Min sambo ställde ett ultimatum:
“Jag står inte ut längre!” ropade han så fort han såg mig i hallen. “Jag är trött på den där gamla katten!” … och då satte jag honom (sambon) på porten det var tydligen inte rätt man i mitt liv.
Det blev ett öronbedövande lugn i hallen. Han gick, smällde igen dörren efter sig så det ekade i trapphuset. Hans jacka hängde inte längre på kroken, doften av hans aftershave verkade ha försvunnit spårlöst, och platsen där hans skor brukade stå gapade tom, som om ett helt stycke liv dragits bort därifrån.
Jag drog ett djupt andetag och sänkte blicken mot golvet. Vid mina fötter satt Sixten. Han låg lågt, med öronen bakåt och drog en aning på ena bakbenet, sådär skamset som bara en riktigt gammal katt kan göra. Femton år av liv och sex kilo villkorslös trofasthet.
Nå, gamla vän, viskade jag medan jag satte mig ner på huk och lät fingrarna glida genom hans tjocka, numera gråsprängda päls. Det verkar som vi klarade det igen.
Sixten svarade med ett kort, tryggt “mrrr”.
Katten med historien och kompromissens illusion
Det var ett halvår sedan Mattias kom in i mitt liv. Vi kom snabbt överens och flyttade snart ihop, nästan utan att tänka på det. Att jag hade Sixten var ingen överraskning, jag pratade ofta om hans egenheter på våra dejter och Mattias log bara och höll med. “Jag har inget emot djur”, bedyrade han.
Men Sixten har en bakgrund. Jag hittade honom som kattunge i regnet en novemberkväll, och sedan dess har han varit med mig genom allt glädje och sorg, förluster och nya början. Han har sett hela mitt vuxna liv passera och kan alla mina hemligheter. Idag är han femton år, med sviktande njurar, strikt kost och dropp som blivit en del av vardagen.
Efter att Mattias flyttat in verkade hans kärlek till djur försvinna spårlöst.
Till en början verkade det harmlöst. “Varför måste han ligga vid dina fötter när du sover? Det är ju ohygieniskt.” “Måste du verkligen lägga så mycket på veterinären? Det är ju bara en katt, du kan ju skaffa en ny sen.”
Jag försökte jämka, tvättade sängkläder ofta, köpte dyra strömedel, gav medicin när Mattias inte var hemma. Jag anpassade mig och inbillade mig att det är så det ser ut när man jobbar på ett förhållande.
Avgörandets stund
En tisdag blev jag sen från arbetet och Mattias hann komma hem före mig. När jag öppnade dörren möttes jag av stark doft av klorin och högljudda brakande ord.
Sixten hade kräkts på Mattias nya matta vid sängen. Ja, det var förstås olyckligt. Men ändock det går att lösa.
Mattias stod där mitt i sovrummet, röd i ansiktet av ilska och pekade hotfullt mot katten som hukade under sängen.
Jag står inte ut mer! röt han när jag kom in. Nu får det vara nog med katten!
Jag tog av mig kappan under tystnad och började lugnt plocka fram medel för att torka bort fläcken.
Det är en levande varelse. Han är femton. Han är sjuk, sade jag lågt medan jag tog fram trasan.
Det spelar ingen roll! Jag vill ha ett hem som känns fräscht och bekvämt. Välj: antingen jag eller den där skabbiga katten. Du har till kvällen på dig att bestämma. Avliva eller ge bort honom, annars drar jag.
Jag rätade på ryggen och höll trasan hårt i handen. Han verkade vänta sig tårar och bön, men jag hade bestämt mig.
Du behöver inte vänta till kvällen, sade jag lugnt. Resväskan står på vinden. Du har en kvart på dig.
Men du skämtar! Ska du kasta ut mig för en gammal katt? Fattar du att du blir ensam, fyrtio år gammal, med bara en katt…?
Tiden går, svarade jag kort.
Han slängde ner sina grejer i väskan och delade ut förolämpningar till höger och vänster. Jag teg varje ord han sade gjorde mig bara säkrare. Under hela scenen satt Sixten tyst under köksstolen, utan att göra ett ljud.
Han slog igen väskan och kom fram till mig.
Elin, snälla, jag överdrev väl. Vi kan väl lugnt prata om det här. Kan vi inte ta katten till din mamma? Det går ju inte, den här lukten…
Nej, svarade jag kort. Det handlar inte om lukten, Mattias. Det handlar om att du tvingar mig att välja.
När ytterdörren gick igen gick jag ut i köket och hällde upp ett glas vatten. Sixten kom försiktigt fram, tryckte sin fuktiga nos mot min ankel och gav ifrån sig ett bestämt, nöjt “mjau”.
Den där kvällen, för länge sedan, stod det klart för mig vem som var min verkliga familj.
