Jag träffade Ingrid första dagen på gymnasiet i Stockholm, och Erik blev en del av vårt lilla gäng mot slutet av läsåret. Det stod klart för mig från början att Erik hade känslor för Ingrid. Han till och med friade till henne kvällen innan nyårsafton, men hon sa nej, för att hon var så fokuserad på sina studier och inte redo för något förhållande.
Erik tappade inte hoppet utan var fortsatt en lojal vän till Ingrid. Vid slutet av andra terminen försökte han återigen ta steget, men hon avvisade honom vänligt och sa att de borde fortsätta vara vänner. Senare berättade Ingrid för mig att hon drogs mer till killar som var vältränade och hade en stabil ekonomi.
Trots det visste jag att Erik var en schysst och omtänksam kille, även om han inte var särskilt rik. Efter några år gifte sig Ingrid med en man som passade in på hennes kriterier, och hon bjöd oss båda till bröllopet. Tyvärr kunde jag inte gå på grund av att jag var sjuk, och Erik tackade också nej då han kände sig sårad av situationen.
Den dagen sökte Erik tröst hos mig och delade sin sorg över att kvinnan han älskat skulle gifta sig med någon annan. Efter Ingrids bröllop umgicks vi allt mer och vår vänskap djupnade. När min mormor blev sjuk och mamma var tvungen att ta hand om henne, fanns Erik där för mig. Han berättade hur mycket han saknat mig under den här tuffa perioden, och så småningom utvecklades vår vänskap till något mer.
Ett år senare gifte vi oss och började bygga vårt liv tillsammans. Men vår lycka fick ett abrupt avbrott när Ingrid kontaktade oss. Tre år efter sitt bröllop hade hon fått barn och blivit änka, då hennes man stadens borgmästare gått bort. Ingrid frågade om hon kunde få bo hos oss tills hon hittat ett nytt hem.
Jag lärde mig då att livet har sina svängningar, och att verklig vänskap ibland börjar där man minst anar det. Och i slutändan är det inte materiella saker som gör oss lyckliga, utan människorna vi väljer att hålla nära.
