Jag minns fortfarande den första dagen i skolan, då jag blev vän med Ingrid. I slutet av läsåret anslöt sig Erik till vår lilla krets. Det stod tidigt klart att Erik hyste varma känslor för Ingrid; han friade till henne på nyårsafton. Ingrid tackade dock nej, berättade att hon var helt upptagen av sina studier och att hon inte var redo för något förhållande.
Erik tappade inte hoppet och blev Ingrids trogna vän. Efter andra terminen gjorde han ett nytt försök, men Ingrid avböjde vänligt igen och sa att det var bäst om vi förblev vänner. Senare anförtrodde hon mig att hon föredrog killar som var vältränade och ekonomiskt trygga.
Trots Ingrids kommentarer visste jag att Erik var en godhjärtad kille, även om han inte hade några stora tillgångar. Så småningom gifte sig min väninna Ingrid med en man som passade hennes önskemål, och hon bjöd oss till bröllopet i Uppsala. Tyvärr blev jag sjuk och kunde inte närvara, och Erik tackade också nej, eftersom han kände sig sårad av situationen.
Den dagen sökte Erik tröst hos mig och delade sin sorg över att kvinnan han älskade gifte sig med någon annan. Efter Ingrids bröllop började vi umgås mer och vår vänskap fördjupades. Det var en svår tid för mig, då min mormor blev sjuk och mamma måste ta hand om henne. Erik berättade hur mycket han saknat mig under den perioden, och till sist förändrades vår vänskap till något mer.
Efter ett år gifte vi oss och började bygga vårt eget liv tillsammans. Vår lycka fick dock ett avbrott när Ingrid åter dök upp. Tre år efter sin vigsel hade hon fått barn, och hon hade blivit änka då hennes make, stadens borgmästare, gått bort. Ingrid frågade om hon kunde bo hos oss tills hon hittat en ny bostad.
Jag tänker tillbaka på den tiden med både vemod och värme, hur livets vindar förde oss samman och isär, och hur vi till sist fann vår egen väg i världenmed alla oväntade möten och prövningar som Stockholm och livet bjöd på.
