Sambon ställde ett ultimatum:
Så här kan jag bara inte ha det! utbrast han när han såg mig i hallen. Jag är less på den där gamla katten!..
Så jag slängde ut honom fel snubbe att lita på, tydligen.
Allt blev sådär svenskt-TYST. Han gick med ett rungande dörrsmäll, och det doftade plötsligt inte längre Hugo Boss i hela lägenheten. Hans jacka var borta från kroken och på skohyllan gapade ett par tomma rutor, som om ett helt IKEA-liv försvunnit.
Jag tog ett djupt svenskt andetag och sänkte blicken. Rakt vid mina fötter satt Sigvard, katten, med öronen slickade bakåt och en baktass som haltade lite extra skuldmedvetet. Femton långa år och drygt sex kilo villkorslös lojalitet.
Nå, gamle vän, mumlade jag och sjönk ner på huk. Fingrarna letade sig in i hans rätt trötta men fortfarande imponerande päls. Det verkar som vi klarade oss igen, va?
Sigvard bjöd på ett självsäkert, gutturalt mrr.
**Katt med förflutet, kompromiss som illusion**
Tage hade flyttat in fem månader tidigare. Vi klickade direkt fika blev 5 avsnitt av Bonusfamiljen och helt plötsligt provbodde vi ihop. Sigvard var inget mysterium; jag lät honom ofta figurera i samtal på våra dejter. Tage smålog alltid, försäkrade: Jag gillar djur.
Sigvard är dock en katt med historia. Jag hittade honom som en dränkt liten hårboll utanför Skanstull en regnig kväll. Sen dess har han funnits där genom flyttar, kriser, höjda hyror och låga räntor. Han är min tysta supporter och förvaltare av hemligheter. Nu är han femton, med trista njurar, specialkost och droppräknare som hör vardagen till.
Med Tages intåg började hans djurförtjusning dunsta, ungefär lika mystiskt som hushållsosten i kylskåpet.
Till en början: Ska han verkligen ligga och sova vid dina fötter? Det är ju ohygieniskt. Allvarligt, ska du verkligen lägga så mycket pengar på veterinären? Han är bara en katt man kan ju skaffa en ny.
Jag försökte fixa och dona; bytte lakan oftare, köpte luttrad kattsand från finkattbutiken vid Odenplan och gömde medicineringen för Tage. Jag kompromissade och intalade mig att såhär jobbar man på relationer.
**Vägskälet**
En tisdag blev jag kvar sent på jobbet och Tage kom hem före. När jag låste upp möttes jag av stickande klorinlukt och rop.
Sigvard hade, med sitt numera känsliga maginnehåll, fått upp nytt liv på Tages splitternya matta. Visst, ingen höjdare men ändå, sånt händer.
Tage stod mitt i sovrummet, illröd, och pekade hårt mot en darrande katt bakom sängen.
Jag står inte ut längre! skrek han. Jag är trött på hans katt!
Jag tog av mig kappan och lät honom hållas.
Det här är ett levande djur. Han är femton. Han är sjuk, förklarade jag och grep rengöringsspayen.
Spelar ingen roll! Jag vill ha rent och bekvämt. Välj: Jag eller den där luggslitna pälsbollen. Bestäm dig innan kvällen avliva honom, eller lämna bort honom, annars drar jag.
Jag reste mig, gummihandskarna på. Tage väntade sig tårar och böner. I stället fick han min kallaste ton:
Du behöver inte vänta till ikväll. Resväskan står på vinden. Du har femton minuter.
Är du seriös? Ska du kasta ut mig för den där katten? Fattar du att du blir ensam fyrtio och ensam med en…
Tiden går nu.
Han kastade ner sina kläder i väskan, snäsandes och slängde bitska kommentarer omkring sig. Jag sa inte ett ord. För varje skällsord kändes beslutet lättare. Sigvard satt under köksstolen, däckad av hela dramatiken.
Tage knäppte igen sin väska och närmade sig medan han la på charmen i sista minuten:
Elin, kom igen nu. Jag överreagerade. Ska vi inte försöka prata om det här? Kan Sigvard inte bo hos din mamma eller nåt? Alltså, lukten
Nej, svarade jag kort. Det handlar inte om lukten, Tage. Utan om att du försökte vinna med tvånget.
När ytterdörren klickade igen gick jag in i köket och hällde upp ett glas vatten. Sigvard kröp fram ur sitt gömställe, buffade nosen mot min fot och levererade ett rätt lakoniskt Miaw.
