköterskan han håller koll på mamma så länge.
Och där visade Tanja vem hon var.
Hon gick fram till Erik, såg honom i ögonen och sa:
Inget flängande med barnen! Låt dem stanna här. Jag ser efter dem. Och jag väntar på dig. Okej?
Okej Erik såg på henne som om han såg henne för första gången. Hur kunde jag missa dig, Tanja? Hur?
Skaffa dig glasögon i stan! Annars missar du kanske nåt mer Tanja tog upp lilla flickan, som kramade henne om benen. Ska vi gå till mormor Signe? Hon har satt en deg på bullar. Gillar ni bullar? Bra, då så!
Några år senare leder Erik först ut Klara, sedan sin svärmor på verandan.
Ja, mina kära mammor! Sakta i backarna. Se vilka sköna stolar jag köpt till er i Göteborg!
Vill ni sitta eller ligga, allt i solen! Visst är det härligt?
Försiktigt, anpassad till Klaras långsamma steg, hjälper Erik henne ner i solstolen och lyssnar.
De små har vaknat! Men Tanja har inte kommit än. Jag går och ser vad de gnäller om.
Kommer Tanja hem snart?
Hon har sista tentan idag. Sa att hon blir en av de första ut, så snart är hon hemma.
Bilen bromsar vid grinden och ungarna, som suttit i trädet för att plocka körsbär åt mormors sylt, rusar ner och jublar:
Mamma! Nu är mamma hemma!
Och Tanja, långt ifrån den blyga flickan som en gång stod inför Erik, öppnar famnen, fångar sitt ystra gäng och blinkar till sin man:
Fem!
Som om jag nånsin tvekat! Erik nickar och går in.
Tvillingarna samvetsgranna som sin mor, men otåliga som sin far, Erik.
Det är såna där snörpapper, det!©Signe satt lutad mot verandans karm, vindens mjuka hand i sitt gråa hår. Hon såg på sitt lilla sällskap, på Tanja med barn i famnen, på Erik som bar in matkassarna och suckade lyckligt. Allt hade svängt så otaliga gånger. Tårar blev till skratt, ilska till ömhet. Vad var ett liv om inte en lång kedja av små felsteg och stora tillfälligheter?
Barnen gick förbi på rad med korgar av körsbär, små röda prickar mot det gröna gräset, och Signe tänkte: Det verkliga arvet är inte huset, marken eller ens minnena, utan sättet vi tar hand om varandra på, dag för dag.
Hon blev sittande kvar när solen började dala, hörde sorlet från köket, klangen av Erik som brände vid nåt på spisen, Tanja som ropade ingen fara!, barn som tjöt åt ett misslyckat bullbak. Hon slöt ögonen och kände det allra första varma brödet, mjukt mot läpparna, hur Tanja viskade: Snörpapper, mormor du var den bästa av alla samlare.
Då log Signe, och tänkte: Det är just så det är ibland river livet sönder våra höns, ibland får vi börja om, leta nya snörpapper, byta, spara, dela. Men alltid, alltid finns det någon som sätter på en ny bulle och öppnar famnen, även när man inte längre är ung och vacker.
Och så satt de där, en kväll bland tusen andra, men ändå alldeles egen en släkt på gräsmattan, utsträckta i sommarsolen, och värmen var större än någonsin.
